– Jeg er forbløffet over, at disse mennesker, som vi har givet ret til ophold i Danmark, hvor de frivilligt ønsker at være, nu rejser rundt i arabiske lande og oppisker en stemning mod Danmark og danskere.
– Personligt ville jeg ikke bruge ordet landsforrædder. Der knytter sig juridiske konsekvenser til det, og jeg mener, at det bør reserveres til oplagte situationer.
Detta var Danmarks statsminister, Anders Fogh Rasmussens kommentar till att företrädare för muslimska organisationer ”ställer Danmark i oriktig dager”, den 10 januari 2006. De muslimska organisationerna har vid resor till muslimska länder uttryckt att de anser att det pågår en kampanj mot islam i dansk press.

När en konservativ tidning publicerar tolv karikatyrer, varav flera kopplar islam till terrorism och kvinnoförtryck, är statsministern bara tyst. Men när muslimska organisationer säger misshagliga saker om Danmark i utlandet, samlar statministern till presskonferens, ifrågasätter indirekt deras medborgarskap och säger att han ”personligen” inte vill använda ordet landsförrädare eftersom det får juridiska konsekvenser. Jo, så ser statsministerns förhållande till yttrande- och pressfriheten ut i Danmark. Helt olika beroende på vem som säger vad. Och denna behandling av muslimer i Danmark är precis vad som ligger bakom explosionen av vrede i muslimska länder.
Hur ser då Jyllands-Posten på yttrandefriheten, när det inte bara handlar om deras egen? Ett belysande fall är när föreningen Oprør som startats just för att försvara yttrandefriheten – men inte delade tidningens politiska linje – hamnade på de anklagades bänk.

Precis som i Sverige implementerade Danmark EU:s rambeslut om terrorism sommaren 2002. Det trots förödande kritik från människorätts- och juristkretsar. Många menar att den danska lagändringen dessutom gick långt utöver EU:s krav. Danmark är till exempel ett av de få länder där ingripanden skett mot vänsterorganisationer. Med bakgrund av detta, inspirerade av Ung vänsterordföranden Ali Esbatis liknande aktion, startade föreningen Oprør en insamling till två sekulära organisationer på EU:s terrorlista, Farc och PFLP. Danska myndigheter förklarade att det var olagligt. Föreningens talesman Patrick Mac Manus blev anhållen enligt strafflagens §114. Köpenhamns tingsrätt gav polisen rätt att stänga delar av föreningen Oprørs hemsida. Här talar vi alltså om ett verkligt ingrepp i yttrandefriheten, inte bara några hårda ord från statsministern. Vad gör Jyllands-Posten?

Jyllands-Posten öppnar med en artikel på ledarplats som angriper Oprørs insamlingsfest för PFLP och länkar den till ett mord som skedde 1988 (27/8 2004, Terrorfesten).
Inte heller det faktum att Colombia krävt att de som skriver under uppropet, varav en är vänsterpolitikern Pernille Frahm, skall utlämnas motiverar ett försvar av danska medborgare, att landets styre skall stå upp för yttrandefrihet eller dylikt. Nej, Jyllands-Posten vill bara inte gå så långt:
”Nu vil vi ikke gå så langt som til at støtte en udlevering af Pernille Frahm til retsforfølgelse i Colombia. Men vi vil kræve af de danske myndigheder, at der fejes for egen dør.”
Här, (i ledaren betitlad Nyttige idioter 27/10 2004) återfinns också närmast sadistiska tendenser, som när tidningen konstaterar att Pernille Frahm nu ändrat sig och säger att hon inte skänkt pengar till Farc.
”Hun er ved at være klar over, at jorden brænder under hende, og at en retssag er i sigte.”
Här har vi Jyllands-Posten, innan katastrofen. Förnöjt tillbakalutad över att lagens armar når misshagliga motståndare. Inte ett argument om yttrandefrihet så långt ögat når.
En tidning som bara står upp för sin egen rätt att uttrycka smädelser, kan inte påstås stå för yttrandefrihet. En statsminister som så tydligt tar direkt ställning mot representanter för en religiös minoritet kan inte med hedern i behåll senare påstå att hans tystnad gentemot den andra parten, en av landets mäktigaste tidningar är en ”neutral” hållning.

De som nu åberopar liberala yttrandefrihetsprinciper och glatt utropar att Danmarks sak är vår, som Dagens Nyheter 6/2, bör se vilken typ av liberalism som gäller i Danmark. Grundprincipen för denna danska ideologi är att liberala principer som yttrandefrihet enbart gäller de mäktiga och de i etnisk, politisk eller religiös majoritet. Politiska och religiösa minoriteter får finna sig i att hånas offentligt och med polisstatens ingripanden. Det är denna liberalism till hälften, som lagt dansk dynamit under den ömsesidiga förståelsen. Vem är förvånad att ett antal islamister, som delar synen på hur minoriteter skall behandlas, gärna antar utmaningen att lägga respekten i ruiner?
Istället för att tanklöst gå i danska spår bör Sverige tala med en egen röst utrikespolitiskt. Och ta avstånd både från nykoloniala projekt i Mellanöstern och religiösa provokationer.