I förra veckan blev termen ”omvänd rasism” omdebatterad när två folkpartister skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om att svenska ungdomar utsattes för rasism på invandrartäta skolor. Den stötte genast på mothugg. Bland annat konstaterade Jan O Jonsson, professor i sociologi, i samma tidning att ”svenskhatet” var en ren myt. Tvärtom visar undersökningar att ungdomar med invandrarbakgrund är positivt inställda till svenskar. Faktiskt nästan lika positiva som svenska ungdomar när dessa fick bedöma sig själva.

Cirka nio procent av svenska ungdomar i invandrartäta skolor upplever sig mobbade (däremot framgår inte varför) jämfört med riksgenomsnittet, där sju procent på varje skola anser sig mobbad. Den marginella skillnaden beror, enligt Jan O Jonsson, på att minoriteter på skolor alltid är något mer utsatta. Det finns alltså ingen forskning som stödjer påståendet om svenska ungdomars utsatthet.

Men termen ”omvänd rasism” är, oavsett det, rent mumbojumbo.

Låt mig exemplifiera med mig själv: Jag var mobbad under stora delar av min skoltid. Delvis för att jag hade en annan dialekt än mina skolkamrater. Men hur utsatt jag än var – och jag var ganska utsatt – innebar det inte att jag var ett offer för ett strukturellt förtryck. Mobbningen på min skola hängde inte ihop med risken att senare bli diskriminerad på arbets- eller bostadsmarknaden, att nekas inträde på krogen, eller att som vuxen riskera utsättas för våld och trakasserier på grund av hur jag pratade.

Vem vet. Jag hade kanske till och med lättare för mig efter skolan än den som kom till anställningsintervjuer och pratade om att ”bössn höll på å kör på aeehllljhen” (översättning: bussen var nära att köra på älgen).

Vi vet bevisligen att personer med invandrarbakgrund, eller för den delen adopterade från utomeuropeiska länder löper stor risk att utsättas för diskriminering eller hatbrott som vuxna. Till skillnad från svenskar.

Som vuxen inser jag att det aldrig var min eller andras dialekt det handlade om. I stället handlade det om en skola med för dåliga resurser och för lite kunskap för att kunna förebygga mobbning. En bland många i Sverige. Men låt oss säga att jag hade växt upp i en helt annan tid och med helt andra förutsättningar. En tid med starka motsättningar mellan olika delar av landet och självständighetskrav från vissa län. Då hade jag kanske som ung kunnat lockas av en politisk rörelse som förklarade min utsatthet med västernorrlänningars supiga och inskränkta kultur och som lovade att ta i med hårdhandskarna med dem om de kom till makten.

Självklart ska all mobbning motarbetas. Det görs bäst genom ökade resurser till skolorna och fler anställda i skolor och på fritidsgårdar. Det är illa nog om ett barn blir mobbat för att hen är ”svensk”. Eller av vilken anledning som helst för den delen. Men att tala om ”omvänd rasism” som ett strukturellt problem är inte bara direkt felaktigt. I dagens debattklimat är det också som att leka med en krutdurk nära elden.