Bryant skall nu ta över efter den tillfällige presidenten Moses Blah och leda en regering där minst hälften av ministerposterna skall besättas av anhängare till Taylor och representanter från de båda rebellrörelserna Lurd och Model. Siktet för den nya regeringen är inställt på att någorlunda få landet på fötter och skapa förutsättningar för att val skall kunna hållas 2005.
Efter den senaste tidens blodiga strider hälsades fredsuppgörelsen mellan rebellerna och regeringen med tillfredställelse av de flesta. Beväpnade milisgrupper skall nu avväpnas och säkerheten garanteras för hjälporganisationer i landet. Fredsstyrkor från grannländerna i Västafrika på sammanlagt 4 500 man, de flesta från Nigeria, skall övervaka att uppgörelsen följs. I oktober beräknas även FN-styrkor anlända till Liberia.
USA, som sagt sig ha ett ”moraliskt ansvar” för Liberia, har också skickat soldater, hittills i begränsad omfattning.
Enligt USA är dagens Liberia ”en misslyckad statsbildning” som terrorister kan använda som bas för sin verksamhet. Även det motiverar ett ingripande från stormakten.
Men landet var en ”misslyckad statsbildning” redan från början. Det grundades av frigivna slavar från USA som i början av 1800-talet nådde det blivande Liberias kust. Problemet var bara att Liberia redan var befolkat och invandrarna från USA tvingades etablera ett kolonialstyre under hårt motstånd från lokalbefolkningen, som dock till slut ”pacificerades”.
Fram till 1980 rådde i Liberia vad som har beskrivits som ett apartheidsystem, där slavarna från USA och deras ättlingar, omkring 5 procent av befolkningen, utgjorde en elit som förtryckte majoriteten. Liberia var också en pålitlig bundsförvant till USA under kalla kriget. Allt detta tog slut när Samuel Doe, från majoritetsbefolkningen, grep makten.
Han behöll dock de goda relationerna med USA. Ekonomisk nedgång skapade oro och kaos i Liberia under 1980-talet.
1989 övergav USA därför Doe för att i stället efter viss tvekan satsa på Taylor. Under hans tid utnyttjades Liberia av USA i kampen mot bland andra MPLA-regeringen i Angola och Kadaffi i Libyen. 1997 valdes Taylor till president i ett val som godkändes av både grannländerna och FN.
Det var därför en mycket besviken Taylor som övergiven av USA tvingades lämna makten och gå i exil i Nigeria som misstänkt krigsförbrytare. I sitt avskedstal anklagade han USA för att ligga bakom oroligheterna i Liberia men tvingades samtidig vädja om USA:s intervenering för att stoppa striderna.
Bakom detta till synes olösliga dilemma ligger ett maktspel från framför allt USA, som behöver stärka sin ställning i Afrika. En viktig del av USA:s oljeimport kommer från afrikanska länder som Nigeria och Angola.
Den osäkra situationen i Väst-asien (Mellanöstern) gör det ännu viktigare att långsiktigt säkra dessa leveranser.
Genom att framstå som Liberias räddare försöker USA bibehålla ett pålitligt brohuvud på den afrikanska kontinenten utan att allt för mycket stöta sig med den internationella opinionen. Har Bryant andra planer för sitt land riskerar han att bli en mycket kortvarig parantes i dess historia.
