Är det verkligen med militära attacker Sverige bäst värnar människoliv på den internationella arenan? I fredags röstade Riksdagen och Vänsterpartiet för svensk medverkan i Libyen-kriget. Vi valde att inte rösta.
Riksdagen beslutade förra veckan att stödja regeringens förslag om att bistå Nato militärt i Libyen. Enligt riksdagens beslut sänder Sverige nu åtta Jas 39-stridsflygplan, ett herculesplan och 250 militärer till Libyen. Syftet ska vara att upprätthålla flygförbudszonen och att skydda civila. Kostnaden på statsbudgeten beräknas uppgå till 200 miljoner kronor.
Det är positivt att omvärlden äntligen reagerar och ställer sig på demokratins sida. Muammar Gaddafi kom till makten i en militärkupp för drygt 40 år sedan. Han har styrt Libyen med våld och förtryck. Dessvärre har västvärlden sett mellan fingrarna på detta. Precis som på en stor del andra diktatorer i regionen. Sverige är inget undantag.
Även om Vänsterpartiet gav sitt stöd till den militära insatsen i Libyen valde vi att inte rösta för. Det är visserligen korrekt att det finns ett FN-mandat för att med militära medel upprätthålla flygförbudszonen och att skydda civilbefolkningen, även om det beslutet togs av ett oenigt säkerhetsråd. Det är viktigt och något som vi stödjer. Vi ifrågasätter däremot klokskapen i att Sverige ska sända krigsplan och militär personal till Libyen. Är det verkligen fler krigsflygplan konflikten i Libyen behöver? Är det verkligen med militära attacker Sverige bäst värnar människoliv på den internationella arenan? Hur påverkar eventuella svenska militära attacker vårt goda renommé för humanitära åtaganden omvärlden?
Det finns ingen brist på militär kapacitet för att skydda civilbefolkningen i Libyen. Däremot är de humanitära behoven enorma. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har hittills 355 000 personer flytt från Libyen, och 600 000 personer kommer inom kort att behöva humanitär hjälp i Libyen. Där borde våra resurser läggas. Om Sverige skulle avstå från det militära åtagandet skulle vi istället kunna använda de 200 miljoner kronor insatsen beräknas kosta till att stärka den humanitära insatsen i Libyen.
Vänsterpartiet har i ett särskilt yttrande kopplat till beslutet understrukit behoven av ökad humanitär hjälp. Det är bra. Men det är naivt att tro att Sverige både kan lägga stora resurser på militärt stöd och till civilt samtidigt. Precis som i Afghanistan är det svårt att stå både på det militära och humanitära benet samtidigt.
Man kan också fråga sig hur angeläget det är att sända mer stridskraft till Libyen. Det libyska luftförsvaret är i praktiken redan utslaget. Vapenembargot mot Libyen fungerar effektivt. Gaddafi har svårt att få tag på nya vapen. Tack vare FN-embargot är stora delar av den libyska regimens ekonomiska resurser frusna. Gaddafi har stora problem att rekrytera legosoldater. Då anser vi att det återigen finns skäl att ifrågasätta ett svenskt militärt åtagande. Gör vi inte bättre nytta på annat sätt? Borde inte Sverige göra det vi är bäst på, nämligen humanitära insatser?
Det är också värt att fråga sig hur detta ska sluta. Regeringen säger att den svenska styrkan ska finnas på plats i högst tre månader. Den ska inte få angripa mål på marken. Kan man vara så säker på att det slutar med det? Erfarenheter från andra ”begränsade” militära insatser är att de sällan blir begränsade vare sig i tid eller det man attackerar.
För Vänsterpartiet borde det vara extra problematiskt att det är Nato som leder den militära attacken i Libyen. Om vi kan medverka med Nato här, vad förhindrar oss då att medverka på andra områden? Hur påverkar detta vår kritiska hållning till Nato?
