Från shamanska ritualer och fitnesskultens självplågeri till politiska kriser och revolutioner återkommer samma tanke: först måste allt rasa samman, sedan kan något nytt ta form. Varför tror vi att smärta är vägen till förnyelse?
Det är mitt i juli och jag lyssnar på Gina Dirawis sommarprat. Hon berättar om sin desperata jakt på ett andligt uppvaknande och att hon därför deltar i en shamansk ceremoni. Den slutar med att hon halvt medvetslös spyr i en plastpåse efter att ha andats in rapé, en traditionell örtmedicin från Amazonas. Medan hon ligger utslagen på golvet frågar hon sig: ”Måste människan gå igenom ett extremt lidande innan man når ett uppvaknande? Är vägen hem alltid genom någon typ av extrem död och återfödelse?”
Dirawis erfarenhet ligger djupt inbäddad i vår kultur. Det är inte bara självhjälpsindustrin som ser ett nödvändigt samband mellan lidande och själslig rening. Under antiken framlades denna idé i det tragiska dramat. Aristoteles skriver i Om diktkonsten att dramat skulle rena åskådarnas känslor genom hjältens lidande, något han kallade katharsis.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I dag utgör katharsis en central del av vår övermättade nöjesindustri och effektsökande medielandskap. Men Dirawis berättelse visar även att lidandet inte bara är något vi närmar oss genom att betrakta det, utan genom att utsätta oss själva för prövningar. Tänk bara på alla extrema träningsformer, underliga smördieter eller 30 dagars tystnadsretreat på en öde ö. I de makabra videoklippen från skönhetsoperationer utgör sekunderna med det uppsvullna ansiktet med röda, fula stygn en viktig del av dramaturgin. Lidandet ses som en väg till förvandling.
Vi tänker likadant kring vardagslivets kriser: missbrukaren måste nå botten för att kunna börja om; vi måste unna oss en rejäl urladdning innan vi kan lägga sorgen bakom oss. Gemensamt är att de inbegriper psykiskt eller fysiskt våld. En ny början kommer inte utan ett brott – i dubbel bemärkelse.
Från början sågs revolutioner som naturliga kretslopp – styren kom och gick som årstider.
Den här logiken återfinns även på politikens område. Donald Trumps politiska härdsmälta har tolkats utifrån samma schema om våld, rening och pånyttfödelse. Högerns teknikfeodala accelerationister som Curtis Yarvin och Nick Land ser hos honom ett nödvändigt inferno för att skapa något nytt. Men även till vänster fanns förhoppningar om att Trump skulle kunna revitalisera en förstelnad demokrati. Slavoj Žižek sade redan 2016 att han föredrog Trump framför Hillary Clinton, eftersom den förra skulle tvinga både republikaner och demokrater att återvända till de politiska grundfrågorna.
Maga-rörelsen kan alltså inte förklaras enbart utifrån ojämlikhet, manipulation eller kulturkrig. Den svarar också mot ett genuint behov av politiskt nytänkande, något som demokraterna inte har lyckats åstadkomma. Trump bygger inget nytt, men sett ur denna ”reningens logik” skulle hans avgrundsresa kunna bana väg för något nytt.
Då är vi tillbaka i vårt grekiska drama. Efter vändpunkten (peripetin), återstår klimaxet, den sista akten. Men till skillnad från det tragiska dramat kan vi inte betrakta dessa grymheter från läktaren. Vi lever mitt i den.
Men är lidandet värt löftet om pånyttfödelse? Vad garanterar att något bättre väntar? Vad händer om nästa akt inte innehåller en ny början – utan en ny despot.
För att förstå USA:s politiska kaos har många vänt sig till psykoanalysen, inte minst tanken om en dödsdrift. Och visst finns det något kusligt karnevaliskt i Maga-rörelsens närmast religiösa hänförelse, som har beskrivits som en ”dödskult” av Naomi Klein. Psykoanalysen förstår dock destruktiviteten som i grunden en fråga om njutning.
Och visst finns det en njutning i det katharsiska ögonblicket. Men utöver den ögonblickliga njutningen är katharsis bara begriplig som en del av en berättelse – en väg mot det som ska komma. Precis som att den plastikopererades ihoplappade ansikte endast kan förstås som en del av en förvandling mot skönhet.
Inget fångar denna logik tydligare än revolutionen. Från början sågs revolutioner som naturliga kretslopp – styren kom och gick som årstider. I Om revolutionen visar Hannah Arendt hur de amerikanska och franska revolutionerna bröt mot denna cykliska tanke och började föreställa sig en ny politisk ordning.
Trots detta, påpekar Arendt, dröjer sig idén om revolutionen som naturlag kvar hos filosofer som Hegel och Marx, där den franska revolutionen reduceras till ett steg i historiens nödvändiga framåtrörelse. Thomas Jefferson gick så långt som att skriva: ”Frihetens träd måste från tid till annan vattnas med blod från patrioter och tyranner.”
För Arendt var den amerikanska revolutionen den enda lyckade, men också ett varnande exempel: amerikanerna misslyckades med att förvalta vad hon kallar den ”revolutionära andan”. För att upprorsandan ska bevaras efter revolutionen behöver den inlemmas i en beständig institution, men också hållas levande i minnet.
Revolutionen sliter sig loss från tidens gilla gång och påbörjar en ny berättelse. Men denna kan inte helt frigöras från historien. Tvärtom hemsöker oss historien allt våldsammare ju mer vi förnekar den. Våldet kan därför inte likställas med befrielse, och revolutionen leder inte automatiskt till något bättre. Snarare begraver det oss bara djupare i det ”rasande stillestånd” som har kommit att känneteckna vår tid.
Befrielse kan kräva våld. Men, frågan är alltid hur mycket lidande man kan leva med – oavsett om det handlar om blodiga uppror eller kräkframkallande självhjälpsritualer.
