Den ryske vänsterdissidenten Boris Kagarlitskij brukar ge ett enkelt råd till vänstern i världen: att vara åtminstone lika radikal som folk i allmänhet. Det är inte alla som förstår vad som menas. Skälet är att vänsterrörelser per definition antas vara otroligt radikala, även om det under 1990-talet blivit alltmer ovanligt att så faktiskt är fallet.
Om betydelsen av Kagarlitskijs tes skulle illustreras med rörliga bilder, har Aktuelltredaktionen lyckats bra med sitt inslag den 28 september. Bakgrunden är vänsterpartiets ekonomiska policydokument som siktar på att förändra maktförhållandena mellan arbete och kapital och öka arbetares och tjänstemäns inflytande över företagen.
Aktuellts reporter Marja Grill besöker Fagersta, där vänsterpartiet har egen majoritet, för att ta reda på hur idéerna om att införa arbetarstyre tas emot. Vänsterpartisten Stig Henriksson anser att idéerna om att ta över företagen i och för sig är sympatiska, men helt omöjliga på grund av globaliseringen, och kanske inte ens önskvärda, eftersom privat ägande i många fall visat sig mer effektivt. På företaget Seco Tools AB träffar reportern utbildningschef Per Norell och frågar hur samarbetet mellan företaget och den vänsterpartistyrda kommunen fungerar:

Per Norell:
– De är mycket, mycket för att vi skall samverka och ha en bra dialog med oss på företaget. Så det har vi bara positivt att säga om.

Reportern:
– Märker du att det är vänsterpartister som styr?

Per Norell:
– Nej. Inte alls.

Reportern:
– Men målen inom det omstridda policydokumentet som en grupp vänsterpartister lagt fram, de faller inte i god jord här.

Per Norell:
– Nej, nej fullständigt, fullständigt idiotiskt. Det är den korta kommentaren. Skulle aldrig fungera. Det har vi många bevis på genom historien.

Reportern:
– Fast på verkstadsgolvet finner vi ändå några som faller för idén att arbetarna skall ta över makten på företaget.

Tommy Gustavsson, anställd:
– Ja, fick jag ta över Seco, då skulle jag nog inte tveka. Det skulle jag inte göra.

Annelie Vestling, anställd:
– Ja, det skulle vara en… Jag tror att det skulle bli att man känner mer ansvar. Många skulle känna mer ansvar.

Slutsatsen är alltså att anställda mycket väl kan tänka sig ta över företaget, eller åtminstone få mer inflytande, medan företagets representant och vänsterpartiet tycker det är ”fullständigt idiotiskt” respektive ”inte möjligt”. Det är begripligt att ett kommunalråd i en glesbygdskommun gör vad han kan för att hålla företagen på gott humör. Men det perspektivet kanske inte skall diktera allt i ett parti.
En annan illustration på att Kagarlitskijs råd behövs är riksdagsmannen Lennart Beijer som anser att vänsterpartiets krav på 200 000 anställda i den offentliga sektorn tyder på dålig kontakt med verkligheten och att folk skulle få dåligt förtroende för partiet. Beijer frågar: ”Vad säger alla våra väljare ute i industri och småföretag?”

Frågan är inte helt lätt att besvara, eftersom vänsterpartiet inte lagt några sådana förslag tidigare. Och när de nu läggs så kommer helt andra saker i förgrunden. Till exempel att ledande företrädare sågar dem offentligt. Men om man skall göra en gissning lutar det åt: bra.
Om LO-aktiva kan utgöra ett mått på vad anställda i industri och småföretag tycker ligger förslagen bra till. LO-opinion, en undersökning baserad på ett antal LO-aktiva, säger blankt nej till sänkt inkomstskatt och vill att mer pengar till offentlig service skall prioriteras istället (3/9 2004).
Enligt den senaste stora undersökningen om attityder och klass, Stefan Svallfors bok Klassamhällets kollektiva medvetande (Borea 2004), vill 71 procent att staten ser till att sjukvården fungerar, 43 procent tycker att staten aktivt skall minska inkomstklyftorna och 35 procent att statens skall se till att alla människor som vill får arbete.
Och de som Beijer frågar om, anställda i industri och småföretag, vill se än mer statlig interventionism än befolkningen i gemen. ”Arbetargrupperna är de som i högst utsträckning stöder statlig intervention, medan de högre tjänstemännen är de mest skeptiska”, sammanfattar Svallfors (s 114). Det stödjs av andra enkäter.
Tidningen Kommunalarbetaren publicerade förra veckan en undersökning från FSI som visade att minskade löneklyftor stöds av 50 procent av kommunalarnarbetarna, mot 22 procent av alla tillfrågade. Minskad arbetslöshet krävs av 42 procent av kommunalarna mot 34 procent av befolkningssnittet.
Kort sagt: Beijer kan ha rätt, men det mesta talar för att han har fel.
Om vänsterpartiet vill göra allvar av sitt förslag att anställa fler i offentliga jobb, vore det en bra idé att beställa en opinionsundersökning. För att övertyga sina företrädare i riksdagen, om inte annat.