Jag tror på Vänsterpartiet. Det politiska utrymmet är stort för ett socialistiskt och feministiskt parti som har viljan och självförtroendet att var ett kaxigt parti för ungdomar med osäkra anställningar, för kvinnor i välfärden och för människor på landsbygden och i städernas förorter. Samtidigt finns en längtan efter en politisk kraft som är beredd att tala om visioner, solidaritet och om att ett annat Sverige och en annan är värld inte bara är önskvärt – utan också möjligt att nå.
Men Vänsterpartiet står inför stora utmaningar, som inte kan underskattas. Vi har gått på defensiven, motståndet mot borgerlighetens försämringar har kommit i fokus och vi har alltför ofta fått utgå från en politisk dagordning som vi inte själva satt. För alltför många har vårt parti kommit att uppfattats som ett bevarande och försvarande parti – inte ett parti med idéer om hur vi vill bygga Sverige bättre i morgon. Det duger inte om vi ska växa, om vi ska lyckas göra Sverige mer rättvist och jämställt.
Vi har inte råd att gräma oss över politiska förluster på 90-talet eller fastna i interna strider från 00-talet om vi vill vara ett parti för 2010-talet. Vänsterns stora utmaning är att hitta sin egen roll i svensk politik och att gå på offensiven.
Om fem månader har Vänsterpartiet kongress. Då kommer vi att behöva fatta viktiga beslut om partiets vägval. Det finns inte några snabba och enkla lösningar på partiets utmaningar. Om vi vill komma ut på banan och vinna politiska segrar krävs ett brett och långsiktigt förändringsarbete.
Jämställdhetsfrågorna har försvunnit från den politiska debatten. Och vi ser konsekvenserna, den ekonomiska ojämlikheten mellan män och kvinnor ökar, omsorgen om gamla, sjuka och barn flyttar från den gemensamma välfärden till döttrar och fruar i nedskärningarnas spår och debatten om kvinnors livsvillkor har försvunnit från den politiska dagordningen. Som den starkaste feministiska kraften i svensk politik vilar ansvaret tungt på oss att hitta sätt att göra feminismen till ett relevant svar på det som många känner i sin vardag.
Ungdomsarbetslösheten och det snabbt ökande antalet otrygga och osäkra anställningar är ödesfrågor om vi vill vara ett arbetarrörelseparti. Vi har talat om full sysselsättning, men knappt våra egna medlemmar har vetat hur vi ska nå dit. Vi har inte råd att i ännu en valrörelse nedprioritera arbetslösheten. Vi ska ta fighten om jobbpolitiken med borgerligheten – då måste vi kunna visa hur investeringar i bostäder, infrastruktur och klimatomställning skapar jobb, att vänstern har en industripolitik värd namnet och en utbildningspolitik som ger ungdomar från de teoretiska såväl som de yrkesförberedande programmen möjlighet att få trygga arbeten med lön att leva på.
Vänsterpartiets kritik mot vinster i välfärden har visat att vi kan föra upp frågor på den politiska dagordningen när vi samordnar oss och prioriterar. Vi behöver bygga vidare på detta arbete – för vi kan inte nöja oss med stopp för privatiseringar och återställare. Vi måste kunna visa hur vi vill utveckla välfärden för att möta de problem som människor upplever i sin egen vardag. Vi måste kunna visa hur vi vill bygga ett samhälle där klassklyftorna minskar och jämställdheten ökar, där medborgarnas och de anställdas inflytande ökar.
Vi behöver samtidigt stärka vår partiorganisation. Vänstern behöver fler medlemmar som kan möta människor i deras vardag, vi behöver fler partiföreningar och distrikt som aktivt kan bedriva ett politiskt arbete även utanför de parlamentariska församlingarna. Alltför många satsningar på att bygga vårt parti har varit halvhjärtade eller runnit ut i sanden. Ska vi bygga partiet starkt måste vi våga göra tydliga prioriteringar, ändra våra arbetssätt och bli ett mer sammanhållet parti.
Vi vet att många delar våra politiska krav och skulle tjäna på vår politik, men ändå röstar de inte på oss. Vi måste erkänna att alltför många har en bild av vårt parti som förhindrar dem från att rösta på oss eller gå med i partiet. En nyckel i förändringsarbetet är därför att förändra bilden av partiet. Vi ska vara det radikala, moderna och otåliga partiet som med självförtroende och kaxighet utifrån människors verklighet idag visar på lösningar för morgondagens utmaningar. Det Vänsterpartiet kommer att byggas av en ny generation vänsterpartister. Vi kommer på kongressen i januari behöva välja ett nytt lag som kan leda partiet, jag vill vara en del av det laget. Därför kandiderar jag till partiordförande för Vänsterpartiet.
