I artikeln recenceras även:
Fredrik Lindström.
Jag är en sån som bara vill ligga med dig.
W&W 2005.
Bob Hansson har betytt mycket för många. Den kompromisslöst naiva och tonårliga tonen i hans poesi har sökt förmedla budskapet att man duger, att världen kan vara finare och att det är bra att kramas. Han har nått bättre resultat i sin mission än hundra jätteschyssta kuratorer som sliter sitt hår. Men när jag läser Halleluja liksom har det börjat bli tröttsamt. För världen rör på sig.
Bob Hanssons styrka – det han har berört med – har varit att han kliver fram och kräver plats med en deklarerad självdistans. Den mobbade killen med dåligt självförtroende från barndomen lyfter sig i håret och säger att man borde älska honom och alla andra. Det är ett kärleksbudskap som bryter igenom.
Men det blir konstigt när han redan är förbi det där, när han inte längre är mjukrockpoeten som borde få bli publicerad, utan en etablerad kulturperson som borde ha mer och annat att säga. Så när han skriver ”jag vet inte hur många gånger / jag har haft oralsex bara för / att det ska bli lite bättre / stämning i det här / landet”, då vete fan om det längre är maskrosen som slår sig fram underifrån och sen kräver att få fläka ut sig. Då är det bara fläk.
Hansson har gjort en slags klassresa mer än en åldersresa. Synd att han inte gör poesi av den resan, utan försöker sälja in en jämntjock mix av ungdomsminnen och nutidsliv. Det ger några leenden, men inte så mycket mer.
Då är det lite intressantare att läsa Fredrik Lindströms (Hassan, Värsta språket, m.m.) poesidebut. Det här är hejdlös och ärlig mellanskiktskontemplation. Och det är inte så dåligt. Inledningsdikten heter ”En vuxen man”
”Jag är troligen / en vuxen man, / jag har egen rakapparat / och jag kan ha godis / hemma utan att / äta upp det” […] ”När som helst kan / någon ertappa mej / och då har jag inget att / säga till mitt försvar”. Och så där håller Lindström på.
Med småfyndiga betraktelser över konsumtionssamhället, att bli gammal, alla de märkligheter vi håller på med i livet utan att tänka närmare på det. Det är som små gemytliga aforismer. Det vänder inte upp och ned på ens tillvaro, och det saknar den pregnans och djup som riktigt bra poesi kan bjuda på. Men leendena är fler, och de känns inte påtvingade.
Jag läser båda samlingarna med viss behållning, men börjar längta än mer efter en annan poesi – en som gör sig relevant för att den upprättar en förbindelse mellan poeten, läsaren och den världens högt och lågt. Man kommer inte runt klass. Den privata utlevelsen stupar någonstans på vägen.
