Trettioåtta kronor är mindre än 120, tänkte företaget Vretens vd Peter Johansson. Därför hyrde han in fem litauiska svetsare från det litauiska bemaningsföretaget Onuris för 38 kronor i timmen för tiden juni-augusti.
Det enda kravet på Vreten är att de skulle förse sin utländska arbetskraft med fiskekort, pasta och potatis, upplyser Metalls Erik Andersson från förbundets avtalsenhet när Flamman når honom för en kommentar.
Metall har nu stämt Vreten och kräver dem på 400 000 kronor. Men Vreten kontrade med att skriva in det litauiska Onuris i arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen, för att undgå skadestånd för brott mot MBL, enligt Metalls version.
– Vreten säger att de har hållit någon allmän personalinformation, men det som lagen föreskriver det skiter de i, säger Andersson.
Men Johansson hävdar att den lokala fackklubben och Vreten var överens, men att fackklubben skulle samråda med förbundet.
– En vecka senare sa de att ’’det här är lönedumpning’’ och därför skrev de inte under protokollet när vi skulle besluta om frågan, säger Johansson.
Andersson å sin sida säger att ’’killarna är jävligt besvikna. Flera har slutat på företaget och det är en allmän dåligt stämning och att Vreten är en dålig arbetsgivare’’.
En fast anställd svetsare på Vreten tjänar 110-120 kronor i timmen. Kollektivavtalets minimilön ligger på 74-75 kronor, säger Vretens vd som erkänner att han fick de fem litauiska svetsare för ’’ett jättebra pris’’.
– Det var det enda ickesvenska företaget och det är riktiga killar, ingen skit, dundrar en indignerad Peter Johansson.
Andersson är av en annan mening:
– Litauerna får ju fiskekort, potatis och pasta, tillägger Andersson mer sarkasm i rösten.
Men Peter Johansson far i luften när han ska kommentera Metallombudsmannens uttalande.
– Litauerna har mycket fritid. De har ingen bil och vi har skaffat fram dem några cyklar och köpt fiskekort och spön till dem. Orsaken är att de frågade oss om det fick tillstånd att fiska men då sa vi att de måste ha fiskekort annars åker de fast. Därför har jag stämt Metall för grovt förtal.
Positionerna och uppfattningarna är alltså helt låsta och skilda. Erik Andersson hävdar att Vreten skrev in det litauiska företaget i Teknikföretagen efter att Metall avslöjat att de litauiska svetsarna fick 38 kronor i timmen. I och med att det litauiska företaget blir medlemmar hos Teknikföretagen gäller det centrala avtalet.
– Men vi säger att det fungerar inte på utländska företag som inte ens har en filial i Sverige. Det är en oerhört viktig fråga, för man öppnar för en form av lönedumpning när utländska anställda ska gå på minimilönerna. Hur ska de lokala facken kunna förhandla med en arbetsgivare som inte ens har ett kontor i landet? Nästa gång kanske de finns i Kina eller var fan som helst, anser Metallombudsmannen.
Men får då litauerna avtalets minimilön på 74-75 kronor efter att Orinos blev medlem i Teknikföretagen?
– Vi vet inte det. En reporter från Göteborgsposten ringde igår och uppgav att de nu får de 48 kronor i timmen. Vi har försökt förklara för dem att en svensk svetsare får 110-120 kronor i timmen, tillägger Andersson.
Frågan går vidare till Vretens vd: Får litauerna 74-75 kronor i timman?
– Jag kan inte gå in på det, jag kan bara säga att det har blivit dyrare. Vad vi har gjort är en upphandling och den är billigare än om vi skulle ha gjort den med Manpower, där vi betalar 300 kronor i timmen per anställd till Manpower.
– Vi är kanske det enda företaget i branschen som är kvar i Sverige, alla övriga har etablerat sig i Baltikum. Men vi vill vara kvar i Sverige och därför har vi investerat tio miljoner i verksamheten, säger Peter Johansson.
Han anser att facket är väl medvetet om att med EU-medlemskapet och bristen på övergångsregler för de tre baltiska staterna så öppnas portarna för baltiska bemanningsföretag att erbjuda arbetskraft till ett pris som med lätthet konkurrerar ut Manpowers.
EU och arbetskraftens fria rörlighet
LO och de svenska fackförbunden gav Ja-sidan sitt stöd när Sverige folkomröstade om EU för tio år sedan. Nu är de oroliga och befinner sig i ett politiskt dilemma. Arbetsgivaren ser nämligen en chans att utnyttja EU:s tio nya men fattiga medlemsstater. Fallet myCrew, Onuris och Vreten är illustrativt.
– Vi är lite oroliga för att man öppnar för det. Inom Metall har vi varit rätt förskonade från det tidigare men nu har det alltså dykt upp fall, säger Erik Andersson till Flamman.
Oroar det Metall att EU har tio nya medlemstater, bland dem tre baltiska?
– Skulle alla svenska företag utnyttja utländsk arbetskraft så som Vreten gör, då blir det besvärligt. Därför är det här också ett pilotfall.
Knappast bra för förhandlingsklimatet mellan Metall och Teknikföretagen?
– Nej, det är det inte. Det är första gången de skriver in ett utländskt företag som medlem.
Vilka fackliga kontakter har ni i Litauen? Finns det en LO?
– Det finns en fackförening som vi har kontakt med men det är ju semester.
Har Metall något samarbetsavtal i form av kurser med balterna?
– Ja, det har vi. De är också med i europeiska Metallarbetarfederationen. Organisationsgraden i Litauen är dock mycket låg, 10-20 procent. Estland har flest medlemmar och därefter kommer Lettland.
