Det gränsar till dålig stämning. Vore det inte för författaren Taiye Selasis scenvana och anglosaxiska trevlighet hade publiken hukat sig i raderna på en salong i Moderna Museet i Stockholm.
Taiye Selasi reser jorden runt med sin stora succé till debutroman i bagaget. Komma och gå (i svensk översättning av Ing-Britt Björklund) är en roman, en familj som splittrats av kärlek och lögner, en berättelse som utspelar sig över femtio år, i Ghana, Nigeria, USA och Storbritannien.
Hon har kommit till Sverige för att medverka på Stockholm Literature, en ny festival på litteraturkartan och salen är fullsatt när hon resonerar kring stater, identitet, litteratur, kolonialism och rasism. Under sina studier vid Oxford säger hon sig ha fått perspektiv på nationalstaterna och den nationalism som följt därpå. De är ingen naturlag. Nationalstaten föddes vid Westfaliska freden 1648, när Trettioåriga kriget officiellt var till ända. I mänsklighetens historia en parentes, och framför allt en av mänsklig hand skapad konstruktion. Och således möjlig att omskapa.
Men likväl är nationerna svåra att ignorera. Taiye Selasis samtalspartner envisas med att avkräva henne ett svar på varifrån hon kommer. De skrattar båda. Men Taiye Selasis irritation är uppenbar.
”Jag är från den här tiden”, säger hon. Det låter lite fånigt, men sedan vecklar hon ut ett resonemang, förmodligen inte för första gången, om att det hade varit omöjligt för henne att föddas i en annan tid. Hennes mamma är från Nigeria. Välvilliga missionärer gav henne möjlighet att studera i Skottland. När mamman sedan skulle studera vidare till läkare – i Saudiarabien – mötte hon Taiye Selasis blivande far. En man från Ghana. Föräldrarna skiljde sig tidigt och Taiye Selasi föddes i London men växte upp i Massachusetts, USA. Hon lever numera i Rom. Med en man från Nederländerna.
Hon är, tycks hon underförstått säga, resultatet av en särskild och kort tidsrymd under 1900-talet när delar av världen öppnades upp. ”Nu sluter sig många länder i nationalism”, säger hon. Och kanske är det i mitt huvud, men hon tycks delvis syfta på katastrofen vid italienska ön Lampedusa i början av oktober, där runt 300 afrikanska flyktingar miste livet. Över huvud taget finns Lampedusa som resonansbotten i flera av de samtal jag hör på Stockholm Literature. Liksom Skånepolisens registrering av romer, de till Sverige tillresta författarna har varit måna om att sätta sig in i landets politiska situation.
Taiye Selasis resonemang får mig att tänka på en roman utkommen tidigare i år men som hamnat aningen i skuggan. Mycket händer efter min död av Ricardo Adolfo. Adolfo är några år äldre än Taiye Selasi, född i Luanda, Angola, men uppvuxen i Lissabon. Mycket händer efter min död, i svensk översättning av Irene Anderberg, berättar om en familj som migrerat från ett fattigt europeiskt land till ett rikt, med drömmar om ett bra liv för sin unga son.
De lever skralt. Kvinnan har ett svart städarbete. Mannen tar hand om deras son. De delar boende med flera andra familjer. (Ett av bokens starkaste partier är en sida där det minutiöst räknas upp exakt vad de äger och förvarar i det trånga rum de bor i.) De kan inte språket som talas i deras nya hemland och under en söndagsutflykt går tunnelbanan sönder. De måste gå hem, och de går vilse. Det blir en lång natt som leder till en livsavgörande morgon.
Vilket land de anländer till antyds enbart, men tydligt. Författarens val är ingen slump. En av världens tidigare storkolonisatörer, ett land som byggt sin rikedom på att exportera terror, död och fattigdom till kolonier i Syd. Men vår romans huvudkaraktärer är inte – och jag tror det är en viktig dimension av romanen – från en av dessa före detta kolonier, utan från ett före detta koloniland. Det antyds att familjen kan vara från Portugal. Ett tidigare centrumland som nu har störtats i ruin. Och oavsett historia tillhör de nu periferin och när periferin tränger in i centrum är centrum som vanligt inte särskilt uppskattande.
Som Taiye Selasi uttryckte det på Stockholm Literature, apropå rasismen i sitt nuvarande hemland: Om ni italienare inte vill ha etioper i Italien, varför åkte ni till Etiopien?
Familjen i Mycket händer efter min död kan inte återvända. Det finns skäl. Inte särskilt vackra och det här är romanens förtjänst. Det namnlösa berättarjaget är ingen idealiserad person. De är människor, ibland stora, ibland små, oftast ingetdera, på flykt och på jakt efter trygghet.
Mycket händer efter min död är i detta en humanistisk roman när den skildrar en individ i sin helhet. Med plus och minus i personlighetsbudgeten. Men likväl med rätt till ett värdigt liv. Detsamma gäller för personerna i Taiye Selasis Komma och gå. Och det är denna banala slutsats som får mig att tänka på Mycket händer efter min död när scensamtalet på Moderna avslutas med att Taiye Selasi får svara på vad hon vill med Komma och gå. Till den i stort sett kritvita, mellanskiktiga publiken säger hon att hon hoppas att den som har läst hennes roman ska se att varje svart människa de passerar är en individ, inte en Afrikan med versalt A för sådana existerar inte.
Ricardo Adolfo skildrar med säker hand vad social utsatthet kan göra med en människa. Berättarjagets självbild förändras under det dygn vi följer honom och hans familj. I sin person försöker han finna skäl till deras motgångar, för att emellanåt slå över och anklaga människorna de möter. Det är också en gestaltning av ett bräckligt psyke som tolkar omvärlden på ett eljest vis för att skydda sig mot vad som verkligen sker. Ett dråpligt, ömsom nesligt på gränsen till löjeväckande sätt att behålla hoppet.
Vem har, handen på hjärtat, inte gjort det någon gång?
Det är vad världen efter Westfaliska freden tvingar oss till. Vare sig de moderna migrationsströmmarnas murar gör oss till fattiga eller rika, centrala eller perifera, levande eller döda. Vi måste leva med oss själva. Vi måste överleva till vilket pris som helst.
