Vad är en arbetarförfattare? Som med de flesta ord vars betydelse många har en klar föreställning om, blir allt genast mindre självklart när någon ska fylla det med en exakt definition.Är det kanske förminskande att tala om arbetarlitteratur på samma sätt som det är förminskande att tala om ”kvinnolitteratur” och ”invandrarlitteratur” i motsats till rätt och slätt ”litteratur”?
För den som kopplar ihop frågan om vem som kan och bör gestalta vissa erfarenheter med den ofta så hånade ”nya” identitetspolitiken kan det vara intressant att veta att detta diskuterats i decennier beträffande arbetarlitteratur. Litteraturprofessorn Lars Furulands berömda definition lyder ”litteratur skriven om, för eller av arbetare”. Men kan någon ur överklassen skriva arbetarlitteratur? Och räknas det som arbetarlitteratur om en författare med bakgrund i arbetarklassen skriver om helt andra motiv?

Det är kring detta, frågan om arbetar-litteraturens natur och avgränsningar, som antologin Arbetarförfattaren kretsar, snarare än att vara en kronologisk genomgång av olika författarskap. Det innebär bland annat att det är en ganska liten krets av författare som tas upp, varav flera är välkända giganter som Ivar Lo Johansson, Moa Martinson och Martin Andersen Nexø.
Maria Sandel, också hon på sätt och vis en gigant och pionjär men nu mer bortglömd än de tidigare nämnda, behandlas också i flera texter vilket är välkommet. En av bokens intressantaste och mest reflekterande texter är Magnus Gustafssons ”Outsidern, narren och fackombudet” om olika subjektspositioner inom arbetarlitteratur och hur erfarenheter av marginalisering skrivs fram.
Överlag är texterna annars ganska torra och redovisande, men så rör det ju sig inte heller om essäer utan om akademiska artiklar. På något ställe är språket dock så otympligt att det knappt går att läsa.

Och med tanke på hur antologin delvis stångas mot och problematiserar termen och olika antaganden som finns kring den, är det desto mer ironiskt att de författarskap som presenteras i Arbetarförfattaren är i princip genomgående vita. Antologin nämner hur genren har utvidgats både till att innefatta andra erfarenheter än den vita mannens och andra format, som exempelvis seriealbumet, men behandlar ändå inte med ett ord Daria Bogdanskas omistliga vittnesmål i serieform från den prekära restaurangbranschen Wage Slaves (2016, Ordfront). Inte heller omnämns författare som Evin Ahmad, vars debutroman En dag ska jag bygga ett slott av pengar (2017, Natur & Kultur), rör sig kring erfarenheter av fattigdom, rasism, och klassresa. Författaren Kristian Lundberg säger i ett citat i boken: ”Den moderna arbetarskildringen är en statarberättelse berättad av en andra generationens invandrare anställd på ett bemanningsföretag. Den berättelsen väntar jag fortfarande på.” Det är ett gammalt citat, men varken han eller någon annan behöver vänta, utan bara lyfta blicken.