Förra årets märkligaste debatt var naturligtvis frågan om klasshatets vara eller icke vara. Det blev en frågeställning som hastigt blixtrade till och som kom att avslöja mer av okunskap och klassförakt än vad debatten gav tillbaka i form av kunskap och handling. Själva frågan ”Klasshat” instiftades genom att Jens Liljestrand i Dagens Nyheter blev upprörd över en av poeten Johan Jönsons dikter. Jönson deltog i en temakväll om klass på Dramaten i Stockholm. Han berättade i diktens form om hur han torkade av sitt kön på en handduk, sitt ollon noga bestämt. Ramaskri! Skandal! Medelklassvänstern rasade.
Större än så är inte Sverige, i alla fall inte det politiska Sverige. Det som kunde ha blivit ett spännande samtal om klass, kön och etnicitet förvandlades raskt till en helt ointressant fråga, där flera vänsterskribenter enades om att klasshatet inte längre existerade, och om det gör det – så enbart som en slags modeaccessoar, som en liten brosch eller käck kavaj. Frågan är naturligtvis: Hur kunde det bli så här? Och: Vad är klasshat, egentligen? En del av svaret är: Klasshat är en känsla av vanmakt, en djupt liggande känsla som säger till dig att du skall veta din plats och att du skall stanna kvar där, på din plats.
Klasshatet formar dig redan på dagis, oartikulerat, när du lämnas först och hämtas sist, i skolan – när kläderna är fel, adressen är fel, föräldrarnas arbete är fel, när du aldrig kan bjuda tillbaka, när dina födelsedagskalas ställs in – och sedan, i yrkeslivet – när du vet att du kommer sist in till allt, när du kommer först ut från allt. Du känner det som kvinna, som invandrare, som lågutbildad, som bosatt i fel område, som arbetare, student, som sjukskriven eller pensionerad – en känsla av vanmakt. Det finns någon som beslutar om ditt liv på makronivå, beslut som du måste verkställa på mikronivå. Busskort eller nya gymnastikskor? Om barnen skall följa med på skolutflykten eller om du skall betala elräkningen i tid?
Klasshat. Det är så det ser ut. Det är grunden. Det är när man gång efter gång tvingats in i ett mönster, ett system som ställer dig vid sidan om allt som kan påverka. Det är ditt liv, ditt arbete – men det är inte du som bestämmer. Så, den svenska medelklassvänstern beslöt sig för att detta var en stötande fråga, ointressant – och så försvann den från dagordningen, och deras klasskamp mot oss fortsätter, tränger in i oss.
