Jag minns hur vi i vänstern under 1960- och 1970-talet kritiserade det socialdemokratiska slagordet ”Ökad jämlikhet!”. Jämlikhet var ju något absolut och kunde varken ökas eller minskas, hävdade vi. Hur fel vi hade. Jämlikhet är hjärtat i arbetarrörelsens politik och varje litet steg som minskar klyftorna i samhället är därför steg i rätt riktning.
Varför har vi då inte kommit längre? Det är frågan som Per Molander försöker besvara i sin nyutkomna, mycket intressanta, bok Ojämlikhetens anatomi. Den recenserades i Flamman förra veckan.
Med utgångspunkt i evolutionspsykologi, idéhistoria och spelteori angriper Molander problemet och kommer till slutsatsen att det är ojämlikhet som under mänsklighetens historia varit det normala. Den strävan efter makt som skapar ett aldrig så litet övertag fortplantar sig in i framtiden med stora skillnader som följd.
I själva verket är, säger han, det stora undantaget perioden från slutet av 1800-talet till omkring 1970 då ojämlikheten minskade i industriländerna. En avvikelse som han förklarar med fackföreningar, allmän rösträtt och skattefinansierad offentlig sektor.
Molanders slutsatser skiljer sig i grunden inte från de slutsatser som forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett kom fram till i Jämlikhetsanden eller socialdemokraterna Anders Nilsson och Örjan Nyström i Jämlikhetsnormen, nämligen att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen och att det är oss det hänger på att skapa detta jämlika samhälle. En slutsats som nu också får kraftfullt stöd av Thomas Pikettys banbrytande Capital in the Twenty-First Century.
Om det finns en drift, psykologisk eller social, mot ojämlikhet finns det uppenbart också en drift mot jämlikhet. Den driften eller idén har funnits i alla klassamhällen som så att säga föder drömmen om sin motsats. Ronny Ambjörnsson har skildrat den i Socialismens idéhistoria. Den finns i Edens lustgård och Tusenårsriket, den finns i den första kristna församlingen, den finns hos de bönder som gång på gång med stöd av Bibeln gjorde uppror under medeltiden. Den finns också i hög grad i de utopiska samhällen som konstruerats från renässansen och framåt. De har alla sin udd riktad mot rikedom, inte minst i form av privat egendom.
Men jag tror till skillnad från Lasse Berg och Göran Greider, som lyfts fram i Tim Anderssons recension, att den driften inte i första hand ska förklaras biologiskt eller naturvetenskapligt. Då riskerar vi att hamna i nya låsningar. Det är framför allt i vår ideologi, i våra grundläggande värderingar, vi ska söka stöd för ett solidariskt och jämlikt samhälle.
När de politiska ideologierna tog form från slutet av 1700-talet blev jämlikheten en viktig skiljefråga. Vad betyder jämlikhet? Likhet inför lagen eller jämlik fördelning av egendom? Ja, det är fortfarande den avgörande frågan som skiljer liberaler från socialister. När Molander granskar de politiska ideologiernas syn på jämlikhet låter han socialdemokratin få representera socialismen. Marx nämns överhuvudtaget inte, vilket jag har svårt att förstå.
För även om jämlikhet och demokrati inte var de frågor som Marx satte högst på dagordningen är ändå den kritik som Marx riktar mot liberalismens oförmåga att se klassamhällets förtryck en viktig kritik i detta sammanhang.
Ett viktigt påpekande av Molander är liberalernas flykt från sitt ursprungliga ställningstagande mot arv. Om målet är lika förutsättningar, vilket liberaler brukar hävda, kan ju inte arv accepteras. Men lika förutsättningar, möjligheter eller chanser som det heter i dag kan inte vara nog för en socialist. I själva verket döljer sig bakom detta tal om lika möjligheter och chanser det som är grundbulten i borgerlig ideologi, nämligen att den som är duktig och presterar mer ska ha mer.
Livet är en tävlan och när vi väl gett alla samma förutsättningar får vi se vem som verkligen är duktigast, springer fortast, hoppar högst, tjänar mest. För självklart är det rättvisa att den som är duktigast, anstränger sig, presterar mest också får mest. Inkomstskillnader är i själva verket mått på rättvisa. Men livet är ingen tävling. Alla människor, oavsett vad de kan prestera och hur duktiga de är, ska ha rätt till ett anständigt liv. Molander visar övertygande att de inkomstskillnader vi har i dagens samhälle i mycket liten grad beror på den enskilde individens förmåga och prestationer.
