… börjar det närma sig ett beslut om var det använda svenska kärnbränslet ska grävas ner. Kärnkraftsindustrins avfallsbolag, Svensk kärnbränslehantering AB, SKB, har de båda villiga kärnkraftkommunerna Oskarshamn och Östhammar att välja på. Valet tänker företaget göra under början av 2009. Efter miljödomstolens prövning är det slutligen regeringens uppgift att fatta beslut i frågan.
Det är uppenbart att det är politiska skäl som gör att två kärnkraftkommuner är de enda som återstår att välja mellan för slutförvaret. Ingen tror på att Sveriges mest kärnkraftpositiva kommuner samtidigt skulle råka ligga ovanpå det allra säkraste berget.

Sedan 1970-talet har SKB AB vetat hur de ska förvara kärnbränslet. Metoden heter KBS-3 och går ut på att de radioaktiva stavarna placeras i kopparbehållare som bäddas in i bentonitlera. Allting placeras på 500 meters djup. Avfallet är sedan livsfarligt i över 100.000 år. När metoden lanserades, presenterade SKB den kaxigt som så robust att den kan ligga i princip i vilken del som helst av Sverige utanför fjällkedjan och Skåne. Men metoden grundar sig på kunskapen om berget som fanns på 1970-talet. Det förekommer mer vatten, fler sprickor, mer mikrobiologiskt liv och inte minst fler och betydligt kraftigare jordskalv än man kunde ana när metoden uppfanns. Någon alternativ metod har SKB aldrig utrett på allvar.

Det är inte omöjligt att regeringen, trots uppenbara brister med KBS-3, kan tänkas godkänna ansökan. Det kan ju vara så att det tar emot att ge kärnkraftindustrin fullständig bakläxa på 30 års arbete. I den situationen står vi där med en halvmesyr till slutförvar som dessutom kommer att fungera som argument för fortsatt drift och möjlig utbyggnad av svensk kärnkraft. Industrin själv är bara ansvarig för förvaret så länge företagen existerar som juridiska personer. Inte bra.