I nr 1/03 av tidskriften Arena intervjuas undertecknad och America Vera-Zavala som ”de nya kommunisterna”. ”Fjorton år efter murens fall har kommunismen fått nytt liv” börjar ingressen. Det kan man kanske säga med höstens debatt, om vänsterpartiets historia i allmänhet och Lars Ohlys etikett i synnerhet, i åtanke. Nu plockar jag fram CH Hermanssons två intervjuböcker med just namnet Kommunister och återfinner där stoff som leder framåt – varken till nostalgi eller skam över arvssynd.

Hermanssons böcker från 1977 och 1980 är i dubbel bemärkelse historiska. De drygt 40 texterna ger relief åt 60 års svensk historia. Urvalet av partiaktivister är gjort med skarp blick och stort hjärta. Livshistorierna är spännande som detektivromaner. Historiskt avgörande epoker blir belysta underifrån. De intervjuade ger en problematiserande bild av den rörelse de tillhört hela sitt vuxna liv och vederlägger samtidigt mytbildningen kring att vänsterns förnyelse skulle vara en engångshändelse, inträffad med ett namnbyte 1990.
Till exempel visar Hermansson ett genuint intresse för att belysa kvinnokampen i och genom den kommunistiska rörelsen. De intervjuade kvinnorna berättar om såväl problem som framsteg. Å ena sidan hur rörelsen drivit fram sådant som fria skolmåltider och kontanta barnbidrag. Den första motion Gerda Linderot väckte i riksdagen handlade förresten om rätten för kvinnor att bli präster. Å andra sidan nedvärdering av kvinnor också inom rörelsen – strukturer som här är synliga men ännu väntar på bättre teoretisk förklaring.

Det återkommande förhållningssättet är en funderande lojalitet, möjliga omvärderingar i efterhand. Synen på Sovjetunionen är inte central i intervjuerna, men dyker ibland upp och får då ett sammanhang. Under ytan märks att sammankopplingen med Sovjetsystemet snabbt blir en ryggsäck i det dagliga arbetet. Samtidigt är det minst lika tydligt att antisovjetismen knappast vände sig mot missförhållanden i Öst, utan mot vänsterpolitik hemma och mot den internationella solidariteten med förtryckta folk. Varken ställningstaganden eller tvivel växer fram i vakuum. ”Varenda traktor höll jag på att säga, med en kille på som såg glad ut var ett exempel på hur bra socialismen var” noterar Sven Nordlöf. Och fortsätter sedan: ”Skall vi göra det socialistiska uppbygget verkliga tjänster så är det inte alltid genom att avstå från att kritisera felaktigheter. Utan tvärtom, det kan vara en bättre tjänst åt socialismen”.
Att läsa kommunisters berättelser om 1930- och -40-talets ohyggligt skarpa motsättningar, fascism och antifascism, är inte bara politiskt intressant i sig. Det är också en viktig nyckel till vår egen tid, en varning om obehagliga paralleller och ett begripliggörande av den skenheliga debatt om ”demokratisk trovärdighet” som pågår.
Officiell svensk historieskrivning om epoken lider av en skrämmande strutsmentalitet. I vår egen tid blir denna blindhet än mer instrumentell för de styrande. Nu inskränks demokratin i demokratins namn. Arbetarrörelsens reträtt leder både till en drastisk avsmalning av demokratibegreppet som sådant, och en öppning för formell upprullning av medborgerliga fri- och rättigheter. I båda dessa strider stod den kommunistiska rörelsen – misstag till trots – hela tiden på rätt sida. Och den pseudodebatt som nu förs om vem som kallar sig vad grumlar insikten om att de striderna åter måste föras akut.

I en intervju från 1979 utvecklar Lars Herlitz problematiken med briljant tydlighet: ”Så man blev väldigt immun mot den typ av demokratidiskussion som sedan blev den dominerande under det kalla kriget /…/ ett slags demokratibegrepp som man strikt avgränsade från alla ovidkommande samhällsförhållanden och bara gjorde till former för demokratiska besluts fattande, spelregler o.s.v. /…/ Förutsättningen för att det här skall existera är en värdegemenskap inom samhället, värdegemenskapen mellan dom politiska partierna /…/ Man måste bekänna sig till kapitalismen för att vara demokrat, det blev dom yttersta konsekvenserna av den här värdegemenskapsideologin”.

I dagens vänsterparti är detta ett budskap som borde studeras noggrant och oroligt. Förmår partiet ställa sig utanför denna värdegemenskap? Vill det det? Och vad händer med den politiska verkligheten om det inte längre finns något parti på vänsterkanten som samtidigt kan finnas inom det parlamentariska systemet OCH bestrida den kvävande konsensus som kläs i ”demokratisk” skrud. Det är en nyckelfråga där det verkliga vägvalet mellan framgångar och självutplåning för vänsterpartiet kan avgöras.

I det perspektivet blir det även viktigt att se andra svagheter än vem som åkte vart på kongressbesök. Ur intervjuerna framträder bilden av ett överlevarparti som klarat mycket svåra situationer. Det kunde ske tack vare tusentals medlemmars förmåga att i parlamentariska församlingar, men än mer på gator, torg och arbetsplatser uthärda hårda påtryckningar och samtidigt sky dogmatism och inskränkthet. Ombudsmän cyklar till granndistriktet för att organisera, tidningar ges ut och distribueras i ohygglig knapphet. Förutsättningarna är rörelselojalitet och en alternativ kollektiv idéproduktion. Precis här är kanske dagens vänsterparti som allra svagast. Kanske där en faktisk förnyelse måste börja?