Programmet till Teater Lacrimosas föreställning Nattvarning ligger i ett vitt fönsterkuvert. ”Det var ju en skojig idé” tänker jag först en aning förstrött. Och förstår varför först när pjäsen börjat. Huvudpersonen Lisen (Emma Stormdal) tejpar för ett gigantiskt brevinkast, för att hindra envetna fönsterkuvert att belamra hallen och locka fram orosfågeln (Maria Peters). Denna finns hela tiden, mer eller mindre, med i scenens utkant.
För tejpen släpper och fönsterkuverten ligger i drivor i Lisens lägenhet. Tillsammans med minnen, av förlorade strider mot gamla pojkvänner och chefer och rädslan för övervikt (bland annat), får dem henne att vaken-vrida sig natten igenom.
Trots att karaktären Lisens två sidor spelas av två personer är det befriande nog inte klichén ”smådjävul som skriker ’gör det’” versus ”ängel som viskar ’låt bli’”.
Clownen (Liv Elf Karlén, som även skrivit manus och regisserat föreställningen) är egentligen bara livslusten i Lisen, den lilla rösten innerst inne som alltid orkar viska ”det blir bättre i morgon”.
Visserligen fruktar jag det värsta de första minuterna, då jag inser att clownen konsekvent talar med förställd skojröst och för sig med en clowns kroppsspråk. Men eftersom pjäsen har förmågan att ganska omgående suga in publiken i berättelsen och dialogen är så på djupet engagerande finns det i längden inget Cirkus Maximusaktigt över Elf Karléns clown. Och jag kan slappna av igen.
Detta är en ytterst välspelad pjäs med genomarbetade repliker som är sådär nästan äckligt fyndiga. Jag sitter stum i beundran (nja, knappast stum förstås – jag skrattar mycket) inför Elf Karléns iakttagelseförmåga och uttrycksglädje.
Tematiken i Nattvarning är så smärtsamt bekant. För Lisen är inte överdrivet neurotisk och, tyvärr, inte svår att identifiera sig med. Hon är en rätt vanlig ung kvinna som pendlar mellan stå upp för sig själv å ena sidan och kompromissa bort väsentliga delar av sitt jag å andra.
Eller som det uttrycks i pjäsen: ”Du är ju aldrig konsekvent i ditt självförakt!” ”Jag jobbar på det.” Och det är just detta, en slags sympatisk ambivalens, som utöver de rappa dialogerna, höjer föreställningen ytterligare en nivå över det medelmåttiga.
