I förra veckan beslutade sig USA:s president Barack Obama att genom det ovanliga verktyget, en exekutiv order (presidentdekret), verkställa en lag som ger cirka fem miljoner människor möjligheten att ansöka om tillfälliga uppehållstillstånd i USA. Detta för att få människor att gå från svarta till vita jobb, inte splittra familjer och göra folk mindre rädda för att bli deporterade. 

Obamas reform är naturligtvis inte tillräckligt bra med svenska mått mätt. Det är cirka hälften av dem som bor illegalt i USA som får en möjlighet att ansöka om ett tillfälligt uppehållstillstånd. Om man får det så gäller det bara i tre år och man får inget medborgarskap och därmed inte någon tillgång till det lilla men betydande sociala skyddsnät som ett medborgarskap innebär. 

Republikanerna, som under de senaste åtta åren dragit åt det tokigaste konservativa högerhållet, blev naturligtvis helt galna av förslaget. Men ansvaret för att Obama nu använder sin rätt att göra en exekutiv order ligger hos dem själva, eftersom de under en lång tid har stoppat alla presidentens förslag på migrationsområdet.

I talet till nationen som Obama höll på temat förklarade han att det inte finns någon annan utväg än att köra över kongressen och senaten. För att få bukt med  att oseriösa företag utnyttjar papperslösa som slavar under hot om att de annars kan utvisas, för att få fler att betala skatt och bli ”lagliga”.  Obama pratade också om hur USA är ett land som byggdes av immigranter och som fortfarande byggs av immigranter i form av fruktplockare, trädgårdsmästare, städerskor och så vidare. President Obama tar striden för dem och lär vinna tillbaka en del av opinionen, av den anledningen. Han gör något! 

Migrationsdebatten i vårt land rör sig i en helt annan riktning. I förra veckan uppmärksammades en motion skriven av Moderaternas förre arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson med flera. Den syftar till att minska anhöriginvandringen till Sverige. Majoriteten av de borgerliga ledarskribenterna hejar på för att Moderaterna nu ska överta Sverigedemokraternas problemformulering – invandring ställs mot gemensam välfärd. Debatten om vad vi ska göra med flyktingströmmarna i framtiden får omåttliga proportioner i förhållande till vilka summor det handlar om. 

Tänk att vi har kommit dit, att migrationspolitiken rör sig i en mer human riktning i USA än här hemma i Sverige. Vem hade kunnat tro det? 

Från Sveriges regering är signalerna oroväckande få. Strategin i regeringskansliet verkar vara att Löfven absolut inte får ”smutsa ner sig” med migrationsfrågor. Det är fel strategi. Aftonbladets Karin Pettersson skrev i sin ledare den 25 november att ”i minoritet måste man ­regera som om det vore ständig valrörelse. Detta eftersom det är de relativa styrkeförhållandena i väljaropinionen som avgör om man kan sitta kvar – och om de andra partierna ­känner sig tvingade att kompromissa eller inte.” 

Likheterna mellan Löfven och Obama är rätt få men de som finns är betydelsefulla. Båda två är låsta av ett parlamentariskt läge man inte ens önskar sin värsta fiende. Båda två har höga förväntningar på sig att trots detta läge kunna uträtta stordåd. Båda två ligger i mitten av det politiska landskapet, trots att de landskapen är väldigt olika. 

Precis som Obama borde Löfven lägga politiska linjer för att de är hans, och inte för att det är rätt att göra det. Den håglöshet och politiska ovilja regeringen just nu visar upp är fel väl att gå. Löfven har fyra år på sig att genom opinionsbildning visa vad han skulle vilja göra efter 2018, då han förhoppningsvis har en majoritet bakom sig.  Så visa det Löven! 

Håll ett tal, lägg en linje, tyck något och då helst något bra.