Norstedts, 2008. Det är inte ofta förlagen dammar av tidigare utgivna böcker och nylanserar dem. När det händer är det oftast säkra kort som Strindberg eller Lagerlöf. När Bonniers förra året vågade sig på den på 1930-talet utgivna Ensamhetens vin av Irène Némirovsky berodde det på att den föregåtts av Storm över Frankrike som gjort succéresa genom västvärlden.
Att Revolutionary Road av Richard Yates från 1961 ”hittats” och återutgivits, och nu dessutom på svenska för första gången, har en annan men lika ekonomisk förklaring.
Det kommer en film.
I januari ska den gå upp på svenska biodukar. Jag hoppas att ni läser boken innan dess för jag litar inte på att Hollywood klarar av att överföra den fantastiska gestaltningen av hur några människor känner livet rinna ifrån sig, hur de byggt ett korthus av karriär och familjeliv som inte innehåller något annat än tomhet.
Revolutionary Road är en skoningslös uppgörelse med ”den amerikanska drömmen”. Två unga, vita, vackra människor förälskar sig, bosätter sig i vackert hus på pendlingsavstånd från New York, kvinnan stannar hemma och passar barnen som kommer, mannen försörjer dem. Men de är inte lyckliga! Ingen av dem hade velat ha barn, ingen av dem ville fastna i villa-volvo-vovve-fällan. De föraktar sina grannar i förorten som inte är djupa nog, som nöjer sig med att leva familjeliv och inskränkt förortsliv, men själva har de inte heller något att fylla tillvaron med.
Richard Yates blixtbelyser och punkterar den lögn som säger att ”alla” kan och ska sträva efter att bli lyckliga genom karriär och konsumtion. Och han gör det så elegant genom att måla upp förortens pastellvillor och glassfärgade bilar, samtidigt som han låter oss veta hur huvudpersonerna vantrivs till vanvett. Det slutar med total tragedi.
Att läsa Revolutionary Road är ett vanskligt företag. Inte så att det är svårt, långt ifrån. Men när Yates konfronterar sina huvudpersoner med alla drömmar och förväntningar de hade som unga drabbar han läsaren med stor kraft, man måste tänka efter om man verkligen lever det liv man vill leva.
