Utrikes 16 november, 2006

Lördag kväll, Jerusalem

Jaffa Gate, tidig fredagkväll. Som sig bör i en stad full av fanatiker, konflikter och polarisering, beter sig vädret också extremt. Så snart solen försvunnit bakom horisonten sjunker temperaturen drastiskt.

JERUSALEM En minibuss med beteckningen ”American Colony” står parkerad i en av gränderna i det kristna kvarteret.

– Hoppa in, säger min palestinske vän Khaled otåligt och drar igen dörren med en smäll.
Jag vet inte vart vi är på väg, men låter bli att fråga, njuter av känslan av att bara följa med och se vad som händer. Föraren, som presenterar sig som Osama, konstaterar kvickt att jag är israel och förklarar omgående vad han anser om den israeliska armén och dess aktiviteter i Gaza.
–Jag hatar den israeliska armén, säger han kort.
– Se vad de gör, dödar kvinnor och barn. Mördare.
– Jag vet, svarar jag, som har vant mig vid att då och då få leka måltavla för frustrerade européers anklagelser mot den israeliska regeringens förehavanden. Inte min favoritroll i vanliga fall, men när anklagelserna kommer från palestinier har jag tonvis mer förståelse och tålamod.
– Det vore väl en sak om de missat målet en gång, och bad om ursäkt. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan missa och be om ursäkt. Jag kan inte försvara det, bara konstatera att om man för krig i ett tättbebyggt område så kommer alltid civila att skadas och dödas.
– Och bosättarna sedan, fortsätter Osama som just börjat få upp ångan.
– Jag såg i Hebron med egna ögon hur bosättare attackerade en gammal man. En gammal man, som gick med käpp. De slog ner honom så här.
Han gör en häftig rörelse med handen.
– Varför? Vad hade han gjort dem? De hatar oss och vill ha ut oss härifrån, det finns ingen annan förklaring.
Han ser på mig i backspegeln.
– Bosättarna i Hebron är i en klass för sig, konstaterar jag.
– En bekant till mig, som inte direkt kan anklagas för att tillhöra någon vänster, har gjort reservtjänst i Hebron flera gånger som läkare. När de var ute i staden blev de också angripna av bosättare, som kastade ägg på dem och kallade dem nazister och arabälskare. Om de beter sig så mot israeliska soldater så kan man ju bara tänka sig hur de beter sig mot araber.

Vi åker längs de vindlande gatorna i östra Jerusalem och stannar vid en grill som fortfarande är öppen. Osama köper grillad kyckling, Khaled cigaretter, jag tittar mig nyfiket omkring. Som väntat inga kvinnor och definitivt inga israeler. Never mind, ibland är det nyttigt att få känna på hur det är att vara minoritet och bli uttittad. Något en infödd vit före detta lutheransk svensk inte alltid är så van vid.
Osama visar sig ha ett hus i Ras el-Ammud i östra Jerusalem, strax bredvid Oljeberget.
– Är det inte här de byggde en ny omstridd bosättning för ett tag sedan? undrar jag. Osama pekar mot en enhetlig, nybyggd konstellation av hus lite längre bort på andra sidan gatan.
– De kom hit på grund av polisstationen som ligger alldeles bredvid, förklarar han.
– Men de behöver inget polisskydd, de har tillräckligt med vapen i den där bosättningen för att klara sex månaders belägring. Nu vill de bygga fler hus också. Så är det hela tiden. Bosättningarna bara växer och växer, speciellt i östra Jerusalem.”
I vardagsrummet är tv:n på och Osama lägger sig på soffan och kollar på Vänner. Khaled lagar mat i köket medan jag läppjar hett sött te med marmariye, salvia, och lyssnar på hans utläggning om Iran, Saudiarabien, USA och Israel som huvudaktörer i ett becksvart världspolitiskt intrigspel. Tyvärr begriper jag inte riktigt allting, men i korthet går den ut på att saudierna är livrädda för Iran och har ett tätt samarbete både med Israel och med USA för att hålla iranierna stången. De lär också skyffla enorma summor in i Libanon för att motverka Irans stöd till Hizbollah och köper i princip allt som rör sig för att förhindra en iransk expansion.

I Khaleds världsbild är det de stora grabbarna som håller i trådarna och vi enskilda stackars människor är bara spelpjäser på stormakternas brädtavla, speciellt då palestinierna och kurderna som utnyttjas av alla. Även Israel ser han som en schackpjäs, inte mer. Bevis: vill USA att Israel ska gå i krig mot Hizbollah, då måste de helt enkelt göra det, annars drar amerikanerna in det militära stödet. Och så mycket som jag ogillar den här vi-är-alla-små-maktlösa-marionettdockor-världsbilden så är jag just i det fallet inte helt säker på att han har fel.
När vi däremot kommer in på Haririmordet (Libanons mördade före detta premiärminister) och han påstår att Detlev Mehlis – som fått FN:s uppdrag att reda ut mordet – skulle vara jude och köpt av CIA så måste jag opponera mig. Inte för att jag har några bevis, medger jag, men det låter väldigt osannolikt. Ser du? säger han triumferande och berättar ingående om sprängämnet som inte kunde identifieras och som måste komma från antingen USA eller Israel. Han vidhåller också att den hashemitiska familjen som styr Jordanien egentligen är judar, att Kung Hussein var frimurare, och en hoper andra saker som är rätt underhållande, men som jag inte riktigt kan ta på allvar. Men jag misstänker att han inte är den enda palestiniern, eller för den delen den enda araben, som är fast övertygad om att det ligger till på det här viset. Så jag lyssnar och håller truten tills vidare.
Osama sliter sig från Vänner för att komma och äta med oss och berättar om sin irländska fru och deras fem döttrar som bor i Irland eftersom de äldsta studerar vid universitetet där och inte kan lämnas ensamma. Han själv är bofast i Jerusalem, jobbar i turistbranschen och har kontakt med kontor över hela England och Irland och reser fram och tillbaka väldigt ofta. För ofta, enligt den israeliska administrationen. Så nu när han skulle förlänga sitt israeliska ID-kort efter tio år vägrade de ge honom ett nytt eftersom han varit borta så mycket. Han gav sig inte, visade att han betalat kommunalskatt, elräkningar och husförsäkring de senaste 20 åren och aldrig varit fast bosatt någon annanstans än i Jerusalem.
– Jag ska dit igen nästa vecka, säger han dystert.
– De måste låta mig få det. Annars får jag komma tillbaka som turist, tre månader i taget. Jag är född här, det är mitt hem. De måste låta mig få det.

Jag hoppas innerligt att han får rätt. Tendensen hos de anställda i det israeliska befolkningsregistret är att jobba enligt principen ju färre araber i östra Jerusalem, desto bättre. Skulle inte förvåna mig om de får en årlig bonus efter hur många familjer de lyckas slänga ut.
När jag säger detta plockar Khaled fram sin nya mobiltelefon och sitt palestinska presskort och börjar banda samtalet, mest för att retas med mig.
– Är Israels politik i östra Jerusalem apartheidpolitik eller inte? Nå? frågar han uppfordrande.
– Inte i Israel självt, säger jag trött.
– Men i östra Jerusalem har den minst sagt apartheidtendenser. Nöjd?
Han ser belåten ut. Men efter att jag hävt ur mig vad jag anser om den nuvarande israeliska regeringen, som för övrigt en israelisk kommentator nyligen hävdade är den blodigaste i Israels historia.
– Ettusenåttahundra dödsoffer på bara sex månader – så börjar både Osama och Khaled bidra med sina egna historier om den palestinska myndighetens aktiviteter, speciellt säkerhetsstyrkornas.
– Det var en Hamasaktivist i Nablus, berättar Osama. Han hade arresterats av Jibril Rajoubs säkerhetstjänst, Fatahstyrkor. Han var ett vrak, darrade i hela kroppen. Vägrade tala om vad som hade hänt. Jag bad och bad att han skulle berätta, och till sist gjorde han det. De hade hängt upp honom naken i taket, i armar och ben, och sedan slagit sönder en flaska, som de sedan använde till att skära sönder hans ända med. Jag såg ärren, det blir annorlunda sår av en trasig glasflaska än av en kniv. De hade också tagit en träpåle och stoppat upp den i anus, och sedan våldtagit honom. Han sade att han också förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten ett flertal gånger, och att de visserligen hade slagit honom, men inte torterat på det viset.
– Säkerhetstjänsterna gör vad de vill, bekräftar Khaled. De tjänar inte mycket, så en del sysslar med ren kriminalitet eller maffiaverksamhet för att öka sina inkomster, speciellt i Nablus. Du vet att det finns många palestinier i Jerusalem som också har hus i Jeriko? En del av dem har tagits över av folk från säkerhetstjänsten.
– Men den israeliska armén använder också civila palestiniers hus då och då när det passar dem, protesterar jag. – Någon gjorde ju till och med en film om det.
– Den israeliska armén tar bara husen temporärt. De här svinen tar husen för gott, säger Khaled och jag tror inte att jag hör rätt.
Han? Som åkte i fängelse efter att ha anklagats för medlemskap i en olaglig organisation när han var 20 och student på Bir Zeit-universitetet och som varken före eller efter denna upplevelse varit någon inbiten vän av den israeliska ockupationen?
– En bekant till mig kom från Jerusalem till sitt hus i Jeriko och såg till sin förvåning att det var bebott. Han knackade på. Stick, sade de. Dra åt helvete. De hade vapen. Det här har hänt tiotals gånger, om inte fler.
– Vad det gäller korruption och nepotism ligger ni väl före även om vi börjar komma ifatt, konstaterar jag. Men några sexskandaler har ni inte i alla fall. Se vad som händer i det israeliska toppskiktet. Det är så man kan spy.

Osama och Khaled småler mot varandra.
– Det var en väldigt vacker palestinsk kvinna som jobbade på ett kontor hos en högt uppsatt person i den palestinska myndigheten, berättar Osama.
– Jag kan inte säga vem. Han lät henne inte vara ifred, och han gav sig inte förrän han fått henne dit han ville. Jag körde henne från American Colony, hotellet där jag jobbar. Hon grät i bilen, förbannade honom och sade att hon inte visste vad hon skulle göra, hon hade inget val. En väldigt vacker kvinna.
Jag är svarslös. Men jag är säker på att de talar sanning, de har ingen anledning att ljuga för mig. Khaled byter samtalsämne, säger att han vill åka och reparera taket på sina morföräldrars hus i Jabal Mukabbir nästa dag.
– Får jag åka med? undrar jag.
– Det går inte, svarar han. Grannarna skulle prata. De skulle säga vem är den där horan som han har släpat hit för att ge vår by dåligt rykte?
– OK, säger jag som hört liknande historier tidigare om hur han tagit med två tyska turister hem till sig i tio minuter och sedan anklagats av sin bror för att vilja öppna bordell och vanära hela sin familj.
– Men om Osama kommer med då?
– Då kommer de att säga vem är den där horan som går in i ett hus tillsammans med två män och drar vanära över hela byn, suckar Khaled.
– Araber har en otroligt snuskig fantasi. Detta är det arabiska samhället, alltid veta allt om alla och helst litet till. Här är det annorlunda, det är Osamas hus, men huset i Jabal Mukabbir tillhör min far och det blir ett himla liv.
– Varför stannar vi här egentligen när det bara är skit allting? frågar jag uppgivet och tar några pommes frites till.
– Vill du ha mer te? frågar Osama vänligt.
– Det var jättegott, nickar jag. Tack.
– Jag kokar först zaatar i vattnet, förklarar han. Sedan lägger jag i teet.
– Jättebra, säger jag.
– Varför vi stannar? säger Khaled förvånat. Men vi trivs ju här. Här pratar ju folk åtminstone med varandra och bryr sig. Inte som i Holland, där jag jobbade tillsammans med en kille i tre år. Sedan träffade jag honom i snabbköpet och han sade knappt hej. Aldrig en inbjudan, ingenting. I Tyskland likadant, du bor i samma hus som folk i flera år och känner inte en kotte. Och så är det bedrövligt väder, kallt och regnar hela tiden. Gör mig deprimerad.
– Här finns det ju ändå en gemenskap, säger Osama som kommit tillbaka med teet.
– Visst lägger folk sig i varandras liv litet för mycket ibland, men det är positivt också. Man hjälper varandra. Jag reser ju hela tiden till England och Irland. Men inte vill jag bo där, jag är född här, det är mitt hemland.
– Det är likadant i byn i norra Israel där jag bor, säger jag. Det behövs inte så mycket att bjuda på, typ vattenmelon och rostade solroskärnor, men det sitter alltid folk ute och pratar och du är alltid välkommen att sätta dig ner och delta i diskussionen. Ju fler åsikter, desto mer lyckat samtal. Folk tycker det är uppfriskande att bråka lite, som att ta en rask promenad ungefär. Israeler kan visserligen vara direkta på gränsen till ohövlighet ibland, men när det kommer till kritan så får du alltid hjälp när du behöver det. Och åker jag till en arabisk by och stannar och frågar om vägen så säger alltid någon ”bara kör efter mig” tills jag kommer dit jag ska, det är aldrig några problem. Folk är hemskt trevliga. Det är vad jag tycker mest om i det här landet.
Khaled ler.
– Som nu ungefär?
– Som nu, instämmer jag glatt. Fast vi bråkar ju inte ens.

Men verkligheten har ändå sina begränsningar och något Jabal Mukabbir blev det inte. Istället åkte vi till Ramallah, utan att stoppas vid en enda vägspärr … men det är en annan historia.

Inrikes 17 december, 2025

Näringslivets ekonomisajt får konkurrens från vänster

Den nya sajten Ekonomidata vill ge svar på svenskarnas funderingar om både privat och statlig ekonomi, samtidigt som man utmanar näringslivets snarlika sida Ekonomifakta. ”Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör”, säger Skiftets teknikchef Joel Svensson.

Kodknackare Joel Svensson, 32, är inte helt lätt att nå dagen efter att projektet Ekonomidata.nu blivit tillgängligt för allmänheten. Teknikchefen beskriver ett gensvar över förväntan, och hur mejlkorgen snabbt fylldes upp av synpunkter på den tidiga beta-versionen.

– Det var kul och bekräftande med så många ögon på det samtidigt, säger han till Flamman.

Populärast just nu på sajten – som samlar statistik om Sveriges ekonomi från en mängd öppna källor – är funktionen ”Hur många tjänar mer än mig?”, baserad på att frågan ofta googlas. Andra räknar ut sin lön efter skatt.

– En extra klurig sak är formlerna för att räkna på progressiv beskattning, satserna blir högre ju mer du tjänar och så finns det massa avdrag. Just de bitarna har jag polerat en hel del i dag, så att det inte blir något gnissel om det.

Många tittar också på historisk arbetslöshet, kikar på hur hyresvärdarnas krav utvecklats de senaste åren – eller undersöker hur mycket deras intjänade pengar faktiskt är värda, efter de senaste årens inflation.

Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt.

– Min förhoppning är att stora aktörer som redan gör bra rapporter, som facken eller Hyresgästföreningen, ser detta och tänker att liknande satsningar kan vara en bra idé, berättar Joel Svensson, och fortsätter: 

– Så småningom vill vi få in mer om elpriser. Men den datan är mycket mer inlåst hos bolagen som äger elmarknaden, och kan vara rätt svår och dyr att få tag på. 

Skiftet, organisationen bakom kampanjsajten Mitt Skifte och lobbyism-granskande Klägget, har precis lanserat hemsidan som samlar ekonomisk statistik från SCB, Riksbanken och andra officiella källor. Målet är att erbjuda ett alternativ till Ekonomifakta.se – det statistikorgan som Svenskt Näringsliv driver sedan över trettio år tillbaka.

– När folk googlar på statistikfrågor kommer ofta Ekonomifakta högst upp. De är bättre på att förenkla och presentera vissa grejer än Statistiska centralbyrån, säger Joel Svensson till Flamman.

Han menar att just Ekonomifaktas dominans på nätet är det som gjort ett alternativ nödvändigt. 

– Vårt främsta mål är att folk ska hitta till Ekonomidata snarare än till Ekonomifakta, förklarar han för Flamman.

Han är inte ensam om att kritisera den näringslivsägda sajten. Redan år 1990 anklagade sociologen Walter Korpi Ekonomifakta för ”vilseledande grepp”, och veckan innan Ekonomidata såg dagens ljus menade LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö att SVT ”räknar galet med hjälp av Svenskt Näringsliv” i frågan om arbetskraftsinvandring, efter att ett reportage lutat sig mot Ekonomifaktas statistik. Ekonomifakta svarade att man ”använder vedertagna metoder från SCB” och att ”demografiska mått alltid förenklar”.

– Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt, säger Joel Svensson på Skiftet. 

– Men man kan ju vara kreativ i hur man presenterar saker, och vilja göra poänger. Till är det rimligt att också nämna bankvinster om man pratar om ränteavdrag.

Han tar upp hur Ekonomifakta tenderar att framställa skatt som något som ”enbart hindrar dig från att tjäna mer pengar”, exempelvis via fokus på marginalskatt (skatten på den ”senast tjänade tusenlappen”).

– De räknar också med arbetsgivaravgiften som ”något obehagligt du själv betalar” när du vill räkna ut din lön efter skatt. Det är inte det du frågar efter, men Svenskt Näringsliv vill att du gör den kopplingen, menar han.

– Man kan kalla det för en avgift eller en skatt, det är rätt ovidkommande. Propagandan kommer in när de smyger in det okommenterat.

Ali Esbati (bilden), nationalekonom och tidigare V-topp, är en av dem som välkomnar den nya satsningen.

”Näringslivets Ekonomifakta håller inte på med hittepå, utan bygger också på öppet tillgänglig statistik. Men urvalen och förklaringarna har, på flera områden, en politisk tendens”, skriver han i ett sms till Flamman.

Han beskriver Ekonomidata som ett ”kul initiativ”, och hoppas få se det utvecklas.

”Särskilt i tider där grundläggande fakta utgör ett växande hot mot högerns politiska projekt.”

När Flamman ringer upp Katarina Wagman, chef på Ekonomifakta, vill hon inte kommentera den nya konkurrenten något närmare.

– Men det var kul att höra att det finns fler aktörer.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 december, 2025

Flera avhopp från socialistisk riksdagslista: ”Jobbar vidare”

Foto: Christine Olsson/TT (montage).

Endast Solidaritet och Feministerna kommer ingå i en gemensam riksdagslista 2026, efter att tre partier hoppat av samtalen. Men lokala samarbeten kan fortfarande bli aktuella, enligt Solidaritets Björn Alling – så länge det sker på lika villkor. ”Vi vill inte vara valarbetare för något annat parti”, säger han till Flamman.

Inför nästa års val har flera partier till vänster om Vänsterpartiet fört samtal om en gemensam riksdagslista. Bland dem som ingått i samtalen fanns Framtidens Vänster, bildat av riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas, samt Feministerna, tidigare känt som Feministiskt initiativ.

– Vi är inte samma partier, men våra kamper sitter ihop. Klasskampen, transkampen, klimatkampen, den antirasistiska kampen, sade partiets talesperson Leia Nordin till Dagens Nyheter vid tillfället.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 17 december, 2025

Tiktok är nästa stridszon efter Gaza

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vill även vinna kriget i sociala medier som Tiktok. Foto: Ziv Koren/AP/TT.

Efter Gaza, Västbanken, Libanon, Iran, Jemen, Syrien och Irak riktar Israel nu in sig på unga i sociala medier.

Israel har förlorat den amerikanska allmänhetens gunst. Premiärminister Benjamin Netanyahu är medveten om faran och meddelade nyligen att man öppnar en ”åttonde front”, ”slaget om sanningen”, i syfte att återvinna hjärtan och sinnen. Israel har aldrig försummat detta område, men ansträngningarna har tidigare främst riktats mot traditionella medier. Nu, som Netanyahu förklarade under ett möte med amerikanska influerare i New York den 26 september, ”förändras vapnen med tiden. […] Det viktigaste i dag är sociala medier.”

Plattformarna Instagram, Tiktok, X, Facebook och Youtube är knappast förskonade från censur men trots det har tusentals meddelanden och videor kringgått den officiella berättelsen. Oberoende journalister, vittnesmål från palestinier, bilder av stympade kroppar: när medborgare informerar sig på andra sätt blir det svårare att få dem att svälja att allt är tillåtet med argumentet ”Israels rätt att försvara sig”.

Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem.

Tel Aviv har nu beslutat att återta initiativet. Man har anlitat företaget Clock Tower X för att översvämma amerikanska sociala medier med innehåll ”anpassat för generation Z”. Denna byrå ska också skapa en uppsjö av webbsidor avsedda att styra svaren från Chatgpt eller Grok. Influerare, som får upp till 70 000 kronor per publicering, kompletterar operationen.

Men man måste också få bort det som folk inte längre ska se. Det handlar då främst om algoritmer. När det gäller X oroar sig inte Netanyahu (”Elon [Musk] är en vän, vi ska prata med honom”). Problemet kommer framför allt från Tiktok. Plattformen ägs av ett kinesiskt företag men används som informationskälla av fyra av tio unga amerikaner, och den anklagas för att främja propalestinskt innehåll. I själva verket, som en undersökning av Northeastern University i Boston har visat, beror den större synligheten av sådant innehåll jämfört med proisraeliska publikationer på Tiktok helt enkelt på att användarna producerar 17 gånger fler propalestinska inlägg.

Det spelar ingen roll: Israels försvarare ser plattformen som en ”Al-Jazeera på steroider”, ett ”digitalt fentanyl tillverkat av Kina”, en maskin som ”hjärntvättar unga amerikaner genom att visa dem videor av blodbad i Gaza”. En nitisk statistiker har till och med räknat ut att en halvtimme om dagen på plattformen ökar risken att bli antisemit med 17 procent.

Som tur är kan Netanyahu räkna med sin vän Donald Trump. Den amerikanske presidenten har just godkänt ett möjligt övertagande av 80 procent av Tiktok USA av ett konsortium lett av Larry Ellison, världens näst rikaste man och den största privata donatorn till den israeliska armén. Hos Oracle, hans företag, som bland annat driver datacenter och övervakningsinfrastruktur som används av israeliska myndigheter, är filosofin tydlig: ”Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem”, sade den tidigare vd:n Safra Catz. Ellison drömmer om att täcka det offentliga rummet med kameror vars flöden analyseras i realtid av artificiell intelligens. På det sättet, förklarar han, ”kommer medborgarna att uppföra sig som bäst eftersom allt kommer att spelas in och analyseras”.

Läs mer

Genom att ta över Tiktok skulle Ellison lägga beslag på en enorm mängd personliga, sociala, kulturella och politiska data. Tillräckligt för att möjliggöra en mer effektiv kontroll av den amerikanska offentliga debatten. Såvida inte den generation som gläntade på fönstret till fri information vägrar låta någon stänga igen fönsterluckorna – och söker sig någon annanstans.

Översättning: Jonas Elvander.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 17 december, 2025

Byidyllen som blev en fristad för nazister

I ett skyltfönster syns reklam för Alternativ för Tyskland, och i bakgrunden skymtas det slitna huset Burg 19, en tidigare fristad för nazister. Foto: Mats O. Svensson.

Kahla i Thüringen är en idyll av vinfält och medeltida kyrktorn där nynazismen länge haft sin fristad, och förlaga till Nobelpristagaren László Krasznahorkais roman ”Herscht 07769”. Men när Flamman reser dit vill ingen kännas vid boken – eller nazismen.

Det första man ser när man anländer till Kahla är den med byggstaket inramade rivningsplatsen. Två stora grävskopor häller jord i den gamla källaren. Kvar finns bara fundamentets skelett. Själva järnvägsstationen från 1874 är borta. Här, på centralstationen, står Florian Herscht dag ut och dag in med skylten ”Merkel”, så att hon vet vart hon ska ta vägen.

Landskapet i Thüringen är vackert. Kullar, små vattendrag och överallt sträcker sig medeltida kyrktorn mot himlen i detta kulturlandskap av vinodlingar och fritt betande kor.

Staden Kana med postnummer 07769 – känd från ungraren László Krasznahorkais roman Herscht 07769 – existerar inte, men den är inte helt påhittad. Den uppvisar en rad likheter med en annan stad i Thüringen: Kahla, med postnummer 07768. Liksom Kana ligger Kahla vid floden Saale, inte långt från den litterära romantikens huvudstad Jena, och är en ökänd högborg för nynazister.

Nazismen utgör en central tematik i romanen. Florian jobbar på ”Bossens” saneringsfirma med det talande namnet ALLES WIRD REIN, allt blir rent. Bossen är nynazisternas koleriska och Bach-älskande ledare. Han håller hov på ”Burg 19”, ett nedgånget nazifäste mitt i den medeltida stadskärnan, och han gör allt för att få med romanens hjälte, den godtrogne, vrålstarke jätten Florian i sin fantasi om nationell resning. Någon klottrar mystiska budskap, en bensinstation flyger i luften, nazister hittas mördade, och till slut går Florian under jorden.

Man kan inte klaga på att inget händer i romanen, som kom ut på svenska 2023 i Daniel Gustavssons översättning (Norstedts, 2023). Med sitt vindlande, fantasifulla och språkligt rika berättande är den en utmanande läsfest.


Kahla hade kunnat vara en idyllisk liten stad med sin medeltida stadskärna. Högst upp på ett berg av sandsten står den sengotiska St. Margarethen-kyrkan, där Martin Luther ska ha predikat den 23 augusti 1524. Härifrån ser man ned på den strömmande Saale, och på andra sidan floden reser sig kalkstensberget Dohlenstein och borgen Leuchtenburg med sitt höga torn och yttre befästningsverk. Det tar inte lång tid att gå igenom det historiska centrumet, inneslutet av sina gamla försvarsmurar: drygt tio minuter från stadsporten vid hotellet Zum Stadttor och tillbaka igen. I mitten ligger marknadsplatsen – numera omvandlad till parkeringsplats – med sitt stadshus, sin billiga pizzeria och en något dyrare grekisk restaurang.

Mitt framför hotellet, och strax intill kyrkan och förskolan, ligger ett nedgånget, senapsgult tvåvåningshus – Burg 19. Fönstren är igenbommade, dörrarna spärrade med en järnport. På brevlådorna sitter ett klistermärke: ”Protected by extreme violence”. Härifrån säljs vit makt-musik och högerextrem litteratur. Invånarna kallar det för ”das braune Haus”, det bruna huset.

Högkvarter. Burg 19 har varit ett centrum för nynazisterna i området sedan återföreningen. Foto: Mats O. Svensson.

Burg 19, tillsammans med ett dussin andra fastigheter köptes efter återföreningen av nynazisten Karl-Heinz Hoffmann, som växte upp i Kahla. Hoffmann grundade på 70-talet Wehrsportgruppe Hoffmann i Västtyskland, en högerextrem organisation som räknade flera hundra medlemmar innan den förbjöds 1980 och hann förlägga sin verksamhet till ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Hoffmann själv arresterades 1981 och organisationen upplöstes i inbördes konflikter och ouppklarade dödsfall. Efter att Hoffmann släpptes återvände han till sin hemstad och gjorde den till en fristad för högerextrema i hela Tyskland.

Den historiska stadskärnan är närapå övergiven denna tisdagsförmiddag i november. Tomma lokaler och folktomma gator. Mer liv är det vid köpcentrumet vid stationen, med sina butikskedjor i den lägre prisklassen. Här finns också bageriet Czech och gymmet Balance, där ”Bossen” tränar för att stärka sin tyska kropp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 december, 2025

Forskare: Anställda förlorar när företag slås ihop

En av Teknikmagasinets igenslagna butiker. Foto: Christine Olsson/TT.

Allt fler företag köper upp varandra eller slås ihop. Enligt ny forskning från Stockholms universitet leder sammanslagningarna ofta till sänkta löner och varsel. ”Ibland ser vi lönerna sjunka så fort någon sätter sig i styrelsen”, säger en av forskarna till Flamman.

– Vi kommer nog aldrig bli en ”serieförvärvare”, men när rätt möjlighet dyker upp är vi redo för det.

Det säger Clas Ohlsons vd Kristofer Tonström till Dagens Industri, efter besked om att butikskedjan – som nyligen fått hård kritik för lönedumpning och allt mer ”dystopiska” och ”Amazon-liknande” arbetsvillkor – köper upp sajten Reservdelaronline, samt bolaget Phonelife som äger det som finns kvar av konkursade Teknikmagasinet

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 16 december, 2025

Victor Menjivar: Därför stämmer Maduro upp i ”Imagine”

Venezuelas president Nicolás Maduro (mitten) har dansat mycket på senaste, här till en remix av ett av hans fredstal. Foto: Venezolansk statlig tv/skärmdump.

Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.

Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.

Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 december, 2025

Terrordådet i Bondi är en attack mot alla judar

Delstatspolitikerna i New South Wales, premiärministern Chris Minns (längst till höger) från Arbetarpartiet och oppositionsledaren Kellie Sloane från Liberalerna, hedrar offren vid Bondistranden i Sydney, den 15 december 2025. Foto: Mark Baker/AP/TT.

Den dödliga attacken mot hanukkahfirandet i Sydney riktade sig inte bara mot en församling, utan mot judiskt liv i hela världen. Ansvaret för förändring faller på oss alla.

Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Läs mer

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Krönika/Kultur 12 december, 2025

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Inte bara smoking och tiara behöver vara rätt. För rätt tillfälle gäller piercing och läder. Foto: Pablo Gallard/Adobe stock.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 december, 2025

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Palestinska arbetsgruppen i Stockholm demonstrerar för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal. 

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”. 

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor. 

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva. 

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)