Utrikes 16 november, 2006

Lördag kväll, Jerusalem

Jaffa Gate, tidig fredagkväll. Som sig bör i en stad full av fanatiker, konflikter och polarisering, beter sig vädret också extremt. Så snart solen försvunnit bakom horisonten sjunker temperaturen drastiskt.

JERUSALEM En minibuss med beteckningen ”American Colony” står parkerad i en av gränderna i det kristna kvarteret.

– Hoppa in, säger min palestinske vän Khaled otåligt och drar igen dörren med en smäll.
Jag vet inte vart vi är på väg, men låter bli att fråga, njuter av känslan av att bara följa med och se vad som händer. Föraren, som presenterar sig som Osama, konstaterar kvickt att jag är israel och förklarar omgående vad han anser om den israeliska armén och dess aktiviteter i Gaza.
–Jag hatar den israeliska armén, säger han kort.
– Se vad de gör, dödar kvinnor och barn. Mördare.
– Jag vet, svarar jag, som har vant mig vid att då och då få leka måltavla för frustrerade européers anklagelser mot den israeliska regeringens förehavanden. Inte min favoritroll i vanliga fall, men när anklagelserna kommer från palestinier har jag tonvis mer förståelse och tålamod.
– Det vore väl en sak om de missat målet en gång, och bad om ursäkt. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan missa och be om ursäkt. Jag kan inte försvara det, bara konstatera att om man för krig i ett tättbebyggt område så kommer alltid civila att skadas och dödas.
– Och bosättarna sedan, fortsätter Osama som just börjat få upp ångan.
– Jag såg i Hebron med egna ögon hur bosättare attackerade en gammal man. En gammal man, som gick med käpp. De slog ner honom så här.
Han gör en häftig rörelse med handen.
– Varför? Vad hade han gjort dem? De hatar oss och vill ha ut oss härifrån, det finns ingen annan förklaring.
Han ser på mig i backspegeln.
– Bosättarna i Hebron är i en klass för sig, konstaterar jag.
– En bekant till mig, som inte direkt kan anklagas för att tillhöra någon vänster, har gjort reservtjänst i Hebron flera gånger som läkare. När de var ute i staden blev de också angripna av bosättare, som kastade ägg på dem och kallade dem nazister och arabälskare. Om de beter sig så mot israeliska soldater så kan man ju bara tänka sig hur de beter sig mot araber.

Vi åker längs de vindlande gatorna i östra Jerusalem och stannar vid en grill som fortfarande är öppen. Osama köper grillad kyckling, Khaled cigaretter, jag tittar mig nyfiket omkring. Som väntat inga kvinnor och definitivt inga israeler. Never mind, ibland är det nyttigt att få känna på hur det är att vara minoritet och bli uttittad. Något en infödd vit före detta lutheransk svensk inte alltid är så van vid.
Osama visar sig ha ett hus i Ras el-Ammud i östra Jerusalem, strax bredvid Oljeberget.
– Är det inte här de byggde en ny omstridd bosättning för ett tag sedan? undrar jag. Osama pekar mot en enhetlig, nybyggd konstellation av hus lite längre bort på andra sidan gatan.
– De kom hit på grund av polisstationen som ligger alldeles bredvid, förklarar han.
– Men de behöver inget polisskydd, de har tillräckligt med vapen i den där bosättningen för att klara sex månaders belägring. Nu vill de bygga fler hus också. Så är det hela tiden. Bosättningarna bara växer och växer, speciellt i östra Jerusalem.”
I vardagsrummet är tv:n på och Osama lägger sig på soffan och kollar på Vänner. Khaled lagar mat i köket medan jag läppjar hett sött te med marmariye, salvia, och lyssnar på hans utläggning om Iran, Saudiarabien, USA och Israel som huvudaktörer i ett becksvart världspolitiskt intrigspel. Tyvärr begriper jag inte riktigt allting, men i korthet går den ut på att saudierna är livrädda för Iran och har ett tätt samarbete både med Israel och med USA för att hålla iranierna stången. De lär också skyffla enorma summor in i Libanon för att motverka Irans stöd till Hizbollah och köper i princip allt som rör sig för att förhindra en iransk expansion.

I Khaleds världsbild är det de stora grabbarna som håller i trådarna och vi enskilda stackars människor är bara spelpjäser på stormakternas brädtavla, speciellt då palestinierna och kurderna som utnyttjas av alla. Även Israel ser han som en schackpjäs, inte mer. Bevis: vill USA att Israel ska gå i krig mot Hizbollah, då måste de helt enkelt göra det, annars drar amerikanerna in det militära stödet. Och så mycket som jag ogillar den här vi-är-alla-små-maktlösa-marionettdockor-världsbilden så är jag just i det fallet inte helt säker på att han har fel.
När vi däremot kommer in på Haririmordet (Libanons mördade före detta premiärminister) och han påstår att Detlev Mehlis – som fått FN:s uppdrag att reda ut mordet – skulle vara jude och köpt av CIA så måste jag opponera mig. Inte för att jag har några bevis, medger jag, men det låter väldigt osannolikt. Ser du? säger han triumferande och berättar ingående om sprängämnet som inte kunde identifieras och som måste komma från antingen USA eller Israel. Han vidhåller också att den hashemitiska familjen som styr Jordanien egentligen är judar, att Kung Hussein var frimurare, och en hoper andra saker som är rätt underhållande, men som jag inte riktigt kan ta på allvar. Men jag misstänker att han inte är den enda palestiniern, eller för den delen den enda araben, som är fast övertygad om att det ligger till på det här viset. Så jag lyssnar och håller truten tills vidare.
Osama sliter sig från Vänner för att komma och äta med oss och berättar om sin irländska fru och deras fem döttrar som bor i Irland eftersom de äldsta studerar vid universitetet där och inte kan lämnas ensamma. Han själv är bofast i Jerusalem, jobbar i turistbranschen och har kontakt med kontor över hela England och Irland och reser fram och tillbaka väldigt ofta. För ofta, enligt den israeliska administrationen. Så nu när han skulle förlänga sitt israeliska ID-kort efter tio år vägrade de ge honom ett nytt eftersom han varit borta så mycket. Han gav sig inte, visade att han betalat kommunalskatt, elräkningar och husförsäkring de senaste 20 åren och aldrig varit fast bosatt någon annanstans än i Jerusalem.
– Jag ska dit igen nästa vecka, säger han dystert.
– De måste låta mig få det. Annars får jag komma tillbaka som turist, tre månader i taget. Jag är född här, det är mitt hem. De måste låta mig få det.

Jag hoppas innerligt att han får rätt. Tendensen hos de anställda i det israeliska befolkningsregistret är att jobba enligt principen ju färre araber i östra Jerusalem, desto bättre. Skulle inte förvåna mig om de får en årlig bonus efter hur många familjer de lyckas slänga ut.
När jag säger detta plockar Khaled fram sin nya mobiltelefon och sitt palestinska presskort och börjar banda samtalet, mest för att retas med mig.
– Är Israels politik i östra Jerusalem apartheidpolitik eller inte? Nå? frågar han uppfordrande.
– Inte i Israel självt, säger jag trött.
– Men i östra Jerusalem har den minst sagt apartheidtendenser. Nöjd?
Han ser belåten ut. Men efter att jag hävt ur mig vad jag anser om den nuvarande israeliska regeringen, som för övrigt en israelisk kommentator nyligen hävdade är den blodigaste i Israels historia.
– Ettusenåttahundra dödsoffer på bara sex månader – så börjar både Osama och Khaled bidra med sina egna historier om den palestinska myndighetens aktiviteter, speciellt säkerhetsstyrkornas.
– Det var en Hamasaktivist i Nablus, berättar Osama. Han hade arresterats av Jibril Rajoubs säkerhetstjänst, Fatahstyrkor. Han var ett vrak, darrade i hela kroppen. Vägrade tala om vad som hade hänt. Jag bad och bad att han skulle berätta, och till sist gjorde han det. De hade hängt upp honom naken i taket, i armar och ben, och sedan slagit sönder en flaska, som de sedan använde till att skära sönder hans ända med. Jag såg ärren, det blir annorlunda sår av en trasig glasflaska än av en kniv. De hade också tagit en träpåle och stoppat upp den i anus, och sedan våldtagit honom. Han sade att han också förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten ett flertal gånger, och att de visserligen hade slagit honom, men inte torterat på det viset.
– Säkerhetstjänsterna gör vad de vill, bekräftar Khaled. De tjänar inte mycket, så en del sysslar med ren kriminalitet eller maffiaverksamhet för att öka sina inkomster, speciellt i Nablus. Du vet att det finns många palestinier i Jerusalem som också har hus i Jeriko? En del av dem har tagits över av folk från säkerhetstjänsten.
– Men den israeliska armén använder också civila palestiniers hus då och då när det passar dem, protesterar jag. – Någon gjorde ju till och med en film om det.
– Den israeliska armén tar bara husen temporärt. De här svinen tar husen för gott, säger Khaled och jag tror inte att jag hör rätt.
Han? Som åkte i fängelse efter att ha anklagats för medlemskap i en olaglig organisation när han var 20 och student på Bir Zeit-universitetet och som varken före eller efter denna upplevelse varit någon inbiten vän av den israeliska ockupationen?
– En bekant till mig kom från Jerusalem till sitt hus i Jeriko och såg till sin förvåning att det var bebott. Han knackade på. Stick, sade de. Dra åt helvete. De hade vapen. Det här har hänt tiotals gånger, om inte fler.
– Vad det gäller korruption och nepotism ligger ni väl före även om vi börjar komma ifatt, konstaterar jag. Men några sexskandaler har ni inte i alla fall. Se vad som händer i det israeliska toppskiktet. Det är så man kan spy.

Osama och Khaled småler mot varandra.
– Det var en väldigt vacker palestinsk kvinna som jobbade på ett kontor hos en högt uppsatt person i den palestinska myndigheten, berättar Osama.
– Jag kan inte säga vem. Han lät henne inte vara ifred, och han gav sig inte förrän han fått henne dit han ville. Jag körde henne från American Colony, hotellet där jag jobbar. Hon grät i bilen, förbannade honom och sade att hon inte visste vad hon skulle göra, hon hade inget val. En väldigt vacker kvinna.
Jag är svarslös. Men jag är säker på att de talar sanning, de har ingen anledning att ljuga för mig. Khaled byter samtalsämne, säger att han vill åka och reparera taket på sina morföräldrars hus i Jabal Mukabbir nästa dag.
– Får jag åka med? undrar jag.
– Det går inte, svarar han. Grannarna skulle prata. De skulle säga vem är den där horan som han har släpat hit för att ge vår by dåligt rykte?
– OK, säger jag som hört liknande historier tidigare om hur han tagit med två tyska turister hem till sig i tio minuter och sedan anklagats av sin bror för att vilja öppna bordell och vanära hela sin familj.
– Men om Osama kommer med då?
– Då kommer de att säga vem är den där horan som går in i ett hus tillsammans med två män och drar vanära över hela byn, suckar Khaled.
– Araber har en otroligt snuskig fantasi. Detta är det arabiska samhället, alltid veta allt om alla och helst litet till. Här är det annorlunda, det är Osamas hus, men huset i Jabal Mukabbir tillhör min far och det blir ett himla liv.
– Varför stannar vi här egentligen när det bara är skit allting? frågar jag uppgivet och tar några pommes frites till.
– Vill du ha mer te? frågar Osama vänligt.
– Det var jättegott, nickar jag. Tack.
– Jag kokar först zaatar i vattnet, förklarar han. Sedan lägger jag i teet.
– Jättebra, säger jag.
– Varför vi stannar? säger Khaled förvånat. Men vi trivs ju här. Här pratar ju folk åtminstone med varandra och bryr sig. Inte som i Holland, där jag jobbade tillsammans med en kille i tre år. Sedan träffade jag honom i snabbköpet och han sade knappt hej. Aldrig en inbjudan, ingenting. I Tyskland likadant, du bor i samma hus som folk i flera år och känner inte en kotte. Och så är det bedrövligt väder, kallt och regnar hela tiden. Gör mig deprimerad.
– Här finns det ju ändå en gemenskap, säger Osama som kommit tillbaka med teet.
– Visst lägger folk sig i varandras liv litet för mycket ibland, men det är positivt också. Man hjälper varandra. Jag reser ju hela tiden till England och Irland. Men inte vill jag bo där, jag är född här, det är mitt hemland.
– Det är likadant i byn i norra Israel där jag bor, säger jag. Det behövs inte så mycket att bjuda på, typ vattenmelon och rostade solroskärnor, men det sitter alltid folk ute och pratar och du är alltid välkommen att sätta dig ner och delta i diskussionen. Ju fler åsikter, desto mer lyckat samtal. Folk tycker det är uppfriskande att bråka lite, som att ta en rask promenad ungefär. Israeler kan visserligen vara direkta på gränsen till ohövlighet ibland, men när det kommer till kritan så får du alltid hjälp när du behöver det. Och åker jag till en arabisk by och stannar och frågar om vägen så säger alltid någon ”bara kör efter mig” tills jag kommer dit jag ska, det är aldrig några problem. Folk är hemskt trevliga. Det är vad jag tycker mest om i det här landet.
Khaled ler.
– Som nu ungefär?
– Som nu, instämmer jag glatt. Fast vi bråkar ju inte ens.

Men verkligheten har ändå sina begränsningar och något Jabal Mukabbir blev det inte. Istället åkte vi till Ramallah, utan att stoppas vid en enda vägspärr … men det är en annan historia.

Kultur 22 november, 2025

Auktoritär albansk arkitektur

Edi Hila skildrar ett Albanien under trycket av både kommunism och kapitalism. Bild: Edi Hila, ”Under het sol”, 2005.

Edi Hilas verk presenteras just nu i Moderna museet i Malmö. Theo Vareman ser ett måleri där människorna framstår som störningar i mäktiga ideologier.

Eftermiddagen den 28 mars 1997 krockade ett skepp från den italienska kustbevakningen med det albanska flyktingfartyget Kateri i Radës. Detta skedde under ett bordningsförsök med syftet att stoppa flyktingarna från att ta sig till Italien. Incidenten slutade med att skeppet kapsejsade, och minst 83 människor förlorade sina liv i de kalla vågorna i Otrantosundet. Det yngsta offret hade inte hunnit fylla ett.

Denna tragedi är utgångspunkten i den albanske konstnären Edi Hilas triptyk Framtidens folk, som nu ställs ut på Moderna museet i Malmö som del i den större separatutsällningen Brutna horisonter. När jag kommer in i det dovt upplysta rummet, där de tre målningarna upptar en egen vägg, infinner sig direkt ett obehag. I det första verket tornar ett gigantiskt fartyg upp sig, sett rakt framifrån som om det är på väg att lämna tavlans mörka natt och glida rakt ut i lokalen och krossa åskådaren. De hårda, kantiga formerna kontrasteras av en blek cirkel vid fören, som för tankarna till en lanterna. Cirkeln återkommer i nästa del, en grå, svävande orb i vilken jag tycker mig skönja två gestalter i fritt fall. I det sista verket syns åter skeppet, nu halvt täckt i dimma. Den bleka cirkeln är mindre nu, har förflyttat sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 22 november, 2025

I @lg0ritmerna$ vå1d

Internet har lett till språklig kreativitet, men också begränsat vad vi vågar skriva, menar Agri Ismaïl. Illustration: Paper Trident/Adobe stock.

Plattformsägarna har tvingat användare att skapa ett nytt språk. Agri Ismail läser "Algospeak" och inser att mystiken tätnar när sekretessbelagda algoritmer styr vad som får ses och höras.

Upplevelsen av att möta internet för första gången ”var som att se Guds ansikte”, sade nyligen konstnären och poeten Bunny Rogers. Så kändes det även för mig när jag fick tillgång till internet 1996, samma år som Rogers (min första sökning på Altavista: ”Marlin Monroe naked”) men jag blev också snabbt medveten om att guden vars ansikte jag nu såg krävde underkastelse.

När jag försökte skapa min första mejladress på Hotmail möttes jag nämligen av en röd stjärna vid mitt efternamn. Eftersom ordet ”mail” finns med i ”Ismail” godkändes inte namnet av det rudimentära spamfiltret.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 21 november, 2025

Kan Palestinarörelsen och vänstern bli vänner igen?

Enhetslistan lyfte Palestina i sina valaffischer. Foto: Johan Nilsson/TT.

Har du varit på Socialistiskt forum någon gång?

Jag kallar det fortfarande så, även om ABF har förkortat det till Socforum, möjligen för att s-ordet har blivit kontroversiellt. (Förutom i New York och Köpenhamn då!)

Men det gör inget, det känns kul att få vara lite farlig.

Den 29 november träffas i varje fall arbetarrörelsen och vänstern i Stockholm för att prata politik hela dagen, och i år även kalasa hela kvällen. Flamman är medarrangörer till efterfesten på Debaser Strand, så köp biljett redan nu och säkra din chans att babbla runt med roligt vänsterfolk!

Under dagen arrangerar Flamman tre samtal.

Först spelar vi in Grillen live på bottenvåningen klockan 10, med blandade gäster från forumet. (Se alla avsnitt i vår Youtube-kanal.)Klockan 12 pratar vi om ”Kan Palestinarörelsen och vänstern bli vänner igen?” i Sandlersalen. Syftet är att samla folk från olika delar av vänstern för att se om man kan uppnå gemensam förståelse framåt. I panelen sitter rutinerade Palestinaaktivisten och vänsterpartisten Ammar Makboul, skribenterna Zina al-Dewany och Somar al-Naher, samt Fayyad Assali från kampanjen Folkets röst.

Visst är rubriken pikant formulerad – vänstern deltar ju i rörelsen, och rörelsen är en del av vänstern. Men hur man än uttrycker det har det funnits spänningar: det har bildats flera nya partier och rörelser i protest mot etablerade vänsterpartier i Sverige såväl som i hela väst. I Danmark, där den socialistiska vänstern precis har intagit stadshuset i Köpenhamn, finns samtidigt en miljö som anser att Enhetslistan har svikit i frågan – och därför är fraktionen Röd allians på väg att bilda nya partiet Röd vänster.Själva säger de: ”Röd vänster är en samlingspunkt för vänstern – inte ett splittrande projekt”. Nåja. Själv undrar jag om den ”samlande” splittringen i alla dessa fall verkligen var bra och nödvändig, som det heter hos Knutna Nävar, eller om det går att hitta gemensam mark?

Jag har själv samlat några tankar i ett tidigare veckobrev, om hur Palestinarörelsen kan vinna mediestriden. Nästa lördag hoppas jag på ett både eldigt och lyssnande samtal – och med Jacob Lundberg som moderator tror jag inget annat.

Om det första samtalet handlar om konflikt och försoning, så handlar det andra om glädje. Klockan 14 intar vi Zätasalen för att prata på temat: ”Från klubbsvett till bostadsrätt – hur kan Stockholm bli kul igen?”

I panelen sitter kulturskribenterna Kristofer Andersson och Lykke Eder-Ekman, och Thea Mårdbrant som är vd på konsertlokalen Fållan, och jag ska moderera. Vi ska möjligen gnälla lite på gnällande grannar, men framför allt prata om hur våra städer ska bli roligare att leva i.

Kom gärna fram och säg hej på forumet!

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 november, 2025

Gävleborg bolagiserar vården: ”Experimentverkstad”

En av regionens ambulanser på väg till Gävle sjukhus. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Experimentverkstad” – med en prislapp på hundratals miljoner. Det väntar när Region Gävleborg ska bolagisera länets sjukvård, enligt oppositionen. Och trots upprepade löften om att reformen inte ska sluta i privatisering försöker vissa fortfarande rycka i bromsen.

Över ett år har gått sedan högerstyret i Gävleborg, bestående av SD, M, KD och det lokala Sjukvårdspartiet Gävleborg (SVG), beslutade att all offentlig primärvård i regionen skulle flyttas över till ett regionägt aktiebolag. Planen är att sjösätta reformen i början av nästa år.

– Just den här lösningen finns inte på något annat ställe. Det är en ren experimentverkstad, lite som lagen om valfrihet var i Stockholm när man införde den från början, säger Samuel Gonzalez Westling (V) (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 november, 2025

De kriminella småbröderna har en sak gemensamt

De unga killar som dras in i gängvåldet har i de flesta fall omfattande skolfrånvaro. Foto: Oscar Olsson/TT.

Nästan åtta av tio barn som dras in i gängvåldet har omfattande skolfrånvaro. Det är den starkaste indikatorn på vilka som riskerar att bli nästa ”lillebror”. Vill vi stoppa gängen måste vi börja i klassrummet.

En 14-årig pojke bor på ett HVB-hem när han får kontakt med en äldre gängkriminell på Instagram. ”Du kommer bli nära mig, jag kallar dig redan för min lillebror”, skriver den äldre killen till 14-åringen.

”Walla seriöst tack, du vet inte hur mycket det betyder för mig. Du fick mig att gråta nu din bög”, svarar pojken. Kort därpå får han hjälp att rymma från HVB-hemmet, klättrar upp på en balkong och skjuter ihjäl en man genom fönsterrutan.

Konversationen ingår i Acta Publicas nysläppta rapport om omhändertagna barn som utför våldsdåd åt gäng.

14-åringen är ett av de 1 320 barn som misstänkts för inblandning i mordfall de senaste tre åren.
För att bryta utvecklingen behöver vi förstå barnen. Varför hamnar de i kriminalitet? Kanske kan Brottsförebyggande rådet hjälpa oss. De har studerat barn under 15 år som utreddes för brott under 2023 och var involverade i kriminella nätverk.

De kriminella barnen skilde sig från sina jämnåriga på flera områden: de bodde oftare i hyresrätter, och i utsatta områden. De hade oftare två utrikesfödda föräldrar. De hade oftare NPF-diagnoser.
Men en siffra sticker ut: nästan åtta av tio hade omfattande skolfrånvaro. Det är nästan 20 gånger vanligare än bland deras jämnåriga.

Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Skolgången är alltså den starkaste indikatorn på om ett barn kommer att bli kriminellt. Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Den som halkar efter redan i grundskolan får sällan chansen att komma i kapp. Och utan en gymnasieexamen är du rätt körd i Sverige. Därför har vi inte råd att låta fler barn falla ur skolan.
Den upplevelsen bär 24-åriga Filip på sin egen kropp. Han har varit kriminell och missbrukat droger sedan han var tonåring. Vi träffas på hans gamla innergård i Östersund.

– Jag vill bort från den här skiten. Bort från Östersund. Annars kommer jag dö eller sitta halva mitt liv, säger Filip.

I en period sålde han mest knark i hela staden, säger han.

– Läkare. Advokater. Folk som jobbar inom journalistik, som du själv. Jag har sålt till allt och alla.

Filip blev tvångsplacerad innan han skulle börja gymnasiet och har ingen examen. Han är vältalig, snabbtänkt och socialt kompetent. Men det räcker inte för att få ett vitt jobb.

– Säg att jag har sålt till chefen på en restaurang. Han kommer inte att anställa mig om jag kommer dit, fastän han känner mig. Han vill bara ha sitt knark.

Filip tar ett bloss på sin cigarett.

– Det är så lätt att komma tillbaka till kriminaliteten, för det är det enda jag har kunnat.

Det är det enda han har kunnat.

Skolan ska främja ”utveckling och lärande”. Tända en ”livslång lust att lära”. Det står i Skolverkets läroplan. För många som Filip släcker skolan snarare något. Den skapar en livslång känsla av misslyckande.

Då kan man lika gärna sälja knark. Man duger ju ändå inte något till.

Läs mer

Att investera i skolan är inte snällism. Det är det enda realistiska sättet att få ett slut på gängbarnen. Barnsoldaterna. Nyrekryterna. Jag vill aldrig mer läsa de orden.

I varje svenskt klassrum sitter minst en unge som börjat glida bort. De ungarna behöver en skola som ser dem. Tar dem i handen. Håller fast.

När någon annan skriver ”lillebror” på Instagram är det redan för sent.

Filip heter egentligen något annat. Citaten är lätt språkligt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 20 november, 2025

Vi har inte råd med miljardärer

Vid Socialdemokraternas kongress i Göteborg i maj 2025 placerade sig aktivister från Ta tillbaka framtiden utanför Svenska mässan för att agitera för förmögenhetsskatt. Foto: Jacob Lundberg.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De senaste veckorna har vi i Ta tillbaka framtiden gästat både Miljöpartiets kongress och Vänsterpartiets diskussionsforum Vänsterdagarna för att driva vårt krav om en förmögenhetskatt för klimatet och välfärden.

Vi är övertygade om att skatt på extrem rikedom är avgörande för Sveriges klimatpolitik. Denna fråga, menar vi, måste också stå i centrum för oppositionens valrörelse.

Naturvetenskapen är enig. Klimatkrisen är ett existentiellt hot där många människor – framför allt i det globala syd – redan i dag dör av torka, värme och översvämningar. I år har vi sett ett Pakistan där dödliga översvämningar blivit en ny verklighet, och brinnande skogar i ett allt varmare Europa. Om inte vi i det globala nord förändrar våra ekonomier i grunden kommer klimatkatastrofer att eskalera och förändra våra samhällen på avgörande och oåterkalleliga sätt. Därför måste Sverige snabbt ställa om till fossilfrihet.

Samtidigt har olika samhällsklasser i Sverige vitt skilda ansvar för klimatkrisen, och väldigt olika förutsättningar att ställa om. Dagens Sverige är ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder, där en person från den rikaste procenten släpper ut elva gånger mer än en person från befolkningens fattigare hälft.

En stark och tydlig förmögenhetsskatt är därför en förutsättning för ett hållbart och rättvist Sverige. Enligt Oxfam hade en sådan skatt på svenska mångmiljonärer genererat cirka 158 miljarder till statskassan. Det är pengar som behövs för storskaliga klimatreformer och starkare välfärd i stället för lyxyachter och privatflyg.

Att avstå från detta kraftfulla verktyg blir oseriöst för den som påstår sig vilja genomföra verklig förändring. Vi har helt enkelt inte råd med miljardärer.

På Miljöpartiets kongress och Vänsterdagarnas mingel möttes våra krav med glada miner och positiva hejarop från både gröna och röda partimedlemmar. Samtidigt stötte vi även på ett visst motstånd, framför allt från partitopparna. Vi fick höra att förmögenhetsskatt går för långt, att Socialdemokraterna aldrig kommer att tillåta detta, och att miljardärhögern kan massmobilisera för att vinna striden och valet.

Trots dessa farhågor röstade ett modigt miljöparti på kongressen igenom en motion för att verka för progressiv förmögenhetsskatt inför valet. Fastän Vänsterpartiet redan driver skatt på kapitalvinst och dyra fastigheter, så måste deras krav tydligare riktas mot förmögenhet som sådan. Båda partier måste därför enas om och driva denna fråga i valrörelsen.

Det är sant att förmögenhetsskatt utmanar djupa intressen och kommer att möta hårt och välorganiserat motstånd. Därför måste en rödgrön front enas både utanför och inom partipolitiken. Det är bara om opposition och folkrörelse driver frågan tillsammans som en stark förmögenhetsskatt kan bli verklighet. Då kan socialdemokratins trendkänsliga maskineri sättas i gång, och deras tunga skuta vridas åt vänster.

Läs mer

Med andra ord måste vi tydligare visa upp kapitalet som den vampyr det är. Konfliktlinjen mellan de extremt rika och alla oss andra måste kilas fast, i stället för att låta debatten dela oss efter härkomst. Med en förmögenhetsskatt kan vänstern styra samhället mot en framtid där de rika betalar för kollektiva projekt som förbättrar livet för vanligt folk och samtidigt sänker utsläppen.

Bara genom att placera förmögenhetsskatten i debattens centrum kan en enad vänster vinna frågan. Bara så kan en storskalig och rättvis klimatreform bli verklighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 november, 2025

Hon tiktokar om den trasiga vården

När sjuksköterskan Sarah scrollade igenom Hemnet insåg hon något brutalt: hon lär aldrig kunna köpa ett hem i staden hon vårdar. Och hon är långt ifrån ensam. En ny rapport visar hur en hel yrkeskår håller på att petas ur bostadsmarknaden.

Tvåbarnsmamman Sarah Reivinger, 34, har jobbat som sjuksköterska i snart två år. Hon bor i en hyresrätt i Göteborg tillsammans med sin sambo som är lärare.

– Jag kommer aldrig att bo i en bostad jag själv äger. Då hade jag behövt flytta och bo någon annanstans. Byta jobb och byta barnens skola, säger hon till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 20 november, 2025

Palestinas andra landslag finns i Chile

Stämningen är hög på läktaren för det chilenska fotbollslaget Palestino. Foto: Line Bankel.

I landet med den största palestinska befolkningen utanför Mellanöstern finns fotbollslaget Palestino. ”Det handlar om någonting större, bortom fotbollen”, säger supportern Camila Díaz.

Snart ska området framför mig fyllas med dundrande trummor, stekos av nötkött och jubel från åskådarklacken. Svartklädd säkerhetspersonal i hjälmar förbereder arenan för folkstormen, de ser ut som en insatsstyrka, men stämningen är lugn och välkomnande.

Shawarmastånden vittnar om hemmaklubbens ursprung – och över läktarplats vajar den palestinska flaggan bredvid den chilenska.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 november, 2025

Feiler, Greider och Tännsjö har fel: Europas upprustning är enda garanten för fred

På treårsdagen av Rysslands invasionskrig i Ukraina hålls en partipolitiskt oberoende demonstration, ”Sverige står upp för Ukraina”, på Sergels torg i Stockholm, i februari i år. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

DN Debatt den 16 november vänder sig Dror Feiler, Göran Greider och Torbjörn Tännsjö i texten ”Kriget och freden – och allt vi glömde däremellan”, mot ökningen av de svenska försvarsanslagen.

De menar att det är en illusion att ett stärkt försvar ökar tryggheten eftersom ”samma resonemang förs på motsatt håll. Varje sida betraktar den andra med växande misstro. Ju mer vi rustar, desto mindre blir tryggheten.”

Då borde väl också gälla att en total avrustning av det svenska försvaret skulle öka tryggheten? Underförstått tycks artikelförfattarna mena att upprustningen i Europa är ett meningslöst nollsummespel där ingen egentligen vill ha krig. 

Om samma resonemang gäller för Rysslands krig mot Ukraina framgår inte. 

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen.

Vidare skriver de: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.” Om samtliga partier nu hotar den svenska demokratin, då är det tydligen bara de som tycker som artikelförfattarna som verkligen står upp för demokratin. Och försvaret av demokratin verkar då handla om att blidka Ryssland genom att rusta ned det svenska försvaret.

De som argumenterar på det här sättet brukar noga undvika att göra jämförelsen med andra världskriget. Och kanske verkar det inte särskilt trovärdigt att hävda att nazisternas Tyskland hade låtit bli att försöka underkuva Europa om bara övriga länder hade rustat ned?

Men om man fortfarande anser att det var rätt att bjuda militärt motstånd mot Tyskland, varför är det så svårt att inse att Europa idag faktiskt hotas av ett Ryssland under en högerextrem diktator som på allt fler punkter påminner om Hitler? 

Jämfört med EU är Ryssland visserligen en ekonomisk dvärg. Ingen tror nog heller att Ryssland skulle försöka sig på att starta ett krig mot hela Europa samtidigt. Men skulle Ukraina besegras, kan mycket väl de baltiska staterna stå på tur. Kommer hela Nato då att sätta in alla resurser för att försvara lilla Litauen? Man kan tvivla på det, med tanke på hur senfärdiga Europa varit när det gällt att ge Ukraina det stöd som behövs för att slå tillbaka mot Ryssland.

Det är märkligt att artikelförfattarna samtidigt som de motsätter sig den konventionella upprustningen av Europa, avvisar en tilltro till ”terrorbalansen som garant för evig fred”. Har det gått dem förbi att det är just insikten om att Europa inte längre kan gömma sig under USA:s kärnvapenparaply som fått de europeiska regeringarna att förstå att man faktiskt måste stärka det konventionella försvaret? Donald Trumps politik borde ha fått oss att en gång för alla inse att USA inte är någon pålitlig partner när det gäller Europas överlevnad.

Detta förstår Ryssland mycket väl. På rysk TV uppmanar Putins propagandister på bästa sändningstid till kärnvapenattacker, inte bara mot Ukraina, utan mot de europeiska storstäderna som ett sätt att avgöra kriget. Även om man kan betrakta sådana utspel som ett sätt att skrämma upp Europa till att upphöra med stödet till Ukraina, så borde det vara dags att alla inser att det inte är genom eftergiftspolitik i Chamberlains anda som Ryssland kommer att hejdas.

Läs mer

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen. Om detta har artikelförfattarna ingenting att säga. Till dem vill jag svara: kom igen när Ukraina segrat så kan vi på nytt ta diskussionen om vad som är en rimlig nivå för det svenska försvaret.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 november, 2025

Naket med Gunnar Ardelius: ”Sjuttiotalisterna gjorde upproret till dogm”

Flamman träffar Gunnar Ardelius, författare och generalsekreterare för Sveriges museer, för ett hudnära samtal om manlighet. Foto: Paulina Sokolow.

Med hud tunn som fjärilsvingar har han skrivit självutlämnande om manlighet i förändring, alkoholism och övergivenhetskänslor. Som chef för en branschorganisation tillhör han de mer originella. Flamman går och badar med Gunnar Ardelius.

Gunnar Ardelius väntar på mig på en marmorbänk iklädd badbyxor. Själv har jag tagit skydd under den tunna badrocken som delas ut vid entrén. Runt halsen har jag redaktionens tunga kamera och jag går med försiktiga steg i de lånade flipflopsen för att inte fulramla.

Situationen är lite stel. Någonstans inser jag att han vet att jag är en av de som stört mig på hans texter där han blottat sin inre manlighetskamp på bekostnad av sin familj. Texter som har fått ordentligt med utrymme och bidragit till att ge luft åt idéer som jag och andra generation X-kvinnor trodde låg arkiverade på någon dammig plats.

Men nu står vi här, inbäddade i het ånga och i våra badkläder på Centralbadet. Meningen var att vi skulle snacka i en annorlunda miljö, lite mjukare och en plats där vi båda kunna känna oss lediga. Ändå känner jag mig inte avslappnad – men det är för sent att ångra sig, och att vi nu står här halvnakna är helt min idé. Om han är sur avslöjar han det inte, tvärtom ler han änglalikt mot mig.

Gunnar Ardelius, författare och sedan sommaren 2022 generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer, vill börja med att doppa sig i isbassängen. Utan en min stiger han ned i det fyragradiga vattnet.

För att lätta upp stämningen inleder jag med att ursäkta mina eventuella hårda ord som jag twittrat, eller något jag sagt till en vän som kan ha nått hans öra. Han viftar avfärdande med handen. Den han skrev om, menar han, var en sorts skrattspegel.

Deadlines. I augusti kraschade Ardelius efter att ha tagit på sig för mycket jobb. Foto: Paulina Sokolow.

– Det är inte så farligt med åsikter. Man kan skilja på sak och person. Allt blir mycket roligare om man ger sig in i någonting helt och hållet. I skrivandet kan man ha en persona som går att kontrollera och då kan man lättare ställa saker på sin spets.

Underförstått syftar han på texten i Dagens Nyheter med rubriken "Därför ville jag fly från min familj" där han skildrar sorgen efter sin nyligen avlidna pappa, som under hans barndom varit en typisk frånvarande far. Han lämnade sin fru med deras nyfödda barn – för att ägna dygnets bästa timmar åt att träna inför Vasaloppet, i bästa Harald Blåtand-anda.

Vi plumsar i bubbelpoolen. Värmen och surret från aggregaten suggererar omedelbart fram en mer intim atmosfär. Allt känns genast mysigare och med värmen kommer en behaglig sömnighet. Jag känner välviljan börja cirkulera i kroppen. Jag ser att han rör munnen men jag hör ingenting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)