Utrikes 16 november, 2006

Lördag kväll, Jerusalem

Jaffa Gate, tidig fredagkväll. Som sig bör i en stad full av fanatiker, konflikter och polarisering, beter sig vädret också extremt. Så snart solen försvunnit bakom horisonten sjunker temperaturen drastiskt.

JERUSALEM En minibuss med beteckningen ”American Colony” står parkerad i en av gränderna i det kristna kvarteret.

– Hoppa in, säger min palestinske vän Khaled otåligt och drar igen dörren med en smäll.
Jag vet inte vart vi är på väg, men låter bli att fråga, njuter av känslan av att bara följa med och se vad som händer. Föraren, som presenterar sig som Osama, konstaterar kvickt att jag är israel och förklarar omgående vad han anser om den israeliska armén och dess aktiviteter i Gaza.
–Jag hatar den israeliska armén, säger han kort.
– Se vad de gör, dödar kvinnor och barn. Mördare.
– Jag vet, svarar jag, som har vant mig vid att då och då få leka måltavla för frustrerade européers anklagelser mot den israeliska regeringens förehavanden. Inte min favoritroll i vanliga fall, men när anklagelserna kommer från palestinier har jag tonvis mer förståelse och tålamod.
– Det vore väl en sak om de missat målet en gång, och bad om ursäkt. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan missa och be om ursäkt. Jag kan inte försvara det, bara konstatera att om man för krig i ett tättbebyggt område så kommer alltid civila att skadas och dödas.
– Och bosättarna sedan, fortsätter Osama som just börjat få upp ångan.
– Jag såg i Hebron med egna ögon hur bosättare attackerade en gammal man. En gammal man, som gick med käpp. De slog ner honom så här.
Han gör en häftig rörelse med handen.
– Varför? Vad hade han gjort dem? De hatar oss och vill ha ut oss härifrån, det finns ingen annan förklaring.
Han ser på mig i backspegeln.
– Bosättarna i Hebron är i en klass för sig, konstaterar jag.
– En bekant till mig, som inte direkt kan anklagas för att tillhöra någon vänster, har gjort reservtjänst i Hebron flera gånger som läkare. När de var ute i staden blev de också angripna av bosättare, som kastade ägg på dem och kallade dem nazister och arabälskare. Om de beter sig så mot israeliska soldater så kan man ju bara tänka sig hur de beter sig mot araber.

Vi åker längs de vindlande gatorna i östra Jerusalem och stannar vid en grill som fortfarande är öppen. Osama köper grillad kyckling, Khaled cigaretter, jag tittar mig nyfiket omkring. Som väntat inga kvinnor och definitivt inga israeler. Never mind, ibland är det nyttigt att få känna på hur det är att vara minoritet och bli uttittad. Något en infödd vit före detta lutheransk svensk inte alltid är så van vid.
Osama visar sig ha ett hus i Ras el-Ammud i östra Jerusalem, strax bredvid Oljeberget.
– Är det inte här de byggde en ny omstridd bosättning för ett tag sedan? undrar jag. Osama pekar mot en enhetlig, nybyggd konstellation av hus lite längre bort på andra sidan gatan.
– De kom hit på grund av polisstationen som ligger alldeles bredvid, förklarar han.
– Men de behöver inget polisskydd, de har tillräckligt med vapen i den där bosättningen för att klara sex månaders belägring. Nu vill de bygga fler hus också. Så är det hela tiden. Bosättningarna bara växer och växer, speciellt i östra Jerusalem.”
I vardagsrummet är tv:n på och Osama lägger sig på soffan och kollar på Vänner. Khaled lagar mat i köket medan jag läppjar hett sött te med marmariye, salvia, och lyssnar på hans utläggning om Iran, Saudiarabien, USA och Israel som huvudaktörer i ett becksvart världspolitiskt intrigspel. Tyvärr begriper jag inte riktigt allting, men i korthet går den ut på att saudierna är livrädda för Iran och har ett tätt samarbete både med Israel och med USA för att hålla iranierna stången. De lär också skyffla enorma summor in i Libanon för att motverka Irans stöd till Hizbollah och köper i princip allt som rör sig för att förhindra en iransk expansion.

I Khaleds världsbild är det de stora grabbarna som håller i trådarna och vi enskilda stackars människor är bara spelpjäser på stormakternas brädtavla, speciellt då palestinierna och kurderna som utnyttjas av alla. Även Israel ser han som en schackpjäs, inte mer. Bevis: vill USA att Israel ska gå i krig mot Hizbollah, då måste de helt enkelt göra det, annars drar amerikanerna in det militära stödet. Och så mycket som jag ogillar den här vi-är-alla-små-maktlösa-marionettdockor-världsbilden så är jag just i det fallet inte helt säker på att han har fel.
När vi däremot kommer in på Haririmordet (Libanons mördade före detta premiärminister) och han påstår att Detlev Mehlis – som fått FN:s uppdrag att reda ut mordet – skulle vara jude och köpt av CIA så måste jag opponera mig. Inte för att jag har några bevis, medger jag, men det låter väldigt osannolikt. Ser du? säger han triumferande och berättar ingående om sprängämnet som inte kunde identifieras och som måste komma från antingen USA eller Israel. Han vidhåller också att den hashemitiska familjen som styr Jordanien egentligen är judar, att Kung Hussein var frimurare, och en hoper andra saker som är rätt underhållande, men som jag inte riktigt kan ta på allvar. Men jag misstänker att han inte är den enda palestiniern, eller för den delen den enda araben, som är fast övertygad om att det ligger till på det här viset. Så jag lyssnar och håller truten tills vidare.
Osama sliter sig från Vänner för att komma och äta med oss och berättar om sin irländska fru och deras fem döttrar som bor i Irland eftersom de äldsta studerar vid universitetet där och inte kan lämnas ensamma. Han själv är bofast i Jerusalem, jobbar i turistbranschen och har kontakt med kontor över hela England och Irland och reser fram och tillbaka väldigt ofta. För ofta, enligt den israeliska administrationen. Så nu när han skulle förlänga sitt israeliska ID-kort efter tio år vägrade de ge honom ett nytt eftersom han varit borta så mycket. Han gav sig inte, visade att han betalat kommunalskatt, elräkningar och husförsäkring de senaste 20 åren och aldrig varit fast bosatt någon annanstans än i Jerusalem.
– Jag ska dit igen nästa vecka, säger han dystert.
– De måste låta mig få det. Annars får jag komma tillbaka som turist, tre månader i taget. Jag är född här, det är mitt hem. De måste låta mig få det.

Jag hoppas innerligt att han får rätt. Tendensen hos de anställda i det israeliska befolkningsregistret är att jobba enligt principen ju färre araber i östra Jerusalem, desto bättre. Skulle inte förvåna mig om de får en årlig bonus efter hur många familjer de lyckas slänga ut.
När jag säger detta plockar Khaled fram sin nya mobiltelefon och sitt palestinska presskort och börjar banda samtalet, mest för att retas med mig.
– Är Israels politik i östra Jerusalem apartheidpolitik eller inte? Nå? frågar han uppfordrande.
– Inte i Israel självt, säger jag trött.
– Men i östra Jerusalem har den minst sagt apartheidtendenser. Nöjd?
Han ser belåten ut. Men efter att jag hävt ur mig vad jag anser om den nuvarande israeliska regeringen, som för övrigt en israelisk kommentator nyligen hävdade är den blodigaste i Israels historia.
– Ettusenåttahundra dödsoffer på bara sex månader – så börjar både Osama och Khaled bidra med sina egna historier om den palestinska myndighetens aktiviteter, speciellt säkerhetsstyrkornas.
– Det var en Hamasaktivist i Nablus, berättar Osama. Han hade arresterats av Jibril Rajoubs säkerhetstjänst, Fatahstyrkor. Han var ett vrak, darrade i hela kroppen. Vägrade tala om vad som hade hänt. Jag bad och bad att han skulle berätta, och till sist gjorde han det. De hade hängt upp honom naken i taket, i armar och ben, och sedan slagit sönder en flaska, som de sedan använde till att skära sönder hans ända med. Jag såg ärren, det blir annorlunda sår av en trasig glasflaska än av en kniv. De hade också tagit en träpåle och stoppat upp den i anus, och sedan våldtagit honom. Han sade att han också förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten ett flertal gånger, och att de visserligen hade slagit honom, men inte torterat på det viset.
– Säkerhetstjänsterna gör vad de vill, bekräftar Khaled. De tjänar inte mycket, så en del sysslar med ren kriminalitet eller maffiaverksamhet för att öka sina inkomster, speciellt i Nablus. Du vet att det finns många palestinier i Jerusalem som också har hus i Jeriko? En del av dem har tagits över av folk från säkerhetstjänsten.
– Men den israeliska armén använder också civila palestiniers hus då och då när det passar dem, protesterar jag. – Någon gjorde ju till och med en film om det.
– Den israeliska armén tar bara husen temporärt. De här svinen tar husen för gott, säger Khaled och jag tror inte att jag hör rätt.
Han? Som åkte i fängelse efter att ha anklagats för medlemskap i en olaglig organisation när han var 20 och student på Bir Zeit-universitetet och som varken före eller efter denna upplevelse varit någon inbiten vän av den israeliska ockupationen?
– En bekant till mig kom från Jerusalem till sitt hus i Jeriko och såg till sin förvåning att det var bebott. Han knackade på. Stick, sade de. Dra åt helvete. De hade vapen. Det här har hänt tiotals gånger, om inte fler.
– Vad det gäller korruption och nepotism ligger ni väl före även om vi börjar komma ifatt, konstaterar jag. Men några sexskandaler har ni inte i alla fall. Se vad som händer i det israeliska toppskiktet. Det är så man kan spy.

Osama och Khaled småler mot varandra.
– Det var en väldigt vacker palestinsk kvinna som jobbade på ett kontor hos en högt uppsatt person i den palestinska myndigheten, berättar Osama.
– Jag kan inte säga vem. Han lät henne inte vara ifred, och han gav sig inte förrän han fått henne dit han ville. Jag körde henne från American Colony, hotellet där jag jobbar. Hon grät i bilen, förbannade honom och sade att hon inte visste vad hon skulle göra, hon hade inget val. En väldigt vacker kvinna.
Jag är svarslös. Men jag är säker på att de talar sanning, de har ingen anledning att ljuga för mig. Khaled byter samtalsämne, säger att han vill åka och reparera taket på sina morföräldrars hus i Jabal Mukabbir nästa dag.
– Får jag åka med? undrar jag.
– Det går inte, svarar han. Grannarna skulle prata. De skulle säga vem är den där horan som han har släpat hit för att ge vår by dåligt rykte?
– OK, säger jag som hört liknande historier tidigare om hur han tagit med två tyska turister hem till sig i tio minuter och sedan anklagats av sin bror för att vilja öppna bordell och vanära hela sin familj.
– Men om Osama kommer med då?
– Då kommer de att säga vem är den där horan som går in i ett hus tillsammans med två män och drar vanära över hela byn, suckar Khaled.
– Araber har en otroligt snuskig fantasi. Detta är det arabiska samhället, alltid veta allt om alla och helst litet till. Här är det annorlunda, det är Osamas hus, men huset i Jabal Mukabbir tillhör min far och det blir ett himla liv.
– Varför stannar vi här egentligen när det bara är skit allting? frågar jag uppgivet och tar några pommes frites till.
– Vill du ha mer te? frågar Osama vänligt.
– Det var jättegott, nickar jag. Tack.
– Jag kokar först zaatar i vattnet, förklarar han. Sedan lägger jag i teet.
– Jättebra, säger jag.
– Varför vi stannar? säger Khaled förvånat. Men vi trivs ju här. Här pratar ju folk åtminstone med varandra och bryr sig. Inte som i Holland, där jag jobbade tillsammans med en kille i tre år. Sedan träffade jag honom i snabbköpet och han sade knappt hej. Aldrig en inbjudan, ingenting. I Tyskland likadant, du bor i samma hus som folk i flera år och känner inte en kotte. Och så är det bedrövligt väder, kallt och regnar hela tiden. Gör mig deprimerad.
– Här finns det ju ändå en gemenskap, säger Osama som kommit tillbaka med teet.
– Visst lägger folk sig i varandras liv litet för mycket ibland, men det är positivt också. Man hjälper varandra. Jag reser ju hela tiden till England och Irland. Men inte vill jag bo där, jag är född här, det är mitt hemland.
– Det är likadant i byn i norra Israel där jag bor, säger jag. Det behövs inte så mycket att bjuda på, typ vattenmelon och rostade solroskärnor, men det sitter alltid folk ute och pratar och du är alltid välkommen att sätta dig ner och delta i diskussionen. Ju fler åsikter, desto mer lyckat samtal. Folk tycker det är uppfriskande att bråka lite, som att ta en rask promenad ungefär. Israeler kan visserligen vara direkta på gränsen till ohövlighet ibland, men när det kommer till kritan så får du alltid hjälp när du behöver det. Och åker jag till en arabisk by och stannar och frågar om vägen så säger alltid någon ”bara kör efter mig” tills jag kommer dit jag ska, det är aldrig några problem. Folk är hemskt trevliga. Det är vad jag tycker mest om i det här landet.
Khaled ler.
– Som nu ungefär?
– Som nu, instämmer jag glatt. Fast vi bråkar ju inte ens.

Men verkligheten har ändå sina begränsningar och något Jabal Mukabbir blev det inte. Istället åkte vi till Ramallah, utan att stoppas vid en enda vägspärr … men det är en annan historia.

Kultur 24 januari, 2026

Varulvarna tar över världen i bottenfrusen dystopi

Magnus Dahlströms stil är sig lik i hans nya varulvsthriller.

I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.

I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.

Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Han sätter mannen vid vävstolen: ”Finns något fint i ytligheten”

Alexander Mork Eidem ser fram emot sin pjäs ”Män som väver” som handlar om manlig vänskap. Foto: Lisa Mattisson.

I den nya pjäsen "Män som väver" försöker tre karlar leva tillsammans vid en vävstol, tills allt spricker. För författaren och regissören Alexander Mørk-Eidem är våldet en del av att vara man.

När regissören Alexander Mørk-Eidems far, en klassisk socialdemokrat i norska Arbeiderpartiet, gick bort för tre år sedan började han intressera sig för vad de tänker på, männen som inte pratar om sina inre liv. Med Ulf Lundells dagböcker och Petter Hellsings textilkonst som råmaterial skapade han sedan pjäsen Män som väver, med premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i slutet av januari.

– Inte för att jag brydde mig om Lundell, men det var så mycket ocensurerad skit i böckerna. Mycket roligare än Norén. Han skriver för duktigt, säger regissören när vi möts utanför Stadsteatern i mitten av november.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 januari, 2026

Baracker – Sveriges nya bostadsnorm?

En vanlig vy i stadsbilden, men också livsmiljö för tusentals byggarbetare. Foto: Anamo.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo. 

Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.

De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.

Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.

Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.

Fängelse? Baracker har inte bara blivit lösningen för att husera byggarbetare, utan också för att råda bot på trångboddheten på Sveriges fängelser. Foto: Anamo.

Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.

Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

Läs mer

Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 22 januari, 2026

KD-topp i möte med kontroversiellt övervakningsbolag

Den svenska EU-parlamentarikern träffade representant för Palantir, bolaget som bland annat anklagas för krigsbrott i Gaza. Foto: Caisa Rasmussen/TT, J. Scott Applewhite/AP (montage).

Under en Londonresa förra veckan passade Alice Teodorescu Måwe på att träffa Sverigechefen för kontroversiella Palantir, som anklagas för medskyldighet till krigsbrott i Gaza.

I mitten av januari gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett besök i London. Där träffade hon flera personer inom brittisk media och politik, bland annat ”skuggutrikesminister” Priti Patel från Torypartiet och journalisten Fraser Nelson, långvarig redaktör på högerkonservativa Spectator.

Hon passade även på att träffa Anders Fridén, Sverigechef på det amerikanska teknikbolaget Palantir.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 22 januari, 2026

”Bristande drivkrafter” ger inte tioprocentig arbetslöshet

Jag minns slitet som ung arbetssökande, skriver Jonas Algers. Foto: Pontus Lundahl/TT, Henrik Montgomery/TT (montage).

Hundratusentals svenskar vill arbeta mer men hålls fast i osäkra jobb, deltider och arbetslöshet. Regeringens bild av lata arbetslösa stämmer inte, och statistiken visar varför.

Det är 2019. Jag ligger vaken i det lilla rummet jag hyr för 7 200 kronor i månaden och stirrar på mobilen.

Kvällen innan har jag serverat fattoush, lamm och spanskt vin till Köpenhamns societet. Jag vet exakt när man ska fylla på vatten och när man ska låta ett sällskap vara i fred. Artig nog för att få dricks, diskret nog för att inte synas. Chefen sms:ar och frågar om jag kan ta ett extrapass imorgon men jag tackar nej.

Jag älskar kollegorna och tjänar motsvarande 170 kronor i timmen. Men jag har inget kontrakt. Ingen aning om hur många timmar jag får nästa vecka. Ingen försäkring om jag skulle ramla ned den livsfarliga trappan till källaren. Imorgon måste jag slänga i väg ännu ett gäng cv:n.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler?

Jag har en master i nationalekonomi och en studieskuld på flera hundra tusen. Jag har sökt 200 jobb och varit på intervjuer på FN, myndigheter och parlamentet och i morgon ska jag söka tjänsten som kanske blir min nyckel till framtiden.

Chefen säger att jag inte är välkommen tillbaka.

Så här var mitt 2019. Arbetslöshet varvat med tillfälliga jobb och ansökningar som aldrig leder någonstans. Jag biter ihop. Blir kort i tonen. Har inte råd med konserter, utekvällar eller ens kafébesök. Känner mig ensam, som att livet rinner mig ur fingrarna.

Har jag gjort dumma val? Kommer jag att vända detta? Hur kan jag se till att inte oroa morsan och farsan?

Så här ser det ut för hundratusentals människor i Sverige.

Nästan en halv miljon svenskar är ”undersysselsatta” – alltså jobbar ofrivilligt för få timmar i veckan. Enligt forskare ökar risken för ”arbetsfattigdom”, människor som jobbar men ändå knappt får ekonomin att gå ihop. Ofta med korta kontrakt och arbetslöshet däremellan.

Otillräckligt. En halv miljon svenskar jobbar ofrivilligt deltid. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Arbetsmarknadsdepartementet påstår däremot att dagens system ger ”låga drivkrafter till arbete” och Kristersson påstod att det fanns 17 000 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen som inte kräver utbildning – något myndigheten själv gick ut och dementerade.

Det regeringen gärna förtiger är att för att klassas som arbetslös måste du aktivt söka jobb.

Den 23 januari släpper SCB nya siffror som sannolikt kommer visa att den svenska arbetslösheten är tredje högst i EU, efter Spanien och Finland men över Italien och Grekland. Den har ökat stadigt sedan 2022, särskilt bland dem med eftergymnasial utbildning. SCB räknar ihop de arbetslösa och undersysselsatta i vad man kallar för det ”outnyttjade arbetskraftsutbudet” – det arbete som kunde utförts om alla hade ett heltidsjobb. Det uppgår till över 600 000 heltidstjänster.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler? Menar de att en plötslig epidemi av lättja spridit sig i Sverige sedan 2022? Varför drabbar den i så fall bara oss och inte resten av EU?

Problemen på svensk arbetsmarknad handlar dels om en stram ekonomisk politik som bromsar ekonomin och slår mot jobben. Dels om flaskhalsar som håller folk borta från meningsfullt arbete: Till exempel sökte 1 532 personer till 35 platser lokförarutbildningen i Ängelholm 2022. Mellan 2022 och 2024 kollapsade antalet lärlingsplatser för elektriker med 30 procent och inom VVS med 45 procent. Samtidigt varnar Chalmers och KTH för att regeringens nedskärningar på universiteten tvingar dem att dra ned på ingenjörsplatser – trots att det råder brist på ingenjörer. 

Trots detta tror arbetsmarknadsminister Johan Britz att det är ”drivkrafterna” som är problemet.

Läs mer

Då tänker jag på mina två vänner ”August” och ”Stefan”. August är lika svensk som en Bernadotte, en grym gitarrist som spelat i otaliga band. Han har alltid jobbat, på LSS-boenden, skolor och restauranger, men vill nu vid 32 års ålder få något stabilt och flytta ihop med sin flickvän. Hans IT-utbildning från några år sedan har inte lett någonstans.

Stefan kommer från en glesbygdsort men bor nu i storstan och fick en dotter för ett halvår sedan. Trots jobb och studier har han varit arbetslös i ett år, och går sambon på nerverna i deras lilla enrummare. Allt oftare darrar hans röst av desperation.

Kristersson vill få dig att tro att det är fel på våra ”drivkrafter”. Att jag tyckte om att varva usla jobb med arbetslöshet. Att om August bor ännu trängre och Stefan får ännu mindre råd till sin dotter kommer det att få ordning på deras bristande viljestyrka. Att de både förtjänar och tjänas av mer smärta.

Tro honom inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 22 januari, 2026

Amanda Romare: Vaginan ger mig prestationsångest

Amanda Romare är aktuell med en ny roman – denna gång om att vara i en relation snarare än att söka den. Foto: Lisa Mattisson.

Knappt har hennes nya roman hunnit ut förrän den väckt för ilska. Själv menar hon att relationer måste skildras som de faktiskt är – fula, roliga, ömma och snuskiga. Flamman träffar Amanda Romare på Sveriges största scen för parhaverier: Ikea Kungens Kurva.

– Jag sade ju att jag hade fixat upp mig!

Amanda Romare dyker upp på parkeringen vid Ikea Kungens Kurva i skinnkjol och en eldröd, midjekort jacka i rya som lämnar hennes smala midja bar. Hon ser våra förvånade miner.

Snöflingorna singlar ner, stora och blöta. Innan vi hunnit föreslå något svingar hon sig Tarzanlikt upp på en trästol i jätteformat och poserar i alla möjliga ställningar. Sätter sig direkt på den nyfallna snön och frågar om det duger. Det gör det. En kort stund senare dyker killen upp, han som är Erik i boken men Jens på riktigt. En fråga som står högst upp i mina anteckningar är känslig, men jag är rädd att han ska hinna försvinna, han har bara skjutsat och ska sätta sig på en bar i närheten och vänta. Vi hälsar lite snabbt.

Hur känns det att bli tvingad av sin tjej att ta Ozempic, är du ledsen?

Samma dag har Sanna Samuelsson skrivit en ganska arg kommentar i Aftonbladet där hon anklagar Amanda för att kvinnor som hon saknar ”gränser för hur killar behandlas” och menar att den sortens beteende skulle klassas som misshandel om det skett i en homorelation. I Göteborgsposten har Mikaela Blomqvists dom inte vara mildare: ”Amanda för in litteraturen på en farlig väg”, dundrar hon.

– Nej då det är inte så farligt, säger Jens blygt och blåser ut cigarettrök.

Amanda stelnar till. Det är inte okomplicerat att skriva romaner där levande livet fiktionaliseras så nära.

Så kan det gå när en roman som Halva Malmö består av killar som dumpat mig blir en oväntad sälj- och mediesuccé och Netflix hakar på med en originalserie. Det blir ett kulturfenomen och uppföljaren Judas (Natur & kultur, 2026) analyseras av alla redaktioner innan den knappt haft recensionsdag. Jag är typ sist på bollen, så det är därför vi bett att få med henne på ett miljöombyte. Ikea är ändå en plats där par visar upp sina relationer – från förälskelse till frustration och ilska – inför öppna, prisvärda gardiner.

Vi hinner knappt innanför svängdörrarna förrän en ung tjej, klädd i varumärkets signaturgula piketröja, rusar fram till oss. ”Ursäkta är det du som är Amanda? Jag har läst allt av dig och det känns som jag känner dig, vad fin du är, var har du köpt kjolen? Åh, det är helt overkligt!”, jublar hon.

Möte. Amanda blir direkt igenkänd av 20-åriga Elle som är butiksanställd. Foto: Lisa Mattisson.

De sätter sig i en brunmurrig soffa i monter och lutar förtroligt huvudena mot varandra. Scenen förklarar allt. Amanda Romare har med sina dialogbaserade, rått satiriska och dråpliga relationsobservationer träffat en nerv. Den obotliga kärlekens.

– Séfr, S-E-F-R, bokstaverar Amanda märket på den märkvärdiga skinnkjolen.

– Jo, den var ganska dyr, men jag fick ju pengar av Netflix. Jag har aldrig haft pengar men nu när jag har fått lite köper jag alldeles för mycket grejer!

Till slut säger de hej då till den 20-åriga Elle och vi börjar röra oss runt inne i det labyrintiska, januaritomma varuhuset. Det är första gången Amanda är här och hon går runt och provligger i olika sängar.

Ridå. Strävan efter ärlighet är nästan tvångsmässig men nödvändig, menar Amanda Romare. Foto: Lisa Mattisson.

– Ska jag lägga mig under täcket också? Hon tittar upp mot fotograf-Lisa, men när hon ser våra avvärjande viftningar och bekymrade blickar mot en uttråkad kille i personalen nöjer hon sig med att ligga ovanpå sängkläderna.

Så visst, låt din partner vara precis som den är. Men i stunden där så fick jag panik.

För att vara en bok om en kärleksrelation mellan en man och en kvinna, trettioplus år 2025 är Judas en biblisk titel. Men syftar på hur det är att lämna rollen som tillgänglig polare i gänget för att prioritera en kärlekspartner. Då kan man uppfattas som en svikare, en Judas. Nu har hon och Jens varit ett par i fem år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 januari, 2026

Bregman gör moralen till ett karriärval

Rutger Bregman tycker att det bästa för världen man kan göra är karriär inom godhet. Foto: SVT.

Vill du göra gott? Glöm aktivism – starta en välgörenhetsstartup och uppgradera ditt samvete. Lyra Eriksson Lindbeck har läst "Moraliskt kapital".

Sedan en tid tillbaka är det hopplöst ute att vara vegetarian. Restaurangerna i Stockholms innerstad skryter inte längre med köttfria menyer, vegoföretag går i konkurs, och vänner som tidigare varit veganer ser stolta ut när de beställer in en råbiff.

Nästan som att det har blivit töntigt att ha ett samvete.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 21 januari, 2026

Rasmus Fleischer: AI-modellerna vore ingenting utan Wikipedia

Den 25-årsfirande kunskapssajten Wikipedia står sig än. Foto: Eric Risberg/TT.

När Wikipedia fyller 25 år står det kvar som ett undantag som överlevt dotcomkraschens kommersialisering. I algoritmernas era har uppslagsverket visat sig både mer omstritt och nödvändigt än någonsin.

Wikipedia har fyllt 25 år. 

Åldern är talande nog. Inte bara i den metaforiska meningen att kunskapssajten skulle vara en ung vuxen som grubblar över sin identitet och sina livsplaner. Nej, mer för att 2001 är ett mycket ovanligt födelseår bland nätjättar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 januari, 2026

Våtmarksaktivister vill ”folkomrösta” om torv

Återställ våtmarker vill avskaffa torvbrytning – men först se om de har svenska folkets röst med sig. Foto: Samuel Steén/TT, skärmdump (montage).

Återställ våtmarker drar på egen hand ihop en ”olydig folkomröstning” för att se om svenska folket vill förbjuda torvbrytning, och väcka frågor om hur demokrati fungerar. Samtidigt står aktivistgruppen för nejsidans kampanjarbete – medan torvlobbyisterna tackat nej till att sköta jasidan.

”Ett initiativ för en sann och ärlig demokrati”. Så presenteras kampanjen ”Olydig folkomröstning” på den egna hemsidan. 

Bakom står aktivistgruppen Återställ våtmarker, kända för trafikblockader och spektakulära aktioner, där man bland annat kapat scenen på Melodifestivalen för att sprida sitt budskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 20 januari, 2026

Svenska politiker kluvna om Trumps Grönlandshot: ”Extremt överdrivet”

Jonas Sjöstedt (V), Heléne Fritzon (S) och Dick Erixon (SD). Foto: Emil Stach/Ritzau Scanpix via AP, Caisa Rasmussen/TT, Erik Abel / TT.

De svenska partierna står i stort sett enade om Grönlands framtid. Men SD-ledamoten Dick Erixon går på tvärs både mot partiets linje och systerpartiet i Danmark. ”Han fungerar som megafon för Trumps lögner”, säger Jonas Sjöstedt (V).

I morse svensk tid delade USA:s president Donald Trump delat en AI-genererad bild där han placerar en amerikansk flagga på Grönland – den senaste i en lång rad provokationer mot regeringarna i Nuuk och Köpenhamn.

Bara timmar senare debatterade EU-parlamentet vad man rubricerat som USA:s ”utpressningsförsök” mot Grönland.

– Det finns en väldig solidaritet med Grönland, säger Jonas Sjöstedt från svenska Vänsterpartiet, om stämningen i vänstergruppen.

– Vad vi betonar särskilt är att grönländarna själva ska avgöra sitt lands framtid. Varken Danmark, USA eller EU. Vi försvarar deras rätt att göra det, antingen som en del av Danmark eller som självständig nation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)