Utrikes 16 november, 2006

Lördag kväll, Jerusalem

Jaffa Gate, tidig fredagkväll. Som sig bör i en stad full av fanatiker, konflikter och polarisering, beter sig vädret också extremt. Så snart solen försvunnit bakom horisonten sjunker temperaturen drastiskt.

JERUSALEM En minibuss med beteckningen ”American Colony” står parkerad i en av gränderna i det kristna kvarteret.

– Hoppa in, säger min palestinske vän Khaled otåligt och drar igen dörren med en smäll.
Jag vet inte vart vi är på väg, men låter bli att fråga, njuter av känslan av att bara följa med och se vad som händer. Föraren, som presenterar sig som Osama, konstaterar kvickt att jag är israel och förklarar omgående vad han anser om den israeliska armén och dess aktiviteter i Gaza.
–Jag hatar den israeliska armén, säger han kort.
– Se vad de gör, dödar kvinnor och barn. Mördare.
– Jag vet, svarar jag, som har vant mig vid att då och då få leka måltavla för frustrerade européers anklagelser mot den israeliska regeringens förehavanden. Inte min favoritroll i vanliga fall, men när anklagelserna kommer från palestinier har jag tonvis mer förståelse och tålamod.
– Det vore väl en sak om de missat målet en gång, och bad om ursäkt. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan missa och be om ursäkt. Jag kan inte försvara det, bara konstatera att om man för krig i ett tättbebyggt område så kommer alltid civila att skadas och dödas.
– Och bosättarna sedan, fortsätter Osama som just börjat få upp ångan.
– Jag såg i Hebron med egna ögon hur bosättare attackerade en gammal man. En gammal man, som gick med käpp. De slog ner honom så här.
Han gör en häftig rörelse med handen.
– Varför? Vad hade han gjort dem? De hatar oss och vill ha ut oss härifrån, det finns ingen annan förklaring.
Han ser på mig i backspegeln.
– Bosättarna i Hebron är i en klass för sig, konstaterar jag.
– En bekant till mig, som inte direkt kan anklagas för att tillhöra någon vänster, har gjort reservtjänst i Hebron flera gånger som läkare. När de var ute i staden blev de också angripna av bosättare, som kastade ägg på dem och kallade dem nazister och arabälskare. Om de beter sig så mot israeliska soldater så kan man ju bara tänka sig hur de beter sig mot araber.

Vi åker längs de vindlande gatorna i östra Jerusalem och stannar vid en grill som fortfarande är öppen. Osama köper grillad kyckling, Khaled cigaretter, jag tittar mig nyfiket omkring. Som väntat inga kvinnor och definitivt inga israeler. Never mind, ibland är det nyttigt att få känna på hur det är att vara minoritet och bli uttittad. Något en infödd vit före detta lutheransk svensk inte alltid är så van vid.
Osama visar sig ha ett hus i Ras el-Ammud i östra Jerusalem, strax bredvid Oljeberget.
– Är det inte här de byggde en ny omstridd bosättning för ett tag sedan? undrar jag. Osama pekar mot en enhetlig, nybyggd konstellation av hus lite längre bort på andra sidan gatan.
– De kom hit på grund av polisstationen som ligger alldeles bredvid, förklarar han.
– Men de behöver inget polisskydd, de har tillräckligt med vapen i den där bosättningen för att klara sex månaders belägring. Nu vill de bygga fler hus också. Så är det hela tiden. Bosättningarna bara växer och växer, speciellt i östra Jerusalem.”
I vardagsrummet är tv:n på och Osama lägger sig på soffan och kollar på Vänner. Khaled lagar mat i köket medan jag läppjar hett sött te med marmariye, salvia, och lyssnar på hans utläggning om Iran, Saudiarabien, USA och Israel som huvudaktörer i ett becksvart världspolitiskt intrigspel. Tyvärr begriper jag inte riktigt allting, men i korthet går den ut på att saudierna är livrädda för Iran och har ett tätt samarbete både med Israel och med USA för att hålla iranierna stången. De lär också skyffla enorma summor in i Libanon för att motverka Irans stöd till Hizbollah och köper i princip allt som rör sig för att förhindra en iransk expansion.

I Khaleds världsbild är det de stora grabbarna som håller i trådarna och vi enskilda stackars människor är bara spelpjäser på stormakternas brädtavla, speciellt då palestinierna och kurderna som utnyttjas av alla. Även Israel ser han som en schackpjäs, inte mer. Bevis: vill USA att Israel ska gå i krig mot Hizbollah, då måste de helt enkelt göra det, annars drar amerikanerna in det militära stödet. Och så mycket som jag ogillar den här vi-är-alla-små-maktlösa-marionettdockor-världsbilden så är jag just i det fallet inte helt säker på att han har fel.
När vi däremot kommer in på Haririmordet (Libanons mördade före detta premiärminister) och han påstår att Detlev Mehlis – som fått FN:s uppdrag att reda ut mordet – skulle vara jude och köpt av CIA så måste jag opponera mig. Inte för att jag har några bevis, medger jag, men det låter väldigt osannolikt. Ser du? säger han triumferande och berättar ingående om sprängämnet som inte kunde identifieras och som måste komma från antingen USA eller Israel. Han vidhåller också att den hashemitiska familjen som styr Jordanien egentligen är judar, att Kung Hussein var frimurare, och en hoper andra saker som är rätt underhållande, men som jag inte riktigt kan ta på allvar. Men jag misstänker att han inte är den enda palestiniern, eller för den delen den enda araben, som är fast övertygad om att det ligger till på det här viset. Så jag lyssnar och håller truten tills vidare.
Osama sliter sig från Vänner för att komma och äta med oss och berättar om sin irländska fru och deras fem döttrar som bor i Irland eftersom de äldsta studerar vid universitetet där och inte kan lämnas ensamma. Han själv är bofast i Jerusalem, jobbar i turistbranschen och har kontakt med kontor över hela England och Irland och reser fram och tillbaka väldigt ofta. För ofta, enligt den israeliska administrationen. Så nu när han skulle förlänga sitt israeliska ID-kort efter tio år vägrade de ge honom ett nytt eftersom han varit borta så mycket. Han gav sig inte, visade att han betalat kommunalskatt, elräkningar och husförsäkring de senaste 20 åren och aldrig varit fast bosatt någon annanstans än i Jerusalem.
– Jag ska dit igen nästa vecka, säger han dystert.
– De måste låta mig få det. Annars får jag komma tillbaka som turist, tre månader i taget. Jag är född här, det är mitt hem. De måste låta mig få det.

Jag hoppas innerligt att han får rätt. Tendensen hos de anställda i det israeliska befolkningsregistret är att jobba enligt principen ju färre araber i östra Jerusalem, desto bättre. Skulle inte förvåna mig om de får en årlig bonus efter hur många familjer de lyckas slänga ut.
När jag säger detta plockar Khaled fram sin nya mobiltelefon och sitt palestinska presskort och börjar banda samtalet, mest för att retas med mig.
– Är Israels politik i östra Jerusalem apartheidpolitik eller inte? Nå? frågar han uppfordrande.
– Inte i Israel självt, säger jag trött.
– Men i östra Jerusalem har den minst sagt apartheidtendenser. Nöjd?
Han ser belåten ut. Men efter att jag hävt ur mig vad jag anser om den nuvarande israeliska regeringen, som för övrigt en israelisk kommentator nyligen hävdade är den blodigaste i Israels historia.
– Ettusenåttahundra dödsoffer på bara sex månader – så börjar både Osama och Khaled bidra med sina egna historier om den palestinska myndighetens aktiviteter, speciellt säkerhetsstyrkornas.
– Det var en Hamasaktivist i Nablus, berättar Osama. Han hade arresterats av Jibril Rajoubs säkerhetstjänst, Fatahstyrkor. Han var ett vrak, darrade i hela kroppen. Vägrade tala om vad som hade hänt. Jag bad och bad att han skulle berätta, och till sist gjorde han det. De hade hängt upp honom naken i taket, i armar och ben, och sedan slagit sönder en flaska, som de sedan använde till att skära sönder hans ända med. Jag såg ärren, det blir annorlunda sår av en trasig glasflaska än av en kniv. De hade också tagit en träpåle och stoppat upp den i anus, och sedan våldtagit honom. Han sade att han också förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten ett flertal gånger, och att de visserligen hade slagit honom, men inte torterat på det viset.
– Säkerhetstjänsterna gör vad de vill, bekräftar Khaled. De tjänar inte mycket, så en del sysslar med ren kriminalitet eller maffiaverksamhet för att öka sina inkomster, speciellt i Nablus. Du vet att det finns många palestinier i Jerusalem som också har hus i Jeriko? En del av dem har tagits över av folk från säkerhetstjänsten.
– Men den israeliska armén använder också civila palestiniers hus då och då när det passar dem, protesterar jag. – Någon gjorde ju till och med en film om det.
– Den israeliska armén tar bara husen temporärt. De här svinen tar husen för gott, säger Khaled och jag tror inte att jag hör rätt.
Han? Som åkte i fängelse efter att ha anklagats för medlemskap i en olaglig organisation när han var 20 och student på Bir Zeit-universitetet och som varken före eller efter denna upplevelse varit någon inbiten vän av den israeliska ockupationen?
– En bekant till mig kom från Jerusalem till sitt hus i Jeriko och såg till sin förvåning att det var bebott. Han knackade på. Stick, sade de. Dra åt helvete. De hade vapen. Det här har hänt tiotals gånger, om inte fler.
– Vad det gäller korruption och nepotism ligger ni väl före även om vi börjar komma ifatt, konstaterar jag. Men några sexskandaler har ni inte i alla fall. Se vad som händer i det israeliska toppskiktet. Det är så man kan spy.

Osama och Khaled småler mot varandra.
– Det var en väldigt vacker palestinsk kvinna som jobbade på ett kontor hos en högt uppsatt person i den palestinska myndigheten, berättar Osama.
– Jag kan inte säga vem. Han lät henne inte vara ifred, och han gav sig inte förrän han fått henne dit han ville. Jag körde henne från American Colony, hotellet där jag jobbar. Hon grät i bilen, förbannade honom och sade att hon inte visste vad hon skulle göra, hon hade inget val. En väldigt vacker kvinna.
Jag är svarslös. Men jag är säker på att de talar sanning, de har ingen anledning att ljuga för mig. Khaled byter samtalsämne, säger att han vill åka och reparera taket på sina morföräldrars hus i Jabal Mukabbir nästa dag.
– Får jag åka med? undrar jag.
– Det går inte, svarar han. Grannarna skulle prata. De skulle säga vem är den där horan som han har släpat hit för att ge vår by dåligt rykte?
– OK, säger jag som hört liknande historier tidigare om hur han tagit med två tyska turister hem till sig i tio minuter och sedan anklagats av sin bror för att vilja öppna bordell och vanära hela sin familj.
– Men om Osama kommer med då?
– Då kommer de att säga vem är den där horan som går in i ett hus tillsammans med två män och drar vanära över hela byn, suckar Khaled.
– Araber har en otroligt snuskig fantasi. Detta är det arabiska samhället, alltid veta allt om alla och helst litet till. Här är det annorlunda, det är Osamas hus, men huset i Jabal Mukabbir tillhör min far och det blir ett himla liv.
– Varför stannar vi här egentligen när det bara är skit allting? frågar jag uppgivet och tar några pommes frites till.
– Vill du ha mer te? frågar Osama vänligt.
– Det var jättegott, nickar jag. Tack.
– Jag kokar först zaatar i vattnet, förklarar han. Sedan lägger jag i teet.
– Jättebra, säger jag.
– Varför vi stannar? säger Khaled förvånat. Men vi trivs ju här. Här pratar ju folk åtminstone med varandra och bryr sig. Inte som i Holland, där jag jobbade tillsammans med en kille i tre år. Sedan träffade jag honom i snabbköpet och han sade knappt hej. Aldrig en inbjudan, ingenting. I Tyskland likadant, du bor i samma hus som folk i flera år och känner inte en kotte. Och så är det bedrövligt väder, kallt och regnar hela tiden. Gör mig deprimerad.
– Här finns det ju ändå en gemenskap, säger Osama som kommit tillbaka med teet.
– Visst lägger folk sig i varandras liv litet för mycket ibland, men det är positivt också. Man hjälper varandra. Jag reser ju hela tiden till England och Irland. Men inte vill jag bo där, jag är född här, det är mitt hemland.
– Det är likadant i byn i norra Israel där jag bor, säger jag. Det behövs inte så mycket att bjuda på, typ vattenmelon och rostade solroskärnor, men det sitter alltid folk ute och pratar och du är alltid välkommen att sätta dig ner och delta i diskussionen. Ju fler åsikter, desto mer lyckat samtal. Folk tycker det är uppfriskande att bråka lite, som att ta en rask promenad ungefär. Israeler kan visserligen vara direkta på gränsen till ohövlighet ibland, men när det kommer till kritan så får du alltid hjälp när du behöver det. Och åker jag till en arabisk by och stannar och frågar om vägen så säger alltid någon ”bara kör efter mig” tills jag kommer dit jag ska, det är aldrig några problem. Folk är hemskt trevliga. Det är vad jag tycker mest om i det här landet.
Khaled ler.
– Som nu ungefär?
– Som nu, instämmer jag glatt. Fast vi bråkar ju inte ens.

Men verkligheten har ändå sina begränsningar och något Jabal Mukabbir blev det inte. Istället åkte vi till Ramallah, utan att stoppas vid en enda vägspärr … men det är en annan historia.

Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)