Utrikes 16 november, 2006

Lördag kväll, Jerusalem

Jaffa Gate, tidig fredagkväll. Som sig bör i en stad full av fanatiker, konflikter och polarisering, beter sig vädret också extremt. Så snart solen försvunnit bakom horisonten sjunker temperaturen drastiskt.

JERUSALEM En minibuss med beteckningen ”American Colony” står parkerad i en av gränderna i det kristna kvarteret.

– Hoppa in, säger min palestinske vän Khaled otåligt och drar igen dörren med en smäll.
Jag vet inte vart vi är på väg, men låter bli att fråga, njuter av känslan av att bara följa med och se vad som händer. Föraren, som presenterar sig som Osama, konstaterar kvickt att jag är israel och förklarar omgående vad han anser om den israeliska armén och dess aktiviteter i Gaza.
–Jag hatar den israeliska armén, säger han kort.
– Se vad de gör, dödar kvinnor och barn. Mördare.
– Jag vet, svarar jag, som har vant mig vid att då och då få leka måltavla för frustrerade européers anklagelser mot den israeliska regeringens förehavanden. Inte min favoritroll i vanliga fall, men när anklagelserna kommer från palestinier har jag tonvis mer förståelse och tålamod.
– Det vore väl en sak om de missat målet en gång, och bad om ursäkt. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan missa och be om ursäkt. Jag kan inte försvara det, bara konstatera att om man för krig i ett tättbebyggt område så kommer alltid civila att skadas och dödas.
– Och bosättarna sedan, fortsätter Osama som just börjat få upp ångan.
– Jag såg i Hebron med egna ögon hur bosättare attackerade en gammal man. En gammal man, som gick med käpp. De slog ner honom så här.
Han gör en häftig rörelse med handen.
– Varför? Vad hade han gjort dem? De hatar oss och vill ha ut oss härifrån, det finns ingen annan förklaring.
Han ser på mig i backspegeln.
– Bosättarna i Hebron är i en klass för sig, konstaterar jag.
– En bekant till mig, som inte direkt kan anklagas för att tillhöra någon vänster, har gjort reservtjänst i Hebron flera gånger som läkare. När de var ute i staden blev de också angripna av bosättare, som kastade ägg på dem och kallade dem nazister och arabälskare. Om de beter sig så mot israeliska soldater så kan man ju bara tänka sig hur de beter sig mot araber.

Vi åker längs de vindlande gatorna i östra Jerusalem och stannar vid en grill som fortfarande är öppen. Osama köper grillad kyckling, Khaled cigaretter, jag tittar mig nyfiket omkring. Som väntat inga kvinnor och definitivt inga israeler. Never mind, ibland är det nyttigt att få känna på hur det är att vara minoritet och bli uttittad. Något en infödd vit före detta lutheransk svensk inte alltid är så van vid.
Osama visar sig ha ett hus i Ras el-Ammud i östra Jerusalem, strax bredvid Oljeberget.
– Är det inte här de byggde en ny omstridd bosättning för ett tag sedan? undrar jag. Osama pekar mot en enhetlig, nybyggd konstellation av hus lite längre bort på andra sidan gatan.
– De kom hit på grund av polisstationen som ligger alldeles bredvid, förklarar han.
– Men de behöver inget polisskydd, de har tillräckligt med vapen i den där bosättningen för att klara sex månaders belägring. Nu vill de bygga fler hus också. Så är det hela tiden. Bosättningarna bara växer och växer, speciellt i östra Jerusalem.”
I vardagsrummet är tv:n på och Osama lägger sig på soffan och kollar på Vänner. Khaled lagar mat i köket medan jag läppjar hett sött te med marmariye, salvia, och lyssnar på hans utläggning om Iran, Saudiarabien, USA och Israel som huvudaktörer i ett becksvart världspolitiskt intrigspel. Tyvärr begriper jag inte riktigt allting, men i korthet går den ut på att saudierna är livrädda för Iran och har ett tätt samarbete både med Israel och med USA för att hålla iranierna stången. De lär också skyffla enorma summor in i Libanon för att motverka Irans stöd till Hizbollah och köper i princip allt som rör sig för att förhindra en iransk expansion.

I Khaleds världsbild är det de stora grabbarna som håller i trådarna och vi enskilda stackars människor är bara spelpjäser på stormakternas brädtavla, speciellt då palestinierna och kurderna som utnyttjas av alla. Även Israel ser han som en schackpjäs, inte mer. Bevis: vill USA att Israel ska gå i krig mot Hizbollah, då måste de helt enkelt göra det, annars drar amerikanerna in det militära stödet. Och så mycket som jag ogillar den här vi-är-alla-små-maktlösa-marionettdockor-världsbilden så är jag just i det fallet inte helt säker på att han har fel.
När vi däremot kommer in på Haririmordet (Libanons mördade före detta premiärminister) och han påstår att Detlev Mehlis – som fått FN:s uppdrag att reda ut mordet – skulle vara jude och köpt av CIA så måste jag opponera mig. Inte för att jag har några bevis, medger jag, men det låter väldigt osannolikt. Ser du? säger han triumferande och berättar ingående om sprängämnet som inte kunde identifieras och som måste komma från antingen USA eller Israel. Han vidhåller också att den hashemitiska familjen som styr Jordanien egentligen är judar, att Kung Hussein var frimurare, och en hoper andra saker som är rätt underhållande, men som jag inte riktigt kan ta på allvar. Men jag misstänker att han inte är den enda palestiniern, eller för den delen den enda araben, som är fast övertygad om att det ligger till på det här viset. Så jag lyssnar och håller truten tills vidare.
Osama sliter sig från Vänner för att komma och äta med oss och berättar om sin irländska fru och deras fem döttrar som bor i Irland eftersom de äldsta studerar vid universitetet där och inte kan lämnas ensamma. Han själv är bofast i Jerusalem, jobbar i turistbranschen och har kontakt med kontor över hela England och Irland och reser fram och tillbaka väldigt ofta. För ofta, enligt den israeliska administrationen. Så nu när han skulle förlänga sitt israeliska ID-kort efter tio år vägrade de ge honom ett nytt eftersom han varit borta så mycket. Han gav sig inte, visade att han betalat kommunalskatt, elräkningar och husförsäkring de senaste 20 åren och aldrig varit fast bosatt någon annanstans än i Jerusalem.
– Jag ska dit igen nästa vecka, säger han dystert.
– De måste låta mig få det. Annars får jag komma tillbaka som turist, tre månader i taget. Jag är född här, det är mitt hem. De måste låta mig få det.

Jag hoppas innerligt att han får rätt. Tendensen hos de anställda i det israeliska befolkningsregistret är att jobba enligt principen ju färre araber i östra Jerusalem, desto bättre. Skulle inte förvåna mig om de får en årlig bonus efter hur många familjer de lyckas slänga ut.
När jag säger detta plockar Khaled fram sin nya mobiltelefon och sitt palestinska presskort och börjar banda samtalet, mest för att retas med mig.
– Är Israels politik i östra Jerusalem apartheidpolitik eller inte? Nå? frågar han uppfordrande.
– Inte i Israel självt, säger jag trött.
– Men i östra Jerusalem har den minst sagt apartheidtendenser. Nöjd?
Han ser belåten ut. Men efter att jag hävt ur mig vad jag anser om den nuvarande israeliska regeringen, som för övrigt en israelisk kommentator nyligen hävdade är den blodigaste i Israels historia.
– Ettusenåttahundra dödsoffer på bara sex månader – så börjar både Osama och Khaled bidra med sina egna historier om den palestinska myndighetens aktiviteter, speciellt säkerhetsstyrkornas.
– Det var en Hamasaktivist i Nablus, berättar Osama. Han hade arresterats av Jibril Rajoubs säkerhetstjänst, Fatahstyrkor. Han var ett vrak, darrade i hela kroppen. Vägrade tala om vad som hade hänt. Jag bad och bad att han skulle berätta, och till sist gjorde han det. De hade hängt upp honom naken i taket, i armar och ben, och sedan slagit sönder en flaska, som de sedan använde till att skära sönder hans ända med. Jag såg ärren, det blir annorlunda sår av en trasig glasflaska än av en kniv. De hade också tagit en träpåle och stoppat upp den i anus, och sedan våldtagit honom. Han sade att han också förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten ett flertal gånger, och att de visserligen hade slagit honom, men inte torterat på det viset.
– Säkerhetstjänsterna gör vad de vill, bekräftar Khaled. De tjänar inte mycket, så en del sysslar med ren kriminalitet eller maffiaverksamhet för att öka sina inkomster, speciellt i Nablus. Du vet att det finns många palestinier i Jerusalem som också har hus i Jeriko? En del av dem har tagits över av folk från säkerhetstjänsten.
– Men den israeliska armén använder också civila palestiniers hus då och då när det passar dem, protesterar jag. – Någon gjorde ju till och med en film om det.
– Den israeliska armén tar bara husen temporärt. De här svinen tar husen för gott, säger Khaled och jag tror inte att jag hör rätt.
Han? Som åkte i fängelse efter att ha anklagats för medlemskap i en olaglig organisation när han var 20 och student på Bir Zeit-universitetet och som varken före eller efter denna upplevelse varit någon inbiten vän av den israeliska ockupationen?
– En bekant till mig kom från Jerusalem till sitt hus i Jeriko och såg till sin förvåning att det var bebott. Han knackade på. Stick, sade de. Dra åt helvete. De hade vapen. Det här har hänt tiotals gånger, om inte fler.
– Vad det gäller korruption och nepotism ligger ni väl före även om vi börjar komma ifatt, konstaterar jag. Men några sexskandaler har ni inte i alla fall. Se vad som händer i det israeliska toppskiktet. Det är så man kan spy.

Osama och Khaled småler mot varandra.
– Det var en väldigt vacker palestinsk kvinna som jobbade på ett kontor hos en högt uppsatt person i den palestinska myndigheten, berättar Osama.
– Jag kan inte säga vem. Han lät henne inte vara ifred, och han gav sig inte förrän han fått henne dit han ville. Jag körde henne från American Colony, hotellet där jag jobbar. Hon grät i bilen, förbannade honom och sade att hon inte visste vad hon skulle göra, hon hade inget val. En väldigt vacker kvinna.
Jag är svarslös. Men jag är säker på att de talar sanning, de har ingen anledning att ljuga för mig. Khaled byter samtalsämne, säger att han vill åka och reparera taket på sina morföräldrars hus i Jabal Mukabbir nästa dag.
– Får jag åka med? undrar jag.
– Det går inte, svarar han. Grannarna skulle prata. De skulle säga vem är den där horan som han har släpat hit för att ge vår by dåligt rykte?
– OK, säger jag som hört liknande historier tidigare om hur han tagit med två tyska turister hem till sig i tio minuter och sedan anklagats av sin bror för att vilja öppna bordell och vanära hela sin familj.
– Men om Osama kommer med då?
– Då kommer de att säga vem är den där horan som går in i ett hus tillsammans med två män och drar vanära över hela byn, suckar Khaled.
– Araber har en otroligt snuskig fantasi. Detta är det arabiska samhället, alltid veta allt om alla och helst litet till. Här är det annorlunda, det är Osamas hus, men huset i Jabal Mukabbir tillhör min far och det blir ett himla liv.
– Varför stannar vi här egentligen när det bara är skit allting? frågar jag uppgivet och tar några pommes frites till.
– Vill du ha mer te? frågar Osama vänligt.
– Det var jättegott, nickar jag. Tack.
– Jag kokar först zaatar i vattnet, förklarar han. Sedan lägger jag i teet.
– Jättebra, säger jag.
– Varför vi stannar? säger Khaled förvånat. Men vi trivs ju här. Här pratar ju folk åtminstone med varandra och bryr sig. Inte som i Holland, där jag jobbade tillsammans med en kille i tre år. Sedan träffade jag honom i snabbköpet och han sade knappt hej. Aldrig en inbjudan, ingenting. I Tyskland likadant, du bor i samma hus som folk i flera år och känner inte en kotte. Och så är det bedrövligt väder, kallt och regnar hela tiden. Gör mig deprimerad.
– Här finns det ju ändå en gemenskap, säger Osama som kommit tillbaka med teet.
– Visst lägger folk sig i varandras liv litet för mycket ibland, men det är positivt också. Man hjälper varandra. Jag reser ju hela tiden till England och Irland. Men inte vill jag bo där, jag är född här, det är mitt hemland.
– Det är likadant i byn i norra Israel där jag bor, säger jag. Det behövs inte så mycket att bjuda på, typ vattenmelon och rostade solroskärnor, men det sitter alltid folk ute och pratar och du är alltid välkommen att sätta dig ner och delta i diskussionen. Ju fler åsikter, desto mer lyckat samtal. Folk tycker det är uppfriskande att bråka lite, som att ta en rask promenad ungefär. Israeler kan visserligen vara direkta på gränsen till ohövlighet ibland, men när det kommer till kritan så får du alltid hjälp när du behöver det. Och åker jag till en arabisk by och stannar och frågar om vägen så säger alltid någon ”bara kör efter mig” tills jag kommer dit jag ska, det är aldrig några problem. Folk är hemskt trevliga. Det är vad jag tycker mest om i det här landet.
Khaled ler.
– Som nu ungefär?
– Som nu, instämmer jag glatt. Fast vi bråkar ju inte ens.

Men verkligheten har ändå sina begränsningar och något Jabal Mukabbir blev det inte. Istället åkte vi till Ramallah, utan att stoppas vid en enda vägspärr … men det är en annan historia.

Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 februari, 2026

För V är det mer okej att vara lobbyist än aktivist

Linda Snecker under en utfrågning om våld i nära relation i justitieutskottet 18 maj 2021. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Både Showan Shattak och Linda Snecker är högprofilerade medlemmar i Vänsterpartiet. Nu kan den ena uteslutas för sin aktivism – medan den andra får vara kvar trots sin lobbyism. Det kan kosta partiet väljare, skriver Cecilia Verdinelli.

Det enda oväntade i den långa intervjun med Linda Snecker i DN:s helgbilaga är att hon berättar att det faktiskt var hon som, efter tio år som riksdagsledamot för V, tog kontakt med PR-byrån Rud Pedersen i syfte att utverka en anställning åt sig själv, och inte tvärtom. 

Det är okaraktäristiskt, ödmjukt rentav, när det varit så lätt att låta omgivningen fortsätta tro att det var PR-byrån som friade. 

Resten av intervjun är som förväntad, strösslad med provokationer. Snecker inleder starkt med att berätta hur ”jätteskönt” det kändes att slippa demonstrera på 1 maj för att i stället spela golf med familjen. Hon svarar med en axelryckning på frågan om varför hon tar ut (delar av) riksdagens omställningsstöd trots en hög lön som public affairs director: ”Man kan tycka det är jättesniket och oetiskt. Men jag följer reglerna.” 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation

Hon nästan gäspar åt frågan om det är okej att arbeta åt vapenföretag – det uppfattar hon som helt okontroversiellt. Hon har i tidigare intervjuer sagt ”Min demokratiska värnplikt är klar”, vilket antyder att planen hela tiden har varit att bygga det egna varumärket för att senare casha in. 

Intervjun avslutas karaktäristiskt: Snecker låter kungöra att hon skulle tacka ja om hon erbjuds ministerpost av Vänsterpartiet. 

Bara någon vecka före reportaget satt Snecker i SVT:s Politikbyrån och förklarade att det var ett stort misstag när partiet fällde Löfvens regering 2021. I samma program beskrev hon ohederligt de uteslutningskrav som riktades mot henne när hon blev lobbyist som klagomål från ”några socialdemokratiska män”.

Utesluten har hon fortfarande inte blivit, trots en ganska diger namnlista – från V-medlemmar – med det kravet, och trots att V har en tuff ton mot lobbyister och föreslagit olika röda linjer, exempelvis karens.

En som däremot skulle ha blivit utesluten – om det inte vore för att han glömt betala medlemsavgift – är Showan Shattak, kommunpolitiker i Malmö som fått veta att han inte är välkommen som medlem i partiet.

Shattak är en outtröttlig aktivist och antirasist från Malmö, som fortsatt vara aktiv trots att han 2014 var nära att dö efter ett uppmärksammat överfall från nazister på Möllevången. Han var arrangören bakom en manifestation år 2023 i Malmö, där man bildade en mänsklig kedja som ett värn runt stadens synagoga i en markering mot antisemitiska hot. 

Om någon över huvud taget kan sägas gjort en otacksam ”demokratisk värnplikt” är det han. 

Men inget av det spelade någon roll när han försvarade Rojavakommittéernas symboliska aktioner riktade mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas bostäder. 

En fann ett blodigt dockhuvud utanför sin bostad, den andre en korg med Hitler-bemålade äpplen (ja, själva aktionslogiken kunde väl ha tjänat på att slipas till – kanske av en skicklig PR-konsult…) 

Syftet var att kritisera ministrarnas nojsande med den syriska regeringen, enligt den nya Tidörutinen där vem som helst kan få pengar i utbyte mot smidiga svenska utvisningar. Samtidigt har regeringen trappat upp våldet mot de kurdiska grupper som besegrade IS. Shattak gjorde sitt bästa för att prata om den politiska sakfrågan – Tidöregeringens stöd till styret i Syrien – snarare än om aktionen i sig, som han kort och gott beskrev som ”fyndig”. Det hjälpte inte. 

Läs mer

Jag vet inte om det rätta skulle vara att utesluta Snecker, och då jag inte är medlem i Vänsterpartiet är det strikt taget heller inte min sak. Visst är många av Sneckers provokationer mot vänstern harmlösa, nästan gulliga i sitt uppmärksamhetssökande (golf, läppstift och champagne störs väl ingen av), men andra är det inte. Att utmåla arbetet som riksdagsledamot som ett otacksamt underbetalt skitjobb samtidigt som man aspirerar på att få röster just från dem som i verkligheten har underbetalda skitjobb är oförlåtligt. 

Att som högavlönad plocka ut några extra tusenlappar i skattemedel because I’m worth it är sådant som sprids som en löpeld på sociala medier och som folk sent glömmer. Snecker kostar rimligen Vänsterpartiet potentiella väljare för varje oblygt medieframträdande hon gör. 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation, oavsett om man vill det eller inte, mer kraftfull och betydelsebärande än hundra kampanj-Tiktoks. Väljarna har inga svårigheter att avläsa budskapet. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 februari, 2026

Kan en kommun bli för liten?

Dorotea är Sveriges minsta kommun sett till antalet invånare. Foto: Stefan K Persson.

Med knappt 2 300 invånare är Dorotea Sveriges minsta kommun. Här hålls skolor, vård och föreningsliv i gång mot alla odds – medan ekonomin pressas till bristningsgränsen.

Skolan i Risbäck ligger på en höjd med utsikt över byn. En stadig träbyggnad i två våningar, som har stått där i snart 100 år. Den väl tilltagna skolgården saknar staket och bortanför den börjar skogen. I korridoren på bottenvåningen hänger elevernas ytterkläder bredvid teckningar, skolfoton och gamla skolplanscher. Längst bort ligger ett klassrum. Där sitter de nio barnen från byarna i den västra delen av kommunen.

– Vi har elever från förskolan till sjätte klass, men just i år har vi inga elever i fyran och sexan, berättar My Henriksson, skolans enda lärare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)