Utrikes 16 november, 2006

Lördag kväll, Jerusalem

Jaffa Gate, tidig fredagkväll. Som sig bör i en stad full av fanatiker, konflikter och polarisering, beter sig vädret också extremt. Så snart solen försvunnit bakom horisonten sjunker temperaturen drastiskt.

JERUSALEM En minibuss med beteckningen ”American Colony” står parkerad i en av gränderna i det kristna kvarteret.

– Hoppa in, säger min palestinske vän Khaled otåligt och drar igen dörren med en smäll.
Jag vet inte vart vi är på väg, men låter bli att fråga, njuter av känslan av att bara följa med och se vad som händer. Föraren, som presenterar sig som Osama, konstaterar kvickt att jag är israel och förklarar omgående vad han anser om den israeliska armén och dess aktiviteter i Gaza.
–Jag hatar den israeliska armén, säger han kort.
– Se vad de gör, dödar kvinnor och barn. Mördare.
– Jag vet, svarar jag, som har vant mig vid att då och då få leka måltavla för frustrerade européers anklagelser mot den israeliska regeringens förehavanden. Inte min favoritroll i vanliga fall, men när anklagelserna kommer från palestinier har jag tonvis mer förståelse och tålamod.
– Det vore väl en sak om de missat målet en gång, och bad om ursäkt. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan missa och be om ursäkt. Jag kan inte försvara det, bara konstatera att om man för krig i ett tättbebyggt område så kommer alltid civila att skadas och dödas.
– Och bosättarna sedan, fortsätter Osama som just börjat få upp ångan.
– Jag såg i Hebron med egna ögon hur bosättare attackerade en gammal man. En gammal man, som gick med käpp. De slog ner honom så här.
Han gör en häftig rörelse med handen.
– Varför? Vad hade han gjort dem? De hatar oss och vill ha ut oss härifrån, det finns ingen annan förklaring.
Han ser på mig i backspegeln.
– Bosättarna i Hebron är i en klass för sig, konstaterar jag.
– En bekant till mig, som inte direkt kan anklagas för att tillhöra någon vänster, har gjort reservtjänst i Hebron flera gånger som läkare. När de var ute i staden blev de också angripna av bosättare, som kastade ägg på dem och kallade dem nazister och arabälskare. Om de beter sig så mot israeliska soldater så kan man ju bara tänka sig hur de beter sig mot araber.

Vi åker längs de vindlande gatorna i östra Jerusalem och stannar vid en grill som fortfarande är öppen. Osama köper grillad kyckling, Khaled cigaretter, jag tittar mig nyfiket omkring. Som väntat inga kvinnor och definitivt inga israeler. Never mind, ibland är det nyttigt att få känna på hur det är att vara minoritet och bli uttittad. Något en infödd vit före detta lutheransk svensk inte alltid är så van vid.
Osama visar sig ha ett hus i Ras el-Ammud i östra Jerusalem, strax bredvid Oljeberget.
– Är det inte här de byggde en ny omstridd bosättning för ett tag sedan? undrar jag. Osama pekar mot en enhetlig, nybyggd konstellation av hus lite längre bort på andra sidan gatan.
– De kom hit på grund av polisstationen som ligger alldeles bredvid, förklarar han.
– Men de behöver inget polisskydd, de har tillräckligt med vapen i den där bosättningen för att klara sex månaders belägring. Nu vill de bygga fler hus också. Så är det hela tiden. Bosättningarna bara växer och växer, speciellt i östra Jerusalem.”
I vardagsrummet är tv:n på och Osama lägger sig på soffan och kollar på Vänner. Khaled lagar mat i köket medan jag läppjar hett sött te med marmariye, salvia, och lyssnar på hans utläggning om Iran, Saudiarabien, USA och Israel som huvudaktörer i ett becksvart världspolitiskt intrigspel. Tyvärr begriper jag inte riktigt allting, men i korthet går den ut på att saudierna är livrädda för Iran och har ett tätt samarbete både med Israel och med USA för att hålla iranierna stången. De lär också skyffla enorma summor in i Libanon för att motverka Irans stöd till Hizbollah och köper i princip allt som rör sig för att förhindra en iransk expansion.

I Khaleds världsbild är det de stora grabbarna som håller i trådarna och vi enskilda stackars människor är bara spelpjäser på stormakternas brädtavla, speciellt då palestinierna och kurderna som utnyttjas av alla. Även Israel ser han som en schackpjäs, inte mer. Bevis: vill USA att Israel ska gå i krig mot Hizbollah, då måste de helt enkelt göra det, annars drar amerikanerna in det militära stödet. Och så mycket som jag ogillar den här vi-är-alla-små-maktlösa-marionettdockor-världsbilden så är jag just i det fallet inte helt säker på att han har fel.
När vi däremot kommer in på Haririmordet (Libanons mördade före detta premiärminister) och han påstår att Detlev Mehlis – som fått FN:s uppdrag att reda ut mordet – skulle vara jude och köpt av CIA så måste jag opponera mig. Inte för att jag har några bevis, medger jag, men det låter väldigt osannolikt. Ser du? säger han triumferande och berättar ingående om sprängämnet som inte kunde identifieras och som måste komma från antingen USA eller Israel. Han vidhåller också att den hashemitiska familjen som styr Jordanien egentligen är judar, att Kung Hussein var frimurare, och en hoper andra saker som är rätt underhållande, men som jag inte riktigt kan ta på allvar. Men jag misstänker att han inte är den enda palestiniern, eller för den delen den enda araben, som är fast övertygad om att det ligger till på det här viset. Så jag lyssnar och håller truten tills vidare.
Osama sliter sig från Vänner för att komma och äta med oss och berättar om sin irländska fru och deras fem döttrar som bor i Irland eftersom de äldsta studerar vid universitetet där och inte kan lämnas ensamma. Han själv är bofast i Jerusalem, jobbar i turistbranschen och har kontakt med kontor över hela England och Irland och reser fram och tillbaka väldigt ofta. För ofta, enligt den israeliska administrationen. Så nu när han skulle förlänga sitt israeliska ID-kort efter tio år vägrade de ge honom ett nytt eftersom han varit borta så mycket. Han gav sig inte, visade att han betalat kommunalskatt, elräkningar och husförsäkring de senaste 20 åren och aldrig varit fast bosatt någon annanstans än i Jerusalem.
– Jag ska dit igen nästa vecka, säger han dystert.
– De måste låta mig få det. Annars får jag komma tillbaka som turist, tre månader i taget. Jag är född här, det är mitt hem. De måste låta mig få det.

Jag hoppas innerligt att han får rätt. Tendensen hos de anställda i det israeliska befolkningsregistret är att jobba enligt principen ju färre araber i östra Jerusalem, desto bättre. Skulle inte förvåna mig om de får en årlig bonus efter hur många familjer de lyckas slänga ut.
När jag säger detta plockar Khaled fram sin nya mobiltelefon och sitt palestinska presskort och börjar banda samtalet, mest för att retas med mig.
– Är Israels politik i östra Jerusalem apartheidpolitik eller inte? Nå? frågar han uppfordrande.
– Inte i Israel självt, säger jag trött.
– Men i östra Jerusalem har den minst sagt apartheidtendenser. Nöjd?
Han ser belåten ut. Men efter att jag hävt ur mig vad jag anser om den nuvarande israeliska regeringen, som för övrigt en israelisk kommentator nyligen hävdade är den blodigaste i Israels historia.
– Ettusenåttahundra dödsoffer på bara sex månader – så börjar både Osama och Khaled bidra med sina egna historier om den palestinska myndighetens aktiviteter, speciellt säkerhetsstyrkornas.
– Det var en Hamasaktivist i Nablus, berättar Osama. Han hade arresterats av Jibril Rajoubs säkerhetstjänst, Fatahstyrkor. Han var ett vrak, darrade i hela kroppen. Vägrade tala om vad som hade hänt. Jag bad och bad att han skulle berätta, och till sist gjorde han det. De hade hängt upp honom naken i taket, i armar och ben, och sedan slagit sönder en flaska, som de sedan använde till att skära sönder hans ända med. Jag såg ärren, det blir annorlunda sår av en trasig glasflaska än av en kniv. De hade också tagit en träpåle och stoppat upp den i anus, och sedan våldtagit honom. Han sade att han också förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten ett flertal gånger, och att de visserligen hade slagit honom, men inte torterat på det viset.
– Säkerhetstjänsterna gör vad de vill, bekräftar Khaled. De tjänar inte mycket, så en del sysslar med ren kriminalitet eller maffiaverksamhet för att öka sina inkomster, speciellt i Nablus. Du vet att det finns många palestinier i Jerusalem som också har hus i Jeriko? En del av dem har tagits över av folk från säkerhetstjänsten.
– Men den israeliska armén använder också civila palestiniers hus då och då när det passar dem, protesterar jag. – Någon gjorde ju till och med en film om det.
– Den israeliska armén tar bara husen temporärt. De här svinen tar husen för gott, säger Khaled och jag tror inte att jag hör rätt.
Han? Som åkte i fängelse efter att ha anklagats för medlemskap i en olaglig organisation när han var 20 och student på Bir Zeit-universitetet och som varken före eller efter denna upplevelse varit någon inbiten vän av den israeliska ockupationen?
– En bekant till mig kom från Jerusalem till sitt hus i Jeriko och såg till sin förvåning att det var bebott. Han knackade på. Stick, sade de. Dra åt helvete. De hade vapen. Det här har hänt tiotals gånger, om inte fler.
– Vad det gäller korruption och nepotism ligger ni väl före även om vi börjar komma ifatt, konstaterar jag. Men några sexskandaler har ni inte i alla fall. Se vad som händer i det israeliska toppskiktet. Det är så man kan spy.

Osama och Khaled småler mot varandra.
– Det var en väldigt vacker palestinsk kvinna som jobbade på ett kontor hos en högt uppsatt person i den palestinska myndigheten, berättar Osama.
– Jag kan inte säga vem. Han lät henne inte vara ifred, och han gav sig inte förrän han fått henne dit han ville. Jag körde henne från American Colony, hotellet där jag jobbar. Hon grät i bilen, förbannade honom och sade att hon inte visste vad hon skulle göra, hon hade inget val. En väldigt vacker kvinna.
Jag är svarslös. Men jag är säker på att de talar sanning, de har ingen anledning att ljuga för mig. Khaled byter samtalsämne, säger att han vill åka och reparera taket på sina morföräldrars hus i Jabal Mukabbir nästa dag.
– Får jag åka med? undrar jag.
– Det går inte, svarar han. Grannarna skulle prata. De skulle säga vem är den där horan som han har släpat hit för att ge vår by dåligt rykte?
– OK, säger jag som hört liknande historier tidigare om hur han tagit med två tyska turister hem till sig i tio minuter och sedan anklagats av sin bror för att vilja öppna bordell och vanära hela sin familj.
– Men om Osama kommer med då?
– Då kommer de att säga vem är den där horan som går in i ett hus tillsammans med två män och drar vanära över hela byn, suckar Khaled.
– Araber har en otroligt snuskig fantasi. Detta är det arabiska samhället, alltid veta allt om alla och helst litet till. Här är det annorlunda, det är Osamas hus, men huset i Jabal Mukabbir tillhör min far och det blir ett himla liv.
– Varför stannar vi här egentligen när det bara är skit allting? frågar jag uppgivet och tar några pommes frites till.
– Vill du ha mer te? frågar Osama vänligt.
– Det var jättegott, nickar jag. Tack.
– Jag kokar först zaatar i vattnet, förklarar han. Sedan lägger jag i teet.
– Jättebra, säger jag.
– Varför vi stannar? säger Khaled förvånat. Men vi trivs ju här. Här pratar ju folk åtminstone med varandra och bryr sig. Inte som i Holland, där jag jobbade tillsammans med en kille i tre år. Sedan träffade jag honom i snabbköpet och han sade knappt hej. Aldrig en inbjudan, ingenting. I Tyskland likadant, du bor i samma hus som folk i flera år och känner inte en kotte. Och så är det bedrövligt väder, kallt och regnar hela tiden. Gör mig deprimerad.
– Här finns det ju ändå en gemenskap, säger Osama som kommit tillbaka med teet.
– Visst lägger folk sig i varandras liv litet för mycket ibland, men det är positivt också. Man hjälper varandra. Jag reser ju hela tiden till England och Irland. Men inte vill jag bo där, jag är född här, det är mitt hemland.
– Det är likadant i byn i norra Israel där jag bor, säger jag. Det behövs inte så mycket att bjuda på, typ vattenmelon och rostade solroskärnor, men det sitter alltid folk ute och pratar och du är alltid välkommen att sätta dig ner och delta i diskussionen. Ju fler åsikter, desto mer lyckat samtal. Folk tycker det är uppfriskande att bråka lite, som att ta en rask promenad ungefär. Israeler kan visserligen vara direkta på gränsen till ohövlighet ibland, men när det kommer till kritan så får du alltid hjälp när du behöver det. Och åker jag till en arabisk by och stannar och frågar om vägen så säger alltid någon ”bara kör efter mig” tills jag kommer dit jag ska, det är aldrig några problem. Folk är hemskt trevliga. Det är vad jag tycker mest om i det här landet.
Khaled ler.
– Som nu ungefär?
– Som nu, instämmer jag glatt. Fast vi bråkar ju inte ens.

Men verkligheten har ändå sina begränsningar och något Jabal Mukabbir blev det inte. Istället åkte vi till Ramallah, utan att stoppas vid en enda vägspärr … men det är en annan historia.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 28 februari, 2024

Fisken ruttnar från huvudet

Har Andreas Carlson fuskat sig till toppen? Foto: Judit Nilsson/SvD/TT.

Politikernas cv-fiffel är bara toppen av ett stinkande berg. Sverige har blivit ett land där fusk lönar sig mer än flit.

Som vanligt vet reportrarna på SVT:s Uppdrag granskning precis hur de ska göra för att ställa fifflande makthavare mot väggen. De jagar runt svenska ministrar i Riksdagen som försöker bortförklara att de friserat de cv:n som fanns upplagda på regeringens hemsida. Jag skäms, kan inte titta.

Värst är bostadsminister Andreas Carlson (KD) och civilminister Erik Slottner (KD) med att blåsa upp sina utbildningsmeriter, men även socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) ertappades med felaktigheter i sitt cv. Magnus Zetterholm, en av grundarna till Academic rights watch, kallar i programmet (SVT 21/2) deras lögner för ”en form av bedrägeri”. Han har rätt, att ljuga om sina akademiska meriter är bedrägligt.

Ministrarnas cv-fusk är bara det senaste fifflet som förstärker känslan av att Sverige alltmer har blivit ett bluffsamhälle. Ministrarna lär sitta kvar, för ingen har ens orkat lyfta några avgångskrav. Det är en ny mentalitet som växt fram: alla medel är tillåtna när man ska armbåga sig fram i ett allt hårdare samhällsklimat.

I den fantastiska boken Riggat (2023) gör författaren Petter Larsson upp med meritokratins falska löften. Ett av kapitlen heter ”Fuskarna”, och handlar om de ”genvägar” som privilegierade tar för att lyckas i ett ”samhälle präglat av höga insatser, där priset för att misslyckas är högt och konkurrensen hård”.

Där kan man läsa om de strategier som överklassen i Djursholm har utvecklat för att deras mindre lässtarka barn ska få höga betyg och komma in på prestigefyllda skolor. Fusket kan till och med betraktas som något bra i dessa kretsar: ett sätt att visa att man inte skyr några medel för att ta sig till toppen.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut.

I nästa led har vi skapat ett helt friskolsystem där betygsfusk är en integrerad del. Då pratar vi inte om elever som fuskar, utan om skolor som fifflar med betygen för att locka till sig elever, och framförallt den skolpeng som följer med varje elev. Problemen med glädjebetyg är enligt forskningen störst bland vinstdrivande friskolekoncerner, i synnerhet på Engelska skolan och Kunskapsskolan, men även på Academedia.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut. Håller välfärdsbolagen på med svindleri, eller handlar det om smarta affärsmodeller?

Ägnar sig våra kristdemokratiska ministrar åt bedrägeri när de ljuger om sina akademiska meriter, eller är de bara politiska djur som gör allt för att nå toppen? Och när fusket är satt i system verkar det heller inte finnas någon anledning att skämmas.

Fisken ruttnar från huvudet. Kroppen däremot, den stora massan, har bara att följa efter.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Rörelsen 28 februari, 2024

Arbetsplatsdemokrati är ett tomt ord för Ekis

SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är kritisk mot Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av Arbetaren. Foto: SAC.

Kajsa Ekis Ekman stämmer tidningen Arbetaren. Igen. Ekman gjorde det först hösten 2022, efter att tidningen hade sagt upp hennes visstidsanställning som tillförordnad chefredaktör. Den gången vann hon. I juni 2023 beslutade Stockholms tingsrätt att Ekman skulle få hela sin lön på 259 266 kronor plus 145 000 kronor i skadestånd. Dessutom blev hon återanställd tills hennes kontrakt löpte ut den 24:e augusti 2023. Tidningen (som också fick betala rättegångskostnaderna på 223 862 kronor) överklagade inte. 

Nu vill Kajsa Ekis Ekman ha ytterligare 574 456 kronor i skadestånd. Enligt henne har tidningen Arbetaren inte rättat sig efter domen. Hon menar att hon blev tvungen att ta sex veckors semester och att hon, under de få resterande arbetsdagarna, inte fick utföra arbetsuppgifter som dög för en chefredaktör. Dessutom presenterades hon inte av Arbetaren som chefredaktör till allmänheten. Och lite annat därtill.

Om Kajsa Ekis Ekman har rätt juridiskt vet jag inte. Det får jurister bedöma. Jag funderar dock över principiella frågor.

För att förstå situationen måste vi en gång till återvända till sommaren 2022 och det som hände när Kajsa Ekis Ekman blev först anställd och sedan uppsagd som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Jag försöker hålla mig kort.

Tidningen Arbetaren ägs av fackföreningen SAC Syndikalisterna genom bolaget Arbetarens Tidning AB (ATAB). Att vara Arbetarens chefredaktör är i grunden ett arvoderat förtroendeuppdrag och ingen anställning. Chefredaktören röstas fram av SAC:s medlemmar på kongressen eller i ett referendum. 

Samtidigt händer det att en förtroendevald chefredaktör avgår eller är sjukskriven under en längre period. I sådana fall är ATAB tvunget att anställa en tillförordnad chefredaktör. Detta ska dock ske i enlighet med SAC:s värdegrund. Det betyder att anställningen ska vara demokratiskt förankrad både i SAC:s centralkommitté och i ATAB:s styrelse. Så var inte fallet när Kajsa Ekis Ekman anställdes. Då tog ATAB:s dåvarande vd ett eget beslut. Som konsekvens fick personen lämna alla sina poster inom organisationen, och Kajsa Ekis Ekmans anställning blev uppsagd.

Det som hände var inte Kajsa Ekis Ekmans fel. Hon hamnade i kläm och sattes i en jobbig situation. Ansvaret låg hos SAC då organisationens demokratiska strukturer hade brustit. Ekman hade såklart rätt till kompensation under dessa omständigheter. Men vilken sorts kompensation är rimlig i ett sådant fall?

Jag har aldrig uttalat mig negativt om Kajsa Ekis Ekman, varken som person eller som journalist. Jag ska inte göra det nu heller. Jag lärde känna Ekman i ett sammanhang där hon verkade dela många av mina värderingar. Det kändes som att vi var överens om att kapitalismen skapar och befäster sociala orättvisor, och att majoriteten av människorna skulle ha ett bättre liv om de hade mer kontroll över den ekonomiska produktionen och mer inflyttande på de politiska besluten som påverkar dem. Det är också SAC:s värderingar. 

Kajsa Ekis Ekman har själv berättat om hennes skolning i den syndikalistiska rörelsen och att hon under tio års tid hade haft redaktionellt ansvar för tidningen Brand som stod Arbetaren ”ideologiskt närmast”. Men när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”.

Jag förstår fortfarande inte svaret. Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Kajsa Ekis Ekman pratar gärna om arbetsplatsdemokrati. På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Ekman skapade en helt egen bild av vad konflikten hos Arbetaren handlade om. Hon pratade om anställningsvillkor, om LAS och om en fackförening som inte brydde sig om arbetarnas rättigheter. Det är fascinerande att så många kloka människor gick med på det. Jag antar att det har med Kajsa Ekis Ekmans roll inom vänstern att göra; en kontroversiell debattör som väcker starka känslor och som polariserar. Men det är olyckligt när politiska diskussioner handlar mer om enskilda personer än om idéer.

Jag blev SAC:s generalsekreterare i juni 2023 som följd av den kris som Kajsa Ekis Ekmans anställning hos tidningen Arbetaren hade orsakat inom organisationen. Många förtroendevalda, inklusive den dåvarande generalsekreteraren, försvann. Samtidigt som jag påbörjade mitt uppdrag fick organisationen en nästan helt ny centralkommitté. Jag kan med gott samvete säga att det sedan dess har funnits stora ansträngningar för att stärka SAC:s demokratiska strukturer och förebygga  krissituationer som den som uppstod i sommaren 2022. SAC har varit en viktig kraft i klasskampen i Sverige i över hundra år, och organisationen har potentialen att vara det även framöver. Det gäller också tidningen Arbetaren.

Anledningarna bakom Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av tidningen är inte lätta att begripa för lekmannen. Betald semester låter inte så farligt. Men givetvis är det inget som Kajsa Ekis Ekman måste bry sig om. Eller? Det kanske beror på perspektivet. Somliga må tycka att Kajsa Ekis Ekman blev så illa behandlad av Arbetaren och SAC att hon har all rätt till att få så mycket pengar ut av händelserna som hon bara kan. Ekonomisk vinstmaximering framstår då, i brist på bättre alternativ, som den lämpligaste vägen till rättvisa. 

Men från ett bredare perspektiv håller inte logiken. Då blir det svårt att se varför den situation som Kajsa Ekis Ekman hamnade i år 2022 skulle rättfärdiga en till rättegång som ställer tidningen Arbetaren inför enorma problem. Efter att tidningen redan tvingats betala en halv miljon kronor skulle ytterligare en halv miljon vara ett tungt bakslag – inte minst när Sveriges regering har gjort det mycket svårare för vänstertidningar att få presstöd.

Kajsa Ekis Ekman har, under förra årets rättstvist och sin ledighet från tidningen Arbetaren (där hennes lön för övrigt var betydligt högre än den av SAC:s arvoderade förtroendevalda), lyckats med att starta en egen vänstertidning: nättidningen Parabol. Det är fint. Det behövs forum där man kan ”diskutera tankar och ideologi på allvar”. Men det är inget fel med traditionsrika tidningar heller – tidningen Arbetaren startades för 102 år sedan. Finast är det om det går bra för flera vänstertidningar, inte minst i dagens politiska klimat.

Kajsa Ekis Ekmans stämning av tidningen Arbetaren skapar naturligtvis oro inom SAC. Inte direkt något man önskar sig under ansträngningen av att ställa till rätta de problem som ledde till den beklagliga situationen sommaren 2022, men det är något man måste kunna ta. SAC har klarat många utmaningar förut, och organisationen kommer klara flera framöver, hur onödiga de än må kännas.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare för SAC.
Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]