Utrikes 16 november, 2006

Lördag kväll, Jerusalem

Jaffa Gate, tidig fredagkväll. Som sig bör i en stad full av fanatiker, konflikter och polarisering, beter sig vädret också extremt. Så snart solen försvunnit bakom horisonten sjunker temperaturen drastiskt.

JERUSALEM En minibuss med beteckningen ”American Colony” står parkerad i en av gränderna i det kristna kvarteret.

– Hoppa in, säger min palestinske vän Khaled otåligt och drar igen dörren med en smäll.
Jag vet inte vart vi är på väg, men låter bli att fråga, njuter av känslan av att bara följa med och se vad som händer. Föraren, som presenterar sig som Osama, konstaterar kvickt att jag är israel och förklarar omgående vad han anser om den israeliska armén och dess aktiviteter i Gaza.
–Jag hatar den israeliska armén, säger han kort.
– Se vad de gör, dödar kvinnor och barn. Mördare.
– Jag vet, svarar jag, som har vant mig vid att då och då få leka måltavla för frustrerade européers anklagelser mot den israeliska regeringens förehavanden. Inte min favoritroll i vanliga fall, men när anklagelserna kommer från palestinier har jag tonvis mer förståelse och tålamod.
– Det vore väl en sak om de missat målet en gång, och bad om ursäkt. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan missa och be om ursäkt. Jag kan inte försvara det, bara konstatera att om man för krig i ett tättbebyggt område så kommer alltid civila att skadas och dödas.
– Och bosättarna sedan, fortsätter Osama som just börjat få upp ångan.
– Jag såg i Hebron med egna ögon hur bosättare attackerade en gammal man. En gammal man, som gick med käpp. De slog ner honom så här.
Han gör en häftig rörelse med handen.
– Varför? Vad hade han gjort dem? De hatar oss och vill ha ut oss härifrån, det finns ingen annan förklaring.
Han ser på mig i backspegeln.
– Bosättarna i Hebron är i en klass för sig, konstaterar jag.
– En bekant till mig, som inte direkt kan anklagas för att tillhöra någon vänster, har gjort reservtjänst i Hebron flera gånger som läkare. När de var ute i staden blev de också angripna av bosättare, som kastade ägg på dem och kallade dem nazister och arabälskare. Om de beter sig så mot israeliska soldater så kan man ju bara tänka sig hur de beter sig mot araber.

Vi åker längs de vindlande gatorna i östra Jerusalem och stannar vid en grill som fortfarande är öppen. Osama köper grillad kyckling, Khaled cigaretter, jag tittar mig nyfiket omkring. Som väntat inga kvinnor och definitivt inga israeler. Never mind, ibland är det nyttigt att få känna på hur det är att vara minoritet och bli uttittad. Något en infödd vit före detta lutheransk svensk inte alltid är så van vid.
Osama visar sig ha ett hus i Ras el-Ammud i östra Jerusalem, strax bredvid Oljeberget.
– Är det inte här de byggde en ny omstridd bosättning för ett tag sedan? undrar jag. Osama pekar mot en enhetlig, nybyggd konstellation av hus lite längre bort på andra sidan gatan.
– De kom hit på grund av polisstationen som ligger alldeles bredvid, förklarar han.
– Men de behöver inget polisskydd, de har tillräckligt med vapen i den där bosättningen för att klara sex månaders belägring. Nu vill de bygga fler hus också. Så är det hela tiden. Bosättningarna bara växer och växer, speciellt i östra Jerusalem.”
I vardagsrummet är tv:n på och Osama lägger sig på soffan och kollar på Vänner. Khaled lagar mat i köket medan jag läppjar hett sött te med marmariye, salvia, och lyssnar på hans utläggning om Iran, Saudiarabien, USA och Israel som huvudaktörer i ett becksvart världspolitiskt intrigspel. Tyvärr begriper jag inte riktigt allting, men i korthet går den ut på att saudierna är livrädda för Iran och har ett tätt samarbete både med Israel och med USA för att hålla iranierna stången. De lär också skyffla enorma summor in i Libanon för att motverka Irans stöd till Hizbollah och köper i princip allt som rör sig för att förhindra en iransk expansion.

I Khaleds världsbild är det de stora grabbarna som håller i trådarna och vi enskilda stackars människor är bara spelpjäser på stormakternas brädtavla, speciellt då palestinierna och kurderna som utnyttjas av alla. Även Israel ser han som en schackpjäs, inte mer. Bevis: vill USA att Israel ska gå i krig mot Hizbollah, då måste de helt enkelt göra det, annars drar amerikanerna in det militära stödet. Och så mycket som jag ogillar den här vi-är-alla-små-maktlösa-marionettdockor-världsbilden så är jag just i det fallet inte helt säker på att han har fel.
När vi däremot kommer in på Haririmordet (Libanons mördade före detta premiärminister) och han påstår att Detlev Mehlis – som fått FN:s uppdrag att reda ut mordet – skulle vara jude och köpt av CIA så måste jag opponera mig. Inte för att jag har några bevis, medger jag, men det låter väldigt osannolikt. Ser du? säger han triumferande och berättar ingående om sprängämnet som inte kunde identifieras och som måste komma från antingen USA eller Israel. Han vidhåller också att den hashemitiska familjen som styr Jordanien egentligen är judar, att Kung Hussein var frimurare, och en hoper andra saker som är rätt underhållande, men som jag inte riktigt kan ta på allvar. Men jag misstänker att han inte är den enda palestiniern, eller för den delen den enda araben, som är fast övertygad om att det ligger till på det här viset. Så jag lyssnar och håller truten tills vidare.
Osama sliter sig från Vänner för att komma och äta med oss och berättar om sin irländska fru och deras fem döttrar som bor i Irland eftersom de äldsta studerar vid universitetet där och inte kan lämnas ensamma. Han själv är bofast i Jerusalem, jobbar i turistbranschen och har kontakt med kontor över hela England och Irland och reser fram och tillbaka väldigt ofta. För ofta, enligt den israeliska administrationen. Så nu när han skulle förlänga sitt israeliska ID-kort efter tio år vägrade de ge honom ett nytt eftersom han varit borta så mycket. Han gav sig inte, visade att han betalat kommunalskatt, elräkningar och husförsäkring de senaste 20 åren och aldrig varit fast bosatt någon annanstans än i Jerusalem.
– Jag ska dit igen nästa vecka, säger han dystert.
– De måste låta mig få det. Annars får jag komma tillbaka som turist, tre månader i taget. Jag är född här, det är mitt hem. De måste låta mig få det.

Jag hoppas innerligt att han får rätt. Tendensen hos de anställda i det israeliska befolkningsregistret är att jobba enligt principen ju färre araber i östra Jerusalem, desto bättre. Skulle inte förvåna mig om de får en årlig bonus efter hur många familjer de lyckas slänga ut.
När jag säger detta plockar Khaled fram sin nya mobiltelefon och sitt palestinska presskort och börjar banda samtalet, mest för att retas med mig.
– Är Israels politik i östra Jerusalem apartheidpolitik eller inte? Nå? frågar han uppfordrande.
– Inte i Israel självt, säger jag trött.
– Men i östra Jerusalem har den minst sagt apartheidtendenser. Nöjd?
Han ser belåten ut. Men efter att jag hävt ur mig vad jag anser om den nuvarande israeliska regeringen, som för övrigt en israelisk kommentator nyligen hävdade är den blodigaste i Israels historia.
– Ettusenåttahundra dödsoffer på bara sex månader – så börjar både Osama och Khaled bidra med sina egna historier om den palestinska myndighetens aktiviteter, speciellt säkerhetsstyrkornas.
– Det var en Hamasaktivist i Nablus, berättar Osama. Han hade arresterats av Jibril Rajoubs säkerhetstjänst, Fatahstyrkor. Han var ett vrak, darrade i hela kroppen. Vägrade tala om vad som hade hänt. Jag bad och bad att han skulle berätta, och till sist gjorde han det. De hade hängt upp honom naken i taket, i armar och ben, och sedan slagit sönder en flaska, som de sedan använde till att skära sönder hans ända med. Jag såg ärren, det blir annorlunda sår av en trasig glasflaska än av en kniv. De hade också tagit en träpåle och stoppat upp den i anus, och sedan våldtagit honom. Han sade att han också förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten ett flertal gånger, och att de visserligen hade slagit honom, men inte torterat på det viset.
– Säkerhetstjänsterna gör vad de vill, bekräftar Khaled. De tjänar inte mycket, så en del sysslar med ren kriminalitet eller maffiaverksamhet för att öka sina inkomster, speciellt i Nablus. Du vet att det finns många palestinier i Jerusalem som också har hus i Jeriko? En del av dem har tagits över av folk från säkerhetstjänsten.
– Men den israeliska armén använder också civila palestiniers hus då och då när det passar dem, protesterar jag. – Någon gjorde ju till och med en film om det.
– Den israeliska armén tar bara husen temporärt. De här svinen tar husen för gott, säger Khaled och jag tror inte att jag hör rätt.
Han? Som åkte i fängelse efter att ha anklagats för medlemskap i en olaglig organisation när han var 20 och student på Bir Zeit-universitetet och som varken före eller efter denna upplevelse varit någon inbiten vän av den israeliska ockupationen?
– En bekant till mig kom från Jerusalem till sitt hus i Jeriko och såg till sin förvåning att det var bebott. Han knackade på. Stick, sade de. Dra åt helvete. De hade vapen. Det här har hänt tiotals gånger, om inte fler.
– Vad det gäller korruption och nepotism ligger ni väl före även om vi börjar komma ifatt, konstaterar jag. Men några sexskandaler har ni inte i alla fall. Se vad som händer i det israeliska toppskiktet. Det är så man kan spy.

Osama och Khaled småler mot varandra.
– Det var en väldigt vacker palestinsk kvinna som jobbade på ett kontor hos en högt uppsatt person i den palestinska myndigheten, berättar Osama.
– Jag kan inte säga vem. Han lät henne inte vara ifred, och han gav sig inte förrän han fått henne dit han ville. Jag körde henne från American Colony, hotellet där jag jobbar. Hon grät i bilen, förbannade honom och sade att hon inte visste vad hon skulle göra, hon hade inget val. En väldigt vacker kvinna.
Jag är svarslös. Men jag är säker på att de talar sanning, de har ingen anledning att ljuga för mig. Khaled byter samtalsämne, säger att han vill åka och reparera taket på sina morföräldrars hus i Jabal Mukabbir nästa dag.
– Får jag åka med? undrar jag.
– Det går inte, svarar han. Grannarna skulle prata. De skulle säga vem är den där horan som han har släpat hit för att ge vår by dåligt rykte?
– OK, säger jag som hört liknande historier tidigare om hur han tagit med två tyska turister hem till sig i tio minuter och sedan anklagats av sin bror för att vilja öppna bordell och vanära hela sin familj.
– Men om Osama kommer med då?
– Då kommer de att säga vem är den där horan som går in i ett hus tillsammans med två män och drar vanära över hela byn, suckar Khaled.
– Araber har en otroligt snuskig fantasi. Detta är det arabiska samhället, alltid veta allt om alla och helst litet till. Här är det annorlunda, det är Osamas hus, men huset i Jabal Mukabbir tillhör min far och det blir ett himla liv.
– Varför stannar vi här egentligen när det bara är skit allting? frågar jag uppgivet och tar några pommes frites till.
– Vill du ha mer te? frågar Osama vänligt.
– Det var jättegott, nickar jag. Tack.
– Jag kokar först zaatar i vattnet, förklarar han. Sedan lägger jag i teet.
– Jättebra, säger jag.
– Varför vi stannar? säger Khaled förvånat. Men vi trivs ju här. Här pratar ju folk åtminstone med varandra och bryr sig. Inte som i Holland, där jag jobbade tillsammans med en kille i tre år. Sedan träffade jag honom i snabbköpet och han sade knappt hej. Aldrig en inbjudan, ingenting. I Tyskland likadant, du bor i samma hus som folk i flera år och känner inte en kotte. Och så är det bedrövligt väder, kallt och regnar hela tiden. Gör mig deprimerad.
– Här finns det ju ändå en gemenskap, säger Osama som kommit tillbaka med teet.
– Visst lägger folk sig i varandras liv litet för mycket ibland, men det är positivt också. Man hjälper varandra. Jag reser ju hela tiden till England och Irland. Men inte vill jag bo där, jag är född här, det är mitt hemland.
– Det är likadant i byn i norra Israel där jag bor, säger jag. Det behövs inte så mycket att bjuda på, typ vattenmelon och rostade solroskärnor, men det sitter alltid folk ute och pratar och du är alltid välkommen att sätta dig ner och delta i diskussionen. Ju fler åsikter, desto mer lyckat samtal. Folk tycker det är uppfriskande att bråka lite, som att ta en rask promenad ungefär. Israeler kan visserligen vara direkta på gränsen till ohövlighet ibland, men när det kommer till kritan så får du alltid hjälp när du behöver det. Och åker jag till en arabisk by och stannar och frågar om vägen så säger alltid någon ”bara kör efter mig” tills jag kommer dit jag ska, det är aldrig några problem. Folk är hemskt trevliga. Det är vad jag tycker mest om i det här landet.
Khaled ler.
– Som nu ungefär?
– Som nu, instämmer jag glatt. Fast vi bråkar ju inte ens.

Men verkligheten har ändå sina begränsningar och något Jabal Mukabbir blev det inte. Istället åkte vi till Ramallah, utan att stoppas vid en enda vägspärr … men det är en annan historia.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 18 maj, 2024

Enligt polisen deltog 10 000 i demonstrationerna på Möllevångstorget i Malmö den 11 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare/Opinion 17 maj, 2024

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin skådespelar upprördhet inför den sverigedemokratiska soptunnebranden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 17 maj, 2024

Klassamhället efter detta

I Atens största kyrkogård finns anonyma benhögar för de allra fattigaste. Foto: Ester/Adobe.

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Rörelsen 16 maj, 2024

Risklösa försäkrare

Ett eldmoln syns över ett bostadshus i Markleeville, Kalifornien den 16 juli 2021. Området är ett av flera i USA som försäkringsbolag har börjat dra sig tillbaka från. Foto: Noah Berger/AP.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.1 De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Nyheter 16 maj, 2024

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Ett barn som skadats i ett israeliskt flyganfall vårdas på al-Aqsa-sjukhuset i Gaza i lördags. Bild: Saher Alghorra/AP.

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion/Rörelsen 16 maj, 2024

Rasvänstern saknar egna idéer

Rasbegreppet har gjort en återkomst tack vare den amerikanska radikalhögern, skriver Sven Widmalm. Foto: Stephanie Keith/AP.

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Kommentar/Kultur 16 maj, 2024

Bonniers gav under några decennier ut arbetarlitteratur i billighetsupplagor med omslag av Sven X:et Erixson. Foto: Paulina Sokolow.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr