Att läsa Ludvig Nordströms bok Lort-Sverige är att falla handlöst ned i ett trettiotal som visar upp en nuna så till den grad vidrig att man nästan inte vill tro sina ögon. Mest på grund av de bilder man får av usla boende- och hygienförhållanden, men också av en människosyn som tycks vara gemensam för både myndigheter och politiker och inte minst författaren själv. Det vimlar av begrepp som ”understödstagaranda”, ”rasförsämring”, ”debila” och ”psykiskt defekta” människor, och de används med en självklarhet som visar att de är helt accepterade av omgivningen.

Lort-Sverige var ett socialreportage som Ludvig Nordström – i fortsättningen kallad Lubbe – gjorde 1938 på den rundresa i Sverige han företog på uppdrag av Medicinalstyrelsen och Radiotjänst. Avsikten var att inspektera boendevillkoren i hela Sverige och intervjua församlingspräster, provinsialläkare, kommunalpolitiker och de boende själva. Reportaget sändes som en serie radioföredrag och kom sedan ut i bokform på Kooperativa förbundets bokförlag samma år.
I uppdraget ingick att intervjua de införstådda personerna på respektive orter om boendestandarden och folkets fysiska och mentala hälsa och sedan guidas av någon ”ciceron” för att besöka de ”värsta” och de bästa ställena och ibland på plats spela in samtal med de boende. Med sig hade han en chaufför från Radiotjänst med inspelningsapparaten i bilen. Efter de första besöken bestämmer han sig för att inte träffa prästerna i fortsättningen. Han ser dem som totalt ointresserade av att förbättra villkoren för de fattiga och bara hänvisar till ”himmelriket”.
Den kategori som han däremot bokstavligen beundrar är provinsialläkarna. Han menar att de är de verkliga hjältarna som sliter hårt för att bota och hjälpa de sjuka och fattiga.

Så långt känner jag stark sympati med Lubbe. Hans känsla under de första besöken hos de fattiga människorna med stora barnskaror är äkta när han beskriver de ohyggligt smutsiga och dragiga stugorna på landsbygden. Han blir rörd till tårar när han ser de blyga, ”blåögda” barnen i deras trasiga kläder. Men ju fler platser han besöker, desto tröttare verkar han bli. Han klagar på de vuxnas slarv och oförmåga att hålla rent och ta initiativ och han benämner allt oftare barnen som ”debila” eller ”imbecilla”, hur och varför får man aldrig veta.
Att kalla en person för ”sinnesslö” eller ”idiot” ingår i den normala vokabulären bland både vanligt folk och kommunalpolitiker. En man beskrivs som ”Lång, svart, gänglig… halvt spotskt och hotfullt, halvt undvikande och krypande leende över ett tattaransikte.”

En fråga som Lubbe ständigt återkommer till i sina intervjuer angående ”rasförsämringen”, är om man kan se ett samband mellan ”psykiskt defekta eller debila och dåliga bostäder.” Och vem han än frågar så får han ett övertygat ”ja” till svar. Ett annat problem som han diskuterar livligt är flykten från landsbygden och att de unga ogifta flickorna hellre vill flytta till staden än att ta tjänst i en bondgård. De är bara intresserade av dans och smink och han varnar för att ett moraliskt förfall bland ungdomen är i antågande.
Landsbygden avfolkas och bönderna har inga ”tjänare” som vill arbeta för dem. Samtidigt menar han att de som lämnar landsbygden för industrin är de starkaste och bästa människorna medan de som blir kvar är de ”sämsta elementen”, ett hot mot vårt gamla bondesamhälle som måste uppmärksammas av regeringen.

Inte bara begreppet ”ras” används flitigt. Folket i vissa landskap dras utan vidare över en kam. Hälsingarna ”knivskär”, västgötarna är ”ett begåvat folk” och i Dalsland upplever han ”en besynnerlig stämning i luften” och misstänker att det finns många sinnessjuka där.
Nå, allt detta och Lubbes ständiga behov av att få bekräftad existensen av ”understödstagaranda” bland det fattiga folket må ha varit en accepterad och gängse hållning i trettiotalets Sverige. Ändå slås jag av häpnad över alla dessa fördomar och generaliseringar. Regeringens förbättringsbidrag som innebar att usla bostäder kunde tätas, byggas ut och moderniseras blev med rätta populärt och mycket utnyttjat. Och kallades hånfullt av de besuttna för Per Albin-hus.

Av Lubbes förord framgår det att reportaget åstadkom en stormig debatt och han anstränger sig att förklara vad han avser med ”understödstagar-mentalitet”: ”Under detta ord åsyftar jag bara bristande personligt initiativ, brist på företagsamhet, liknöjdhet och slapphet. Ingenting annat.”
I ärlighetens namn vill jag ändå framhålla vikten av de grundliga undersökningar han gjorde och visade upp klassamhället i all dess prydno. Det finns mycket moral i hans argument och till syvende och sist är hans angelägna syfte att hindra att grunden ska brista för demokratin i folkhemmet Sverige.