En schizofren säsong närmar sig, valspurten. Det är tiden när några av ens vänner och bekanta plötsligt deklarerar att de kommer rösta på ett skitparti för att den ”inte gillar partiledaren”. Förra valet var det Lars Ohly för vänsterpartister som lockade fram just de här egenskaperna. I år har valmöjligheterna ökat. Nu kan man dessutom säga: ”Jag KAN bara inte rösta för Mona Sahlin som statsminister”.

Men sanningen är att det inte handlar om Mona Sahlin. I förra valet mötte jag dem i drivor – folk som helt enkelt tyckte Göran Persson var för trött och att sossarna borde kunnat skaka fram någon bättre. Det har garanterat också hänt tidigare, eftersom borgerligheten mycket medvetet riktar sina attacker mot person istället för politik. Kanske är det därför borgerliga partiledare varit mer populära i sina egna partier än socialdemokrater och vänsterpartister ända sedan mätningar började av SOM-institutet 1979.

Man skulle kunna tro att det är de politiskt lågintresserade som är mest personfixerade, men det är precis tvärtom, åtminstone enligt den brittiska pionjärstudien om *presidentialiseringen* av politiken, Anthony Mughans *Media and the Presidentialization of Parliamentary Elections* (2000). Ju mer insatt och ju mer högutbildad du är, desto mer växer intresset för ledarpersonligheter – och desto mer påverkas du av hur de presenteras i medierna.

Det är dock just så märkligt som man kan föreställa sig att rösta på motståndarlaget på grund av dess kandidat. Om man av olika skäl inte vill rösta på Reinfeldts moderatpolitik men vill slippa förklara varför man övergett sina ideal, då det är perfekt.

Själv är jag immun mot detta. Jag skulle förmodligen rösta på partiet längst till vänster i riksdagen om det så leddes av Greve Dracula. Men de personväljande är för många för att jag skall kunna sova ordentligt.

Vad bör göras? Jag tror inte på att förneka vår statsministerkandidats brister. Vi i vänstern är politiskt drivna och kritiskt tänkande varelser – vi gillar inte att sopa något under mattan. Jag tror inte heller att man reservationslöst måste gilla vår statsministerkandidat för att klara av att argumentera för henne. Det förstnämnda är något för rövslickare. Det lägger ingenting ytterligare i vågskålen för vårt alternativ. Men jag är säker på att det andra är nödvändigt. Klarar man inte av det sistnämnda, då hjälper man Reinfeldt att skingra våra väljare.

Jag tror att vi, var och en måste hitta våra egna skäl varför vi, förutom att rösta på det parti som vi tycker är bäst, stödjer Mona Sahlin som statsministerkandidat. Här är mina.

1. Det är slående att moderaterna har velat sättas fokus på Fredrik Reinfeldt personliga popularitet och auktoritet, inte i första hand vad regeringen åstadkommit eller vad man har för visioner om landets framtid. Det är helt begripligt med tanke på att man misslyckats med sina huvudvallöften – att få ned arbetslösheten och det sk. utanförskapet. Men jag tycker det är viktigare att ha en statsminister som för en framgångsrik politik än en som bygger ett varumärke kring sin person framgångsrikt.

1.  2006 var det viktigaste för Reinfeldt människor i ”utanförskap”. När han lämnat efter sitt ett större problem än har ärvde har han flyttat sitt fokus och talar nu, senast i Almedalen om ”vanliga människor som kör vanliga bilar till vanliga jobb”. Jag vill ha en statsminister som har en politik för att överbrygga klyftorna mellan arbetslösa och arbetande, inte en som använder grupperna en efter en som olika instrument i politisk marknadsföring. En bonus vore att få en statsminister som dessutom inser att ganska många ”vanliga människor” inte kör bil till jobbet, eller att det ingår i de flesta vanliga människors erfarenhet att någon gång studera, vara arbetslös och sjuk, eller pensionär.

3. Få andra politiker har som Mona Sahlin fått betala ett högt pris för sina misstag. Det verkliga skälen till att hon är illa omtyckt hos flera grupper är dock inte Tobleroneaffären utan att hon verkat för att bryta ned murar gentemot troende muslimer i Sverige, tagit ställning mot homofobi och för miljösatsningar innan det var inne. Jag är själv motståndare till en del av hennes ställningstaganden under det liberala 1990-talet. Men stridbarheten är en bra egenskap för en statsminister i dagens Sverige, som kommer behöva ta sig an mäktiga intressen. Därför vill jag hellre ha en statsminister som vet vad en strid innebär och kan kosta än en som lutar sig mot tidsandan.

1. Jag är övertygad om att jakten på personlig popularitet inom politiken– precis som på alla livets områden – har en kapacitet att deformera lagspel. I Reinfeldts fall har populariteten, som onekligen också beror på att Reinfeldt är en skicklig politiker och kommunikatör, definitivt en baksida. Varenda kris från kritiken mot sjukförsäkringsreglerna till Schenström- och Carnegieaffärerna har underordnade fått sota för. Antalet bondeoffer i Reinfeldts inre krets är rekordartat. Jag föredrar en statsminister som kan ge förtroende till rätt personer, inte en som är en mästare på att undvika problem för egen del och dagen efter en ministerkatastrof inte längre har kvar telefonnumret till en av sina närmaste.

Det här är, när allt kommer kring, inget svårt val.