Sedan Lula tillträdde som president i Brasilien har vi kunnat se exempel på viktiga förändringar i den brasilianska utrikespolitiken. Denna nya inriktning kallas av regeringens närmaste ett slut på den gamla tiden av underkastelse – men idén om en självständig diplomati, kapabel att strida för Brasilien och övriga länder i G20+-gruppens intressen, kan få ett abrupt slut under de kommande månaderna.
Brasiliens roll under förhandlingarna i Cancún kan dock ifrågasättas. Inte för dess metoder, men för innehållet. I centrum av konflikten med de rika länderna står debatten om jordbruket, särskilt odlingen av soja och apelsiner, där Brasilien är en direkt konkurrent till USA. Att bekämpa de rika ländernas jordbrukspolitik är ett lovvärt mål för den brasilianska utrikespolitiken, men inrikespolitiskt har Lulas regering inte visat på något brott med den jordbruksmodell som påtvingats länderna i Syd. Den förda politiken innebär istället att Brasilien behåller sin roll som sädesexportör, en export som bygger på tekniskt avancerade storjordbruk, så kallad agro-buissiness. I praktiken betyder det att 4,5 miljoner småjordbrukare, inriktade på den interna marknaden, lämnas utan stöd, vilket i sin tur förvärrar flykten från landsbygden. Ett bra exempel är fördelningen av resurser till årets jordbruksskörd: 400 000 storgodsägare kommer att dela på 27 miljarder real samtidigt som 4.5 miljoner småjordbrukare får slåss om knappa fem miljarder real. En summa som inte räcker för att fylla behovet.
Med andra ord väljer regeringen att satsa på export till de rika länderna för att inbringa valuta till landet. En politik som varken bryter med det spekulativa kapitalet eller med landets utlandsberoende, och ännu mindre löser de strukturella problemen för den brasilianska landsbygden, som nödvändigheten av en jordreform och stöd till familjejordbruk. Vid det tekniska mötet i Alca-förhandlingarna på Trinidad-Tobago försökte USA förhindra det brasilianska initiativet att stärka Mercosur samt idén om att utforma en ”light-version” av avtalet, som förhandlarna uttryckte det. Under mötet uppvisade Brasilien försiktighet i de förhandlingar som rörde tjänster, investeringar, intellektuella rättigheter och offentlig upphandling, det vill säga de frågor som är av störst intresse för USA. Som svar på detta inledde media och de mer konservativa sektorerna av statsapparaten en kraftig attack mot ledarna bakom denna nya, positiva inriktning på den brasilianska utrikespolitiken. Inom regeringen utgick attacken från två ministrar: Roberto Rodrigues, storgodsägare och sädesproducent, och Luiz Furlan, ägare av ett stort jordbruksföretag. Den största delen av kritiken riktades mot Samuel Pinheiro Guimarães, känd brasiliansk diplomat och en av arkitekterna bakom den nya inriktningen inom utrikesdepartementet. Av kritikerna anklagas han för ”extremism och radikalism” i de utrikes relationerna och särskilt hans ”negativa influens i förhandlingarna om Alca”.
I de senaste nyheterna om Alca och förhandlingarna i WTO gör sig det så kallade Buenos Aires-konsensus gällande. Det skulle vara ett försök att motsätta sig det ökända ”Washington-konsensus”, att stärka de självständiga initiativen som utvecklats under mötet i Cancún och att ställa upp ännu ett hinder för införandet av Alca. Självklart innebär det också ett gemensamt försök från Brasilien och Argentinas att stärka Mercosur.
Det finns ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan den utrikes- och den inrikespolitik ett land väljer att föra. Ännu har det inte varit möjligt att fastställa ett mönster för Lulas regering. Allt pekar istället på att PT:s administration fortfarande lever på den jämvikt som är ett resultat av de politiska förhandlingar om reformer som föregick regeringsbildningen. Med andra ord är regeringens bas mycket bred och rymmer av naturliga skäl många motsättningar. Inför detta faktum är det inte förvånande med stora skiljaktigheter i offentlig debatt eller intensiv kritik.
För att regeringen Lula ska kunna definiera sin utrikespolitiska linje krävs, för det första, att man lyckas skapa en intern enighet. Utöver detta krävs stabila relationer med regeringens närmaste bundsförvanter och relationer med likasinnade krafter inom världssamfundet som bygger på ömsesidighet och respekt.
Svaret på detta dilemma finner vi i den ekonomiska politiken. En politik för ”ett självständigt inträde i den nya världsordningen”, som några regeringsmedlemmar uttrycker det, kommer att stanna vid retorik om inte den interna ekonomiska politiken slutar att predika underkastelse under det internationella, spekulativa kapitalet.
