Ett år efter valet och jag äter lunch ute. Det är en vardagslyx jag unnar mig ibland. Jag brukar kunna skärma av mig ganska bra i den något stressade miljön. Så icke denna gång.
Vid bordet bredvid mig sitter en man i medelåldern, med ett hov av ett något decennium yngre beundrare runt sig. Deras hundögon och omedelbara leenden vittnar om att han är deras chef eller något sådant. Det som fångar min uppmärksamhet är dock något annat än den närmast patriarkalt familjära stämningen. Mannen i fråga skryter nämligen högt och tämligen detaljerat om hur han skattefuskar.

Han och frugan bor i K-märkt 1700-talshus. Nu är han besviken på alliansregeringen ”vi röstade fram dem för att de skulle sänka skatten, men vad fan har de gjort?” undrar han uppbragt. Beundrarskaran hummar medhållande och dagens pasta fastnar halvvägs till munnen på mig. Det är fortfarande för dyrt att äga, fortsätter mannen sin minst sagt svävande argumentation. Inte nog med att han har fått sälja marken som hör till huset och arrendera den – det sparar man tydligen en hel del på, men faktumet att han också äger en strandtomt ställer till besvär. Problem är dock till för att lösas, så också i denna moderatmans blåskimrande värld, och genom att låta vassen växa sig fri på stranden kan man tydligen frångå den fördyrande beteckningen ”strandtomt”.

Så fortsätter samtalet i samma stil. Och jag väser okvädingsord någonstans långt inne i huvudet och har övergått till salladen med aggressiva, frustrerade rörelser. Chinos-tönt. Tönt-gubbe. Gubb-fan. Det blir åttahundra grader för dig en dag. Jag lovar.
Det finns något djupt vulgärt i deras resonemang. Är det så de samtalar? De där. Välbärgade moderatväljare. Ingen i gruppen verkar chockad över något annat än faktumet att mannen som håller låda ska behöva hosta upp med den summa han nu betalar för sitt boende. De äter lunch en helt vanlig vardag och pratar om kryphål för att tjäna pengar helt obesvärat. Ekonomiskt överskott som rätt fördelat skulle kunna gå till sjukvård, skolor, till jämställdhetsarbete. Och jag slår vad om att det är just de som talat om bristande arbetsmoral, sjukskriverifusk och förortskriminalitet inför och under valrörelsen.
Nu är ju inte moderatmän kända för att vara fenor på att se strukturer som rör makt och maktlöshet. Men denna ogenerade Krösusmentalitet tar priset. Tycker han på fullt allvar synd om sig själv? Jag äter upp de sista majskornen på tallriken, klampar förbi sällskapet i mina för höga klackar och drömmer om den där Stora Berättelsen som brukar dödförklaras.