Det tog längre tid än de väntat men så lyckades till slut Nato och rebellerna inta Tripoli och välta Gaddafiregimen över ända. Detta krig, som enligt ett samlat internationellt samfund inte skulle handla om regimbyte handlade till slut om ingenting annat. Samma jubel som nu pågår pågick efter invasionerna av Afghanistan och Irak. Då som nu skulle framtiden för landet vara ljus. I stället fick båda fortsatt krig och ockupation, till synes utan ände, och massiv korruption. Men 2003 var detta omöjligt att påpeka när det jublades i Bagdad.
Nu jublas det i Tripoli och tillskyndarna av detta krig säger att det omöjligen kan bli som de förra krigen i repris. Vi som från början sagt att Nato bara skulle komma att utnyttja FN-resolutionerna för att byta regim i Tripoli är mer skeptiska. Det lär inte heller bli lättare att få igenom en FN-resolution mot Syrien när det förra mandatet överskreds så grundligt.
Trots detta, vi kritiker av Libyenkriget hoppas att vi får fel. Att den nya ledningen Tripoli visar att det visst går att instifta en självständig och demokratisk ledning av ett land trots att man står i tacksamhetsskuld till länder som vill ha privatisering av oljeindustrin och egna militärbaser. Och att den nya ledningen i landet inte hänfaller åt korruption och inskränkning av kvinnors rättigheter, såsom så ofta skett i Irak och Afghanistan.
Låt oss hoppas att detta är det undantag som bekräftar regeln vad gäller krig för mänskliga rättigheters skull och att det för en gångs skull blir som de högtidliga talen förutspår.