Det är sommar och ungefär samtidigt som festivalerna och semesterfirandet drar igång börjar tidningarna rapportera om överfallsvåldtäkter.
De flesta kvinnor kan berätta om åtminstone några tillfällen när de har varit tvungna att förhålla sig till rädslan för att bli överfallen. Själv kan jag berätta om tjejkvällen som blev en lunch, eftersom någon i sällskapet inte kunde tänka sig åka hem ensam på kvällen, hur jag lagt mer pengar än jag vågar räkna ut på att åka taxi hem från krogen och hur jag ibland kommit på mig själv med att tänka ut försvarsstrategier när jag går hem sent på kvällen (”fortsätter han följa efter mig tar jag upp nyckelknippan, tar han tag i mig så…”).
Många känner nog igen sig. Ibland gränsar själva rädslan för övergrepp till övergrepp i sig. I en uppsats om hur Hagamannen påverkade män och kvinnor, som kom för ett par år sedan, pekar författaren på att diskussionen om Hagamannen gjorde att beteenden som tidigare hade setts som oacceptabla blev acceptabla. Plötsligt blev det okej att förbjuda sin flickvän att jogga sent på kvällen eller att gå ut ensam på krogen. Lite tillspetsat: att kunna skrämmas med en hagaman gjorde att andra män kunde utöva mer makt i sin relation till kvinnor.

Som killen som förklarade för mig att han brukade ”träna” sin sambo att försvara sig mot överfall genom att brotta ner henne. Han såg också till att hon alltid hade ett överfallsalarm i handväskan när hon vistades utomhus utan honom och grälade på henne när hon slarvade med det. Allt i bästa välmening. Så klart.
I ett dystert inslag i SVT för några dagar sedan får en expert uttala sig om att överfallsvåldtäkter ”kan vara dubbelt så vanligt på sommaren”. Att risken är liten från början och inte särskilt stor när den (kanske) dubbleras nämns mycket nedtonat allra sist. För det är inte särskilt stor risk. I själva verket är det mångdubbelt så stor risk att skadas allvarligt i en trafikolycka.
Jag berättade i början av den här texten hur jag ibland varit rädd när jag rört mig ute. Men jag vill också gärna berätta om alla de gånger som jag gått ensam genom stan på natten, hur jag spontant gett mig ut på joggingturer sena helgkvällar eller hur jag en sommar åkte iväg på en ensamresa med många pub-besök. När man inser att rädslan inte står i proportion till riskerna blir friheten större. Farorna finns på betydligt närmare håll och ofta i den egna relationen. Därför är jag också väldigt skeptisk till demonstrationer som arrangerats i samband med att överfallsvåldtäkter skett eller nattvandringar i stil med ”följa kvinnor hem från krogen”-initiativ. De riskerar att bidra till onödig rädsla för fel saker.
Många kvinnor riskerar att utsättas för våld och sexuella övergrepp under sin livstid, det är en verklig och högst befogad rädsla som vi måste ta på allvar, men ytterst få av dem kommer att begås av en våldtäktsman som hoppar fram ur en buske. I Sverige anmäls drygt 6 000 våldtäkter varje år. I 90 procent av fallen rörde det sig inte om en överfallsvåldtäkt.

Ofta när vi pratar om sexism, övergrepp och relationsvåld brukar mycket ansvar läggas på individen. Även feministiska råd baseras ofta på vad enskilda kvinnor kan eller bör göra. (”Se upp för de här varningstecknen i relationen”.) Det är helt rätt i sig och bra att vi talar om. Att vara uppmärksam på tidiga signaler på våldstendenser i en relation kan bokstavligen vara skillnad på liv eller död. Men vi måste också lyfta debatten till en mer strukturell nivå. Det finns några förslag som jag vill lyfta fram:
• Mer stöd till kvinno- och tjejjourer. Enligt Sveriges Kvinno- och tjejjourers riksförbund ökar dessutom trycket på tjejjourer på sommaren. (För kvinnojourerna ökar trycket i stället när semestrarna börjar ta slut. Det är när jobbet kommer igång igen som våldsutsatta kvinnor har en chans att komma ifrån sin förövare och söka hjälp.)
• Mer genusmedvetenhet i skolan. Normer och attityder grundläggs tidigt.
• Och framför allt: ju ofriare kvinnor är ekonomiskt, desto större risk att fastna i destruktiva och våldsamma relationer.