Efter höstbudgetens offentliggörande höll Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt ett direktsänt videotal till V:s partiföreningar. Där presenterades vilka reformer V har fått igenom i förhandlingarna med regeringen. Samt partiledningens tankar kring det fortsatta partiarbetet, dels i kommande budgetförhandlingar i det svåra parlamentariska läget. Men också hur vi kommer behöva ta ett större kliv ut bland medborgarna för att förankra vår politik för att sätta press på regeringen från vänster. Det är bra!
Vi kan nog, som Jonas påpekade, inse att det i riksdagen kommer bli allt svårare att få stöd för vår politik. Med en feg socialdemokrati, ett vagt miljöparti och en majoritet för den brunblå femklövern. Detta gäller däremot inte utanför riksdagen. Vi har alla möjligheter att trappa upp det aktiva arbetet och söka samarbeten med till exempel fackföreningsrörelsen för att blåsa på den politiska vinden till vänster efter tjugo år av borgerlig klasspolitik dikterad från EU. Därför är det positiva signaler som kommer nu från partiledningen.
Men att kampanja om det vi redan gjort räcker inte. Vi borde även gå mer på offensiv mot borgerligheten. Gå mer åt vänster helt enkelt. Samtidigt pågår en diskussion inom partiet där medlemmar kring tidningen Revolution risker att uteslutas för att de på ett organiserat sätt vill driva partiet åt vänster med målet att partiet ska bli ett uttalat revolutionärt marxistisk parti.
Politikens innehåll får inte sväva för högt ovan folks egna verklighet med enbart vackra ord och fraser. För att överhuvudtaget ha existensberättigande som ett vänsterparti på marxistisk grund måste vi ha arbetarklassen med oss och prata om frågor som angår dem. Det duger inte som den självpåtagna vänsterfalangen i partiet säger, att vi borde bli ett revolutionärt parti. Där är vi inte än på länge och att bara vara det i orden gör ingen skillnad. Identitetspolitiken duger inte heller när, influerade av universiteten, klass enbart är en i listan av kategorier på folk. Identitetsvänstern är ett tecken i ett alltmer individualistiskt samhälle.
Det gör mycket större skillnad att på riktigt kampanja i och driva frågor som det stora folkflertalet ser dagligen i sin vardag. Samhället sådant det är. Klyftor mellan rika och fattiga. Otryggheten på arbetsmarknaden och den omöjliga bostadsbristen. Den ohållbara situationen inom omsorgsyrkena och effekterna av arbetskraftsinvandring på många arbetsplatser. En landsbygd utan framtidstro och en kringskuren nationell självständighet med EU-medlemskapet. Samtidigt som vi är tydliga med den socialistiska visionen.
Vi måste också fråga oss varför arbetarklassen inte kommer till vänstern utan går högerut och var tredje LO-medlem skulle rösta på SD. Kan det vara för att SD utan att backa står för sina högst konkreta och tydliga, måhända avskyvärda, politiska lösningar? Kan det vara för att vi uppfattas enbart som ett parti med många fina ord men för lite jävlar anamma? Kan det vara att vi är mer upptagna av det som skiljer folk åt än det som förenar oss?
När arbetares och vanligt folks livsvillkor på allvar diskuteras, inte som objekt utan självständigt av de det berör, då blir V:s svar mer och mer viktiga. Vi vet också att all vår politik idag långtifrån delas av majoriteten av svenskarna. Men får vi förtroende i frågor där vi vet att vi har stort stöd, inte i riksdagen utan bland vanliga människor, och driver på hårdare i dem får vi snart större förtroende för V:s hela politik.
