Om uppgifterna om uppgörelsen om det finanspolitiska ramverket stämmer har Socialdemokraternas företrädare inte bara förhandlat fram dålig politik. De har också gått rakt emot de egna medlemmarnas kongressbeslut, skriver Linn Svansbo, S-debattör.
Jag växte upp under finanskrisen med medhavd saft ur ursköljda sirapsflaskor, medan mina föräldrar betalade stigande räntor.
Det var då Göran Persson förklarade att den som är satt i skuld inte är fri, betalade av statsskulden och lade pengar på hög. När jag blev vuxen fanns inga bostäder, på en planet som stod i brand, längs vägar som rasar när regnet kommer. I ett Sverige som är bäst i världen på att öka ojämlikheten. Men statsskulden är rekordlåg, så Göran Persson känner nog att vi är fria.
Hans ord är uppenbarligen inte bara ett citat från en gammal finansminister som behövt städa i statens finanser. De verkar snarare ha blivit en förbannelse, som aldrig släpper sitt järngrepp om de socialdemokrater som någonsin satt en fot på det finansdepartement som Persson ledde.
Om Socialdemokraterna nu har gått med på en finanspolitisk uppgörelse som inte tillåter lånefinansieringar, har de knappast gjort det för att det är vad partiet vill. I princip varje del av arbetarrörelsen vill det motsatta.
Snudd på varenda socialdemokratiskt partidistrikt har årsmötesbeslut om en mer expansiv finanspolitik. LO:s Johan Lindholm nämnde behovet av ett nytt finanspolitiskt ramverk som sitt främsta krav när han höll sitt installationstal i borgen i våras. SSU vägrar acceptera en annan politik än den som möjliggör lånefinansierade investeringar.
Det finns timtals av socialdemokratiska poddavsnitt, spaltmeter av S-märkta ledarsidor, hundratals sidor av bifallna partimotioner – alla är överens. Vi kan inte fortsätta betala av en av västvärldens lägsta statsskulder samtidigt som arbetslösheten stiger, utsläppen ökar, järnvägslinjer läggs ned och sjuksköterskor får sparken.
Och ändå: balansmål. I åtta år till. Uppgifterna som först publicerades i Dagens ETC (15/10) är en katastrofal nyhet. Det är dels dåligt politiskt: det är helt enkelt kasst att prioritera budgetdisciplin och kortsiktiga finansiella mål framför långsiktiga investeringar. I kombination med brist på offensiv skattepolitik riskerar det dessutom att urholka välfärden ännu mer.
Men det är också en hemskt nyhet för alla oss som engagerar oss politiskt baserat på en övertygelse om att politik går att förändra. Vi har – som man gör i partipolitiken – debatterat, voterat och vunnit. I många årsmöteslokaler och i många partidistrikt.
Ibland har vi accepterat kompromisser – som man också gör i partipolitiken. På en partikongress i Göteborg 2021 till exempel, åkte vi trots kompromissen med ett beslut om lånefinansierade infrastrukturinvesteringar.
Respekteras inte det är vi nog många som börjar tycka att det känns riktigt, riktigt svårt att knyta den socialdemokratiska näven i fickan ännu en gång.
