Strax efter att han hade omvalts till president förkastades Emmanuel Macrons politik med all önskvärd tydlighet. Nederlaget i parlamentsvalen i juni bekräftar att hans seger i april bara vanns i brist på andra alternativ. Macron förlorade sin parlamentariska majoritet, trots att valsystemet gynnar regeringens kandidater och trots att det låga valdeltagandet (47 procent) gynnade presidentens åldrande och välbärgade väljarbas. En arg och förvånad Macron vet nu inte vad han ska göra, eller med vem. Hans strategi gick ut på att söva väljarkåren genom att inte utlova någonting konkret. Den misslyckades och hans impopularitet har nu hunnit ikapp honom.

Det går inte att kalla det för en ”kris” att fördelningen i nationalförsamlingen har blivit mer representativ för hur väljarkåren ser ut. 2017 innehöll den bara 17 medlemmar från vänsterpartiet La France insoumise, åtta från extremhögern och en från De gröna – 4,5 procent av ledamöterna för tre partier som representerar mer än 40 procent av väljarna. Men då var allt tydligen i sin ordning, för Macron kunde regera ostört. Presidenten tvingas nu förhandla med andra än sin stabschef. Det borde inte uppröra andra än de som hade hoppats att han skulle reformera pensionssystemet på samma sätt som han avskaffade lokförarnas särskilda villkor, ”mjukade upp” arbetsrättslagstiftningen och skärpte reglerna för a-kassan.

Tack vare den vänsterallians som Jean-Luc Mélenchon grundat är de partier som ingår i den nu bättre representerade i nationalförsamlingen. Mélenchons eget parti La France insoumise fyrdubblade sitt antal ledamöter. Men högerextrema Nationell samlings framgång är ännu mer iögonfallande. Marine Le Pens parti tiodubblade sitt antal, ett resultat som inte beror på någon innovativ strategi, utan reflekterar det stadiga inflödet av nya väljare till partiet. I val efter val ökar Nationell samling sitt inflytande samtidigt som det blir allt mer rumsrent. De har aldrig gynnats av parlamentsvalen förrän nu: denna gång fördubblade de sitt röstantal och har på fem år ökat från 8,75 till 17,3 procent.

Nationell samling har inget behov av att samla experter i kommittéer, ta fram ett program eller föra fram kandidater som kan bestyrka partiets kompetens. Det räcker att göra missnöjet permanent. Vare sig det handlar om den försvagade köpkraften eller våldsamheterna under Champions league-finalen vid Stade de France (då fransk polis vägrade släppa in tillresta engelska fotbollssupportrar, övers. anm.), så föreslår partiet ingenting, men de gynnas av allt som sker. Fram till nu har deras chanser att nå makten eller att ens få inflytande över republikens institutioner varit lika med noll, vilket har inneburit att en röst på dem inte har haft några konsekvenser. Och att ha partiet som sin huvudmotståndare har varit en garanti för seger tack vare uppmaningen till väljarna att ”blockera” extremhögern, vilket alltid har stoppat dem. Med sin vanliga cynism drog Macron först nytta av den strategin för att väljas och väljas om som president med hjälp av vänsterns stöd. Sedan likställde han ”extremerna” för att hindra vänsteralliansen att vinna parlamentsvalen.

Mannen som 2016 slog fast att ”om vi inte samlar oss kommer Nationella fronten att vara vid makten om fem år”, har nu suttit i Élyséepalatset ett tag. Var kommer Marine Le Pen att vara om tio år?

Översättning: Jonas Elvander

Serge Halimi är chefredaktör för Le Monde diplomatique