På söndag den 12 mars går colombianerna till val för att välja senat och representanthus. De röstar i ett land där paramilitären hämtar makt från den lukrativa knarkhandeln, och där president Alvaro Uribe själv för inte länge sedan registrerats som medhjälpare till den så kallade Medellínkartellen.
Paramilitärernas blodiga verksamhet. Det är vad svenska och västliga massmedia har koncentrerat sig på. Men paramilitären har framför allt en materiell ekonomisk bakgrund. I första hand handlar det om en narkotikahandel av enorma mått där politiker, polis, militär och affärsmän är inblandade. Hela norra Colombia – med sin halvfeodala struktur med land- och boskapsägare, multinationella företag, stads- och länsfullmäktige – ligger under paramilitär kontroll. Statliga organ, som säkerhetspolis och tull, har infiltrerats och avlönas av paramilitärerna, som skeppar ut knarket från hamnstäder som Barranquilla, Cartagena eller Santa Marta. När detta avslöjats har generaler och säkerhetschefer tvingats avgå.
Enligt rapporter från Colombias riksrevisionsverk har dessa narcoparas lagt under sig uppåt fem miljoner hektar mark. Det är områden som de stulit eller köpt upp med vapenhot. Uppåt tre miljoner bönder har fördrivits från sina hem av grupper som los mochacabezas, halshuggarna, fruktade för att spelar fotboll med huvudena från sina offer. Colombia framträder alltmer som en ”para-stat” som de sicilianska maffiabaronerna bara kunnat fantisera om. Det är huruvida denna ”para-stat” ska institutionaliseras, som valet mycket handlar om på söndag.
Val i Colombia är i allmänhet en fars, där majoriteten av befolkningen aldrig går till valurnan. Den största dagstidningen El Tiempo, som ägs av Uribes vicepresident Francisco Santos, kunde 2004 konstatera att det i flera län och städer i norra Colombia bara fanns en kandidat i valet 2002 – en person som paramilitärerna hade utsett. Mot den vågade ingen ställa upp, för det betydde att skriva under sin dödsdom.
Vid kongressvalen den 10 mars 2002, intog representanter för AUC, Autodefensas Unidas de Colombia, var tredje stol i kongressen, enligt Salvatore Mancuso och Vicente Castaño, två av de främsta paramilitära ledarna i Colombia. Sedan dess, och under president Alvaro Uribes mandat (under samma period) har AUC:s inflytande snarare ökat än minskat, trots den påstådda fredsprocessen. AUC:s karaktär som en maffia har allt mer utkristalliserats. Nu vill paramilitärerna legalisera makten via lagen ”Rättvisa och fred” – som av Amnesty International döpts om till ”Lagen om straffrihet”.
Omedelbart efter installationen av Uribe på presidentposten i augusti 2002, gick AUC ut och förklarade att de ville lägga ner vapnen och inleda en fredsprocess. Någon politisk agenda har inte diskuterats eftersom paramilitärerna aldrig har rest sig i vapen mot staten, som gerillan har gjort. Samtalen har i stället handlat om hur mycket av de paramilitära chefernas tillgångar som ska kunna behållas, utan att det väcker alltför mycket anstöt i Colombia och i utlandet. De elva paramilitära ledarna, som förhandlar med Uribe i den lilla byn San Fe de Ralito, är alla blodbesudlade herrar – inblandade i de största kokainkarteller Colombia skådat, inklusive Medellín- och Calikartellen.
Många av de fysiska personerna bakom paramilitärernas 35 procent i kongressen, har under det senaste halvåret avslöjats. Två av de synliga paramilitärerna i parlamentet har varit Rocio Arias och Eleonora Pineda. Under tre år har de båda kvinnorna gått i skytteltrafik i kvarteret mellan kongressen och presidentpalatset i, som Rocio Arias säger, sina uppdrag som Uribe gett dem för att förhandla med paramilitärerna. Men nu, när de utfört sina uppdrag, är de förbrukade.
De bägge var, tills för en månad sedan, uppsatta på vallistorna hos Colombia Democratica, ett av tolv olika Uribe-partier som leds av Uribes kusin, senatorn Mario Uribe. Arias hade till och med satsat över 130.000 USD för partiets valkampanj. Men när Mario Uribe fick signaler från USA-ambassaden, om att hans tioårsvisum skulle sägas upp om han upplät plats för de två kvinnorna, beklagade president och kusin Uribe och sparkade dem. Men Arias, Pineda och ett tiotal andra kongressledamöter, som avslöjats som paramilitärer, erbjöds plats i andra Uribe-partier med redan skandaliserade huvudpersoner.
”Jag vet inte hur många politiska kadaver Uribe ska lämna bakom sig”, skrev Salud Hernandez, reporter för den spanska högertidningen El Mundo, den 5 februari i dagstidningen El Tiempo. Hon utmålar Uribe som en listig, slibbig räv som, i likhet med sin uppdragsgivare i USA, ”bara har intressen, inga vänner”. Som en slutkläm ställer hon den besvärande frågan:
”Självaste Presidenten står i blickpunkten för Imperiet. DEA (United States Drug Enforcement Administration, reds. anm.) kräver information av dem som ska utvisas till USA om Uribes förbindelser med paramilitärer och narkotikamaffian. Varför vill dessa herrar ha denna information?”
President Uribe registrerades i början av 1990-talet av DEA och Pentagon som nummer 82, på en lista över personer som stod i tjänst hos Medellínkartellen och Pablo Escobar. Hela familjeträdet Uribe är fullt av personer med anknytning till Medellínkartellen och AUC. Därför spekuleras det i Bogotá om att Uribes dagar är räknade.
Mycket talar för det. William Wood, USA:s ambassadör i Bogotá, sa den 16 december att han offentligt skulle be Uribe att vidta alla åtgärder för att stoppa paramilitärernas deltagande i valet den 12 mars. Uribe gick i taket.
– Plan Colombia kan inte användas som murbräcka av USA för att utöva påtryckningar mot vårt land.
Inför öppen ridå utspelades vad alla i Colombia vet: Uribes stöd för en ”militär lösning” mot gerillan, via Plan Colombia och Plan Patriota, kostar landet dess nationella suveränitet. Paramilitärerna, som var Uribes fysiska stormtrupp vid valet 2002, har vuxit ut till en cancersvulst i det colombianska samhället. Men både Uribe och USA har andra uppgifter för paramilitärerna, bland annat som nya ”Contras”1) mot den politiska processen i Venezuela.
Idag anklagar ledarna för det största partiet i Colombia, liberalerna, Uribe för att ha ”paramilitariserat” Colombia.
– Vi befinner oss i en mycket farlig legaliseringsprocess av en makt, en ekonomi och en territoriell kontroll /…/ och en infogning av maffian. Ty bakom denna återfinns personer, vars huvudsakliga verksamhet har varit narkotikahandel, inte paramilitarism.
Orden fälldes den 19 februari, av Cesar Gaviria i en tv-debatt i City-tv, också den ägd av vicepresidenten. Gaviria var Colombias president 1990-1994, han är hedersordförande för liberalerna och var generalsekreterare för OAS 2001-2005.
Sverige ger sedan två år flera miljoner kronor till Organization of American States, OAS, för dess inlemmandeprocess av de paramilitära grupperna. Men mer än ett ekonomiskt stöd har Uribe utnyttjat detta som ett politiskt stöd till sig själv. Det har väckt förundran bland människorättsorganisationer och förakt från fackföreningar och vänster i Colombia. Hos gerillan har Sveriges regering diskvalificerat sig för en kommande fredsprocess.
– Vill man få till stånd en fredsbyggande process måste man ibland betala ett visst pris, sa utrikesminister Laila Freivalds, i en interpellationsdebatt med vänsterpartiets Alice Åström den 21 februari2).
När Åström hävdade att de paramilitära grupperna fortsätter att utöva terror, med mord och massakrer på civilbefolkningen, trots att de befinner sig i en ”fredsprocess”, vände Freivalds på steken.
– När det gäller att det fortsatt förekommer våld där ska det inte heller uteslutas att det finns en koppling till det faktum att det fortfarande är gerillagrupper av olika slag som verkar där.
Åström kontrade och hänvisade till en rad nya rapporter, och menade att hela OAS’ projekt har misslyckats, vilket Freivalds avvisade.
Men den 1 mars kunde El Tiempo konstatera att OAS överväger att dra sig ur hela projektet, eftersom paramilitärerna fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Den 2 mars berättade samma tidning att den paramilitära ledaren Rodrigo Tovar Pupo, alias ”Jorge 40”, reste genom det nordiga länet Cesar. Han reste i sällskap med länsguvernören Hernando Molina, en erkänd paramilitär; borgmästaren i miljonstaden Valledupar och kusin till ”Jorge 40”, Ciro Pupo Castro, samt prominenta lokal- och länspolitiker. Även den lokale polismästaren i en av städerna deltog i rundturen. ”Jorge 40” är en av de mest blodbesudlade paramilitära ledarna, med flera tusen offer på sitt samvete. Han styr från Sierra Nevada kokainproduktionen som skeppas ut från de karibiska hamnarna.
Tiken ”Canela” bekräftade anklagelserna och spårade upp 21 av ”Jorge 40:s” offer, de flesta bananarbetare3). De hade styckats och avrättats av dödsskvadroner. ”Jorge 40” leder ”Bloque Norte”, som i dagarna ska ansluta sig till den svenskstödda ”fredsprocessen”.
I södra Colombia, i länet Putumayo, pekades länsguvernör Carlos Palacios ut som allierad till de paramilitära grupperna. Dessa stödde och finansierade hans valkampanj 2003, uppgav paramilitärernas ”politiska språkrör” Ernesto Baez till El Tiempo den 2 mars.
Som om detta inte vore nog, avslöjas nu ett bokstavligt massmord i en region med ett par hundratusen invånare. Rodrigo Mercado Pelufo, alias ”Cadena”, är paramilitärernas ledare i länet Sucre och en av dem som deltog i samtalen med regeringen Uribe i byn San Fe de Ralito. Men han var för blodbesudlad för att undgå straff och är idag ”försvunnen”.
El Palmar heter ”Cadenas” gård, där han tog emot länspolitiker och militärer. På gården grävs det nu för fullt – inte för att odla majs utan för att hitta kropparna från några av de 2.000 bönder, som har försvunnit sedan 1998 kring staden San Onofre. Ett hundratal massgravar har grävts upp med hundratals kroppar i.
På gården festades det. Bland de prominenta gästerna återfanns länspolischefen Norman León Arango. Han utsågs av president Uribe till militärattaché på Colombias ambassad i Paris. Den förre länsguvernören, Salvador Arana, var också en person med en stående inbjudan hos ”Cadenas”. Arana utsågs av Uribe till Colombias ambassadör i Chile.
I länet Sucre har Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik” lett till massarresteranden av bönder i tusental, anklagade för att samarbeta med Farc-gerillan. Men massmördaren ”Cadena” greps aldrig.
I ett tal den 7 februari i år, offentliggjorde president Uribe att de 20.000 paramilitärerna ska inlemmas i den nationella polisen. Det är alltså gårdagens mördare, som imorgon ska garantera liv och lem för anhöriga till de 2.000 mördade i San Onofre och tiotusentals andra offer för den paramilitära terrorn.
