Okategoriserade 09 mars, 2006

Maffiastaten vinner mark i Colombia

Sverige ger flera miljoner kronor till inlemmandeprocessen av de paramilitära grupperna. – Vill man få till stånd en fredsbyggande process måste man ibland betala ett visst pris, säger utrikesminister Laila Freivalds.

På söndag den 12 mars går colombianerna till val för att välja senat och representanthus. De röstar i ett land där paramilitären hämtar makt från den lukrativa knarkhandeln, och där president Alvaro Uribe själv för inte länge sedan registrerats som medhjälpare till den så kallade Medellínkartellen.
Paramilitärernas blodiga verksamhet. Det är vad svenska och västliga massmedia har koncentrerat sig på. Men paramilitären har framför allt en materiell ekonomisk bakgrund. I första hand handlar det om en narkotikahandel av enorma mått där politiker, polis, militär och affärsmän är inblandade. Hela norra Colombia – med sin halvfeodala struktur med land- och boskapsägare, multinationella företag, stads- och länsfullmäktige – ligger under paramilitär kontroll. Statliga organ, som säkerhetspolis och tull, har infiltrerats och avlönas av paramilitärerna, som skeppar ut knarket från hamnstäder som Barranquilla, Cartagena eller Santa Marta. När detta avslöjats har generaler och säkerhetschefer tvingats avgå.

Enligt rapporter från Colombias riksrevisionsverk har dessa narcoparas lagt under sig uppåt fem miljoner hektar mark. Det är områden som de stulit eller köpt upp med vapenhot. Uppåt tre miljoner bönder har fördrivits från sina hem av grupper som los mochacabezas, halshuggarna, fruktade för att spelar fotboll med huvudena från sina offer. Colombia framträder alltmer som en ”para-stat” som de sicilianska maffiabaronerna bara kunnat fantisera om. Det är huruvida denna ”para-stat” ska institutionaliseras, som valet mycket handlar om på söndag.
Val i Colombia är i allmänhet en fars, där majoriteten av befolkningen aldrig går till valurnan. Den största dagstidningen El Tiempo, som ägs av Uribes vicepresident Francisco Santos, kunde 2004 konstatera att det i flera län och städer i norra Colombia bara fanns en kandidat i valet 2002 – en person som paramilitärerna hade utsett. Mot den vågade ingen ställa upp, för det betydde att skriva under sin dödsdom.
Vid kongressvalen den 10 mars 2002, intog representanter för AUC, Autodefensas Unidas de Colombia, var tredje stol i kongressen, enligt Salvatore Mancuso och Vicente Castaño, två av de främsta paramilitära ledarna i Colombia. Sedan dess, och under president Alvaro Uribes mandat (under samma period) har AUC:s inflytande snarare ökat än minskat, trots den påstådda fredsprocessen. AUC:s karaktär som en maffia har allt mer utkristalliserats. Nu vill paramilitärerna legalisera makten via lagen ”Rättvisa och fred” – som av Amnesty International döpts om till ”Lagen om straffrihet”.

Omedelbart efter installationen av Uribe på presidentposten i augusti 2002, gick AUC ut och förklarade att de ville lägga ner vapnen och inleda en fredsprocess. Någon politisk agenda har inte diskuterats eftersom paramilitärerna aldrig har rest sig i vapen mot staten, som gerillan har gjort. Samtalen har i stället handlat om hur mycket av de paramilitära chefernas tillgångar som ska kunna behållas, utan att det väcker alltför mycket anstöt i Colombia och i utlandet. De elva paramilitära ledarna, som förhandlar med Uribe i den lilla byn San Fe de Ralito, är alla blodbesudlade herrar – inblandade i de största kokainkarteller Colombia skådat, inklusive Medellín- och Calikartellen.
Många av de fysiska personerna ba­kom paramilitärernas 35 procent i kongressen, har under det senaste halvåret avslöjats. Två av de synliga paramilitärerna i parlamentet har varit Rocio Arias och Eleonora Pineda. Under tre år har de båda kvinnorna gått i skytteltrafik i kvarteret mellan kongressen och presidentpalatset i, som Rocio Arias säger, sina uppdrag som Uribe gett dem för att förhandla med paramilitärerna. Men nu, när de utfört sina uppdrag, är de förbrukade.

De bägge var, tills för en månad sedan, uppsatta på vallistorna hos Colombia Democratica, ett av tolv olika Uribe-partier som leds av Uribes kusin, senatorn Mario Uribe. Arias hade till och med satsat över 130.000 USD för partiets valkampanj. Men när Mario Uribe fick signaler från USA-ambassaden, om att hans tioårsvisum skulle sägas upp om han upplät plats för de två kvinnorna, beklagade president och kusin Uribe och sparkade dem. Men Arias, Pineda och ett tiotal andra kongressledamöter, som avslöjats som paramilitärer, erbjöds plats i andra Uribe-partier med redan skandaliserade huvudpersoner.
”Jag vet inte hur många politiska kadaver Uribe ska lämna bakom sig”, skrev Salud Hernandez, reporter för den spanska högertidningen El Mundo, den 5 februari i dagstidningen El Tiempo. Hon utmålar Uribe som en listig, slibbig räv som, i likhet med sin uppdragsgivare i USA, ”bara har intressen, inga vänner”. Som en slutkläm ställer hon den besvärande frågan:
”Självaste Presidenten står i blickpunkten för Imperiet. DEA (United States Drug Enforcement Administration, reds. anm.) kräver information av dem som ska utvisas till USA om Uribes förbindelser med paramilitärer och narkotikamaffian. Varför vill dessa herrar ha denna information?”
President Uribe registrerades i början av 1990-talet av DEA och Pentagon som nummer 82, på en lista över personer som stod i tjänst hos Medellínkartellen och Pablo Escobar. Hela familjeträdet Uribe är fullt av personer med anknytning till Medellínkartellen och AUC. Därför spekuleras det i Bogotá om att Uribes dagar är räknade.
Mycket talar för det. William Wood, USA:s ambassadör i Bogotá, sa den 16 december att han offentligt skulle be Uribe att vidta alla åtgärder för att stoppa paramilitärernas deltagande i valet den 12 mars. Uribe gick i taket.
– Plan Colombia kan inte användas som murbräcka av USA för att utöva påtryckningar mot vårt land.
Inför öppen ridå utspelades vad alla i Colombia vet: Uribes stöd för en ”militär lösning” mot gerillan, via Plan Colombia och Plan Patriota, kostar landet dess nationella suveränitet. Paramilitärerna, som var Uribes fysiska stormtrupp vid valet 2002, har vuxit ut till en cancersvulst i det colombianska samhället. Men både Uribe och USA har andra uppgifter för paramilitärerna, bland annat som nya ”Contras”1) mot den politiska processen i Venezuela.
Idag anklagar ledarna för det största partiet i Colombia, liberalerna, Uribe för att ha ”paramilitariserat” Colombia.
– Vi befinner oss i en mycket farlig legaliseringsprocess av en makt, en ekonomi och en territoriell kontroll /…/ och en infogning av maffian. Ty bakom denna återfinns personer, vars huvudsakliga verksamhet har varit narkotikahandel, inte paramilitarism.
Orden fälldes den 19 februari, av Cesar Gaviria i en tv-debatt i City-tv, också den ägd av vicepresidenten. Gaviria var Colombias president 1990-1994, han är hedersordförande för liberalerna och var generalsekreterare för OAS 2001-2005.

Sverige ger sedan två år flera miljoner kronor till Organization of American States, OAS, för dess inlemmandeprocess av de paramilitära grupperna. Men mer än ett ekonomiskt stöd har Uribe utnyttjat detta som ett politiskt stöd till sig själv. Det har väckt förundran bland människorättsorganisationer och förakt från fackföreningar och vänster i Colombia. Hos gerillan har Sveriges regering diskvalificerat sig för en kommande fredsprocess.
– Vill man få till stånd en fredsbyggande process måste man ibland betala ett visst pris, sa utrikesminister Laila Freivalds, i en interpellationsdebatt med vänsterpartiets Alice Åström den 21 februari2).
När Åström hävdade att de paramilitära grupperna fortsätter att utöva terror, med mord och massakrer på civilbefolkningen, trots att de befinner sig i en ”fredsprocess”, vände Freivalds på steken.
– När det gäller att det fortsatt förekommer våld där ska det inte heller uteslutas att det finns en koppling till det faktum att det fortfarande är gerillagrupper av olika slag som verkar där.
Åström kontrade och hänvisade till en rad nya rapporter, och menade att hela OAS’ projekt har misslyckats, vilket Freivalds avvisade.
Men den 1 mars kunde El Tiempo konstatera att OAS överväger att dra sig ur hela projektet, eftersom paramilitärerna fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Den 2 mars berättade samma tidning att den paramilitära ledaren Rodrigo Tovar Pupo, alias ”Jorge 40”, reste genom det nordiga länet Cesar. Han reste i sällskap med länsguvernören Hernando Molina, en erkänd paramilitär; borgmästaren i miljonstaden Valledupar och kusin till ”Jorge 40”, Ciro Pupo Castro, samt prominenta lokal- och länspolitiker. Även den lokale polismästaren i en av städerna deltog i rundturen. ”Jorge 40” är en av de mest blodbesudlade paramilitära ledarna, med flera tusen offer på sitt samvete. Han styr från Sierra Nevada kokainproduktionen som skeppas ut från de karibiska hamnarna.
Tiken ”Canela” bekräftade anklagelserna och spårade upp 21 av ”Jorge 40:s” offer, de flesta bananarbetare3). De hade styckats och avrättats av dödsskvadroner. ”Jorge 40” leder ”Bloque Norte”, som i dagarna ska ansluta sig till den svenskstödda ”fredsprocessen”.
I södra Colombia, i länet Putumayo, pekades länsguvernör Carlos Palacios ut som allierad till de paramilitära grupperna. Dessa stödde och finansierade hans valkampanj 2003, uppgav paramilitärernas ”politiska språkrör” Ernesto Baez till El Tiempo den 2 mars.
Som om detta inte vore nog, avslöjas nu ett bokstavligt massmord i en region med ett par hundratusen invånare. Rodrigo Mercado Pelufo, alias ”Cadena”, är paramilitärernas ledare i länet Sucre och en av dem som deltog i samtalen med regeringen Uribe i byn San Fe de Ralito. Men han var för blodbesudlad för att undgå straff och är idag ”försvunnen”.
El Palmar heter ”Cadenas” gård, där han tog emot länspolitiker och militärer. På gården grävs det nu för fullt – inte för att odla majs utan för att hitta kropparna från några av de 2.000 bönder, som har försvunnit sedan 1998 kring staden San Onofre. Ett hundratal massgravar har grävts upp med hundratals kroppar i.
På gården festades det. Bland de prominenta gästerna återfanns länspolischefen Norman León Arango. Han utsågs av president Uribe till militärattaché på Colombias ambassad i Paris. Den förre länsguvernören, Salvador Arana, var också en person med en stående inbjudan hos ”Cadenas”. Arana utsågs av Uribe till Colombias ambassadör i Chile.
I länet Sucre har Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik” lett till massarresteranden av bönder i tusental, anklagade för att samarbeta med Farc-gerillan. Men massmördaren ”Cadena” greps aldrig.
I ett tal den 7 februari i år, offentliggjorde president Uribe att de 20.000 paramilitärerna ska inlemmas i den nationella polisen. Det är alltså gårdagens mördare, som imorgon ska garantera liv och lem för anhöriga till de 2.000 mördade i San Onofre och tiotusentals andra offer för den paramilitära terrorn.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare/Opinion 17 maj, 2024

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin skådespelar upprördhet inför den sverigedemokratiska soptunnebranden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 17 maj, 2024

Klassamhället efter detta

I Atens största kyrkogård finns anonyma benhögar för de allra fattigaste. Foto: Ester/Adobe.

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Rörelsen 16 maj, 2024

Risklösa försäkrare

Ett eldmoln syns över ett bostadshus i Markleeville, Kalifornien den 16 juli 2021. Området är ett av flera i USA som försäkringsbolag har börjat dra sig tillbaka från. Foto: Noah Berger/AP.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.1 De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Nyheter 16 maj, 2024

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Ett barn som skadats i ett israeliskt flyganfall vårdas på al-Aqsa-sjukhuset i Gaza i lördags. Bild: Saher Alghorra/AP.

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion/Rörelsen 16 maj, 2024

Rasvänstern saknar egna idéer

Rasbegreppet har gjort en återkomst tack vare den amerikanska radikalhögern, skriver Sven Widmalm. Foto: Stephanie Keith/AP.

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Kommentar/Kultur 16 maj, 2024

Bonniers gav under några decennier ut arbetarlitteratur i billighetsupplagor med omslag av Sven X:et Erixson. Foto: Paulina Sokolow.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2024

Tältprotester vid flera svenska universitet

Demonstranter har slagit läger vid Stockholms universitet för att kräva att universitetet avbryter sina samarbeten med Israel. Foto: Peter Eriksson.

Studentprotesterna mot Israels krig i Gaza har nått Sverige. På tisdagsmorgonen slogs tältläger upp vid flera universitet och högskolor runt om i landet, med krav om att lärosätena bryter sina akademiska samarbeten med Israel och fördömer dödandet av civila i Gaza.

Tidigt på tisdagsmorgonen satte ett 20-tal aktivister upp tält på Stockholms universitets campusområde Frescati. Vid tältlägret syns en banderoll med texten ”Israel is committing genocide – ceasefire now” (”Israel begår folkmord – vapenvila nu”). Strax intill står fyra poliser vid en svart skåpbil. På en gräsplätt utanför Bloms hus, där rektorsämbetet finns, står ett dussintal tält uppställda och omkring 25 demonstranter har samlats i en ring, vissa iklädda Palestinaflaggor och sjalar. 

Klimataktivisten Greta Thunberg är en av demonstranterna som talar i ringen. Vid utkanten står flera journalister som försöker höra vad som sägs i gruppen, men de blir snabbt ombedda att backa.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr