Vår tid ropar efter vänsterpolitik. Men Socialdemokratin kombinerar det värsta med två eror – prunkande konservatism med mossig nyliberalism. Nu måste de kloka gräsrötterna ändra riktning på kongressen.
Det sägs ofta att i Sverige rusar alla åt samma håll. En ironisk anklagelse, med tanke på hur generisk spaningen är.
Visst vände vi snabbt om kärnkraft, brottslighet och invandring. Men det har ingenting med den svenska folksjälen att göra, utan med att politik präglas av epoker. I alla tider finns saker som framstår som möjliga, och andra som oruckbara. Det behöver man vara medveten om, oavsett hur revolutionära förändringar man tänker sig.
Se bara på de senaste decennierna i svensk politik. Hur mycket högern och Miljöpartiet försöker ge de senare äran för beslutet att lägga ned kärnkraften, var det ett blocköverskridande beslut, medan det i dag låter annorlunda från båda sidor. Och under flyktingvågen uppmanade Fredrik Reinfeldt svenskarna att ”öppna era hjärtan” medan Stefan Löfven dundrade att ”mitt Europa bygger inte murar”. Tio år senare tävlar partierna i att överrösta varandras batongsmatter.
Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.
Men svängningen 2016 var ingen svensk anomali. Donald Trumps valseger blåste liv i auktoritära högerrörelser över hela västvärlden. Det briljanta med Joe Biden var att han förstod ögonblicket. Han allierade sig med Bernie Sanders och partivänstern, och presenterade sitt gröna investeringsprogram som en revansch för den amerikanska arbetarklassen. Han lånade nationalismens språk – men fyllde det med vänsterinnehåll. Om han inte insjuknat är det fullt möjligt att han fått fullfölja sin plan.
Socialdemokrater har alltid varit duktiga på att anpassa sig efter tidsandan. Redan 1978 sade Jimmy Carter att staten ”inte kan lösa våra problem”, medan Bill Clinton 1996 förklarade att ”den stora statens era är förbi”. Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den.
Nu är partiet där igen.
De har identifierat tidsandan som konservativ – och anpassat sig. Från att vilja riva gränsmurar till att riva förortens bostadshus. Det verkar inte finnas någon gräns för de repressiva förslagen: tillfälliga uppehållstillstånd, etniska kvoter, visitationszoner, anonyma vittnen, utökad hemlig avlyssning utan brottsmisstanke.
Samtidigt har kritiken varit lågmäld från den övriga oppositionen. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att fokusera på sina kärnfrågor där de tror sig kunna få igenom sin politik – klimatet och välfärden – i stället för att ödsla energi på förlorande strider.
Det är en begriplig strategi. Visst finns radikaler som inte vill att Vänsterpartiet säljer ut sig, men de har ”bidat sin tid” i över 100 år nu, och inte haft makten i Sverige en sekund. Brandväggen mot Sverigedemokraterna är tunnare än smördeg och med tanke på högerextremismens globala frammarsch vore det en katastrof om regeringen vann igen. Men en samlad opposition som väljer sina strider kommer att besegra en impopulär Tidöregering.
Frågan är vad det är för vänster som vinner.
Socialdemokraternas pragmatism är nämligen selektiv. Vår tid må vara konservativ, men den är också öppen för en starkare stat. Det går att förklara att i en orolig tid krävs ett totalförsvar som inkluderar fungerande sjukvård och järnvägar, och att om Sverige ska stå sig i konkurrensen med Kina behöver vi en skola som inte läcker pengar till utländska riskkapitalister. Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.
Men då måste Socialdemokraterna vilja det. MP och V har hittills varit följsamma mot deras konservativa vändning – men väntar ännu på att S ska besvara det.
Magdalena Andersson har än så länge varit fel person för ögonblicket. Hon är fastlåst i den nyliberala erans finanspolitik, medan högern fattat läget och bundit upp hundratals miljarder i kärnkraft och försvar. Hon kan mycket väl vinna valet på argument om kompetens och demokrati – som liberalen Mark Carney gjorde i Kanada mot allas förväntningar – för att sedan förspilla en historisk chans att åter placera välfärden och skolan i folkets händer.
I sådana fall har V och MP hjälpt att installera en socialdemokratisk regering som inte bara bevarar repressionen inom migration och brottslighet, utan även nyliberalismen inom välfärd och finanspolitik. Det vill säga som är borgerlig rakt igenom. Då lär de också överge sin pragmatism.
Under helgens S-kongress kostar det 47 000 att ha en sexkvadratig monter, vilket ideella eller fackliga organisationer som tankesmedjan Katalys (eller Flamman för den delen) inte har råd med. Vårdföretagarna är desto mer välkomna, vilket säger något om maktbalansen i partiet.
Nu hoppas jag att rätt krafter ändå vinner på kongressen, och att Magdalena Andersson vaknar upp inför vår tids uppgifter. Det är mycket som står på spel.
