Att förvägra arbetarbarnen att läsa teoretiska ämnen innebär att inskränka deras möjligheter att göra val. Lars Ohly och Rossanna Dinamarca svarar på kritiken från Jonas Olofsson i förra veckans Flamman.
Det var länge sedan skol- och utbildningspolitiken var en så tydlig klassfråga som den är idag.
När Jan Björklund presenterade direktiven för gymnasieutredningen sa han sig vilja uppvärdera yrkesutbildningarna. Det skulle vara skälet till att ta bort teoretiska kärnämnen för dem som väljer yrkes- eller lärlingsexamen. Björklund fick bakläxa av branscherna och Svenskt näringsliv, som påminde skolministern om att arbetsmarknaden har förändrats och kräver mer kunskaper idag än bara de rent hantverksmässiga. Okej, sa skolministern, lite kärnämnen kan de väl få. Men absolut inte lika mycket som de som väljer att ta en teoretisk gymnasieexamen, som blir den enda som ger högskolebehörighet.
Borgerliga företrädare brukar säga ”alla vill och kan inte bli akademiker”. De har helt missat poängen. Vår politik syftar inte till att alla måste bli akademiker eller att nedvärdera arbetet som undersköterska eller fordonsmekaniker. Vi arbetar för en gymnasieskola där valet man gör som 15- eller16-åring inte ska vara livsavgörande. Vi ser inte heller skolan som en plats som bara ska producera arbetskraft. För oss är bildningsuppdraget en av skolans viktigaste uppgifter, helt enkelt därför att kunskap är makt. Så har också högern i alla tider varit rädd för en politik som skapat en skola för alla och som breddat rekryteringen till högskolan och satsat på vuxenutbildningen.
Att de som lever i familjer med våld, missbruk, psykisk sjukdom eller som själva inte mår bra har svårt att prestera borde vara ganska självklart. Vi måste både prata om en skola som har positiva förväntningar på alla elever, som förväntar sej att alla kan och hjälper betydligt fler att nå målen, och samtidigt om barn och ungas livsvillkor som en nödvändighet för att fler ska lyckas i skolan.
Den gymnasieskola Björklund vill ha är inte en skola som uppvärderar yrkesutbildningarna, utan en skola som föraktar arbetarklassen. Endast de elever som redan har goda förutsättningar att klara sig i livet, ska ha valfrihet senare i livet.
Att det finns elever som hoppar av eller går direkt till individuella programmet ändras inte genom att förutsättningarna försämras för dessa elever. Här måste det till mer resurser i grundskolan.
Det finns alltför många som saknar behörighet till gymnasiet, men också många som saknar slutbetyg från gymnasiet. Till en del beror detta på att privatskolorna slukar resurser. I hela landet sitter nu kommunpolitiker och tar beslut om nedläggningar av grund- och gymnasieskolor, på grund av att Skolverket i beviljat etablering av fler fristående skolor trots att elevunderlag saknas. Skolans pengar försvinner i administration, marknadsföring och ner i privata huvudmäns fickor. Dessutom visar Skolverket att de sociala skillnaderna mellan skolor fortsätter att öka. Som resursfördelningen ser ut idag, med en skolpeng som värderar varje elev lika mycket, missgynnas de elever som har större behov än barn som kommer från välbeställda och studievana hem.
Detta är sorteringsskolan i högertappning. Mot denna klasspolitik ställer vi allas rätt till kunskap och bildning. Det är en verklig vänsterpolitik.
