Flödande, saftiga asymmetrier, mossgrönt och motljusgult, vått och tanklöst. Det händer så mycket på målningarna framför mig att jag upplever det som att det är själva växandet jag bevittnar. Dova klanger och gyllene dissonanser utan centrum eller gravitation. Fotosyntes och förruttnelse äger rum i oskiljaktig symbios. Att närma sig Jenny Carlssons landskapsmålningar är förmånen att få existera utanför det linjära. Processers olika faser löser upp sig och hierarkiska ordningar töms på innebörd i ett myllrande pågående drama. Maktordningen är bruten. Det är inte jag som med min blick organiserar landskapet. Logiken är dess egen.

Vad är en skog? Frågan har blivit mer laddad än någonsin, eftersom svaret får konkreta konsekvenser och implikationer. Vinster, intressen, avverkade hektar, nya plantor, nya biologiska sammansättningar vars mikrovärldar är lika okända för oss som större delen av universum. Terra incognita. Vi kan inte förutse konsekvenserna av monokultur, global uppvärmning, hyggen och oväntade invasioner av skadedjur orsakade av rubbningar i den biologisk balans. Barr, bark, löv och rötter transformeras till abstrakta kalkyler utan egenskaper. Det går inte att förstå skogen utan att vara ett med den. Lägga sig ned på marken och lösas upp.

Jag minns när jag första gången kom i kontakt med verk av Jenny Carlsson. Det var på Bonniers konsthalls ganska misslyckade utställning Träden står ljust gröna för ett par år sedan. Den inte särskilt sofistikerade tanken var att presentera ett antal konstnärer från olika tider under rubriken ”landskap”, något som resulterade i en visuellt tämligen brungröngrötig historia vars syfte var att ge en idéhistorisk-målerisk överblick över landskapsmåleriets spegling av ett samhälle under kolonisering och industrialisering. Men det var något med Jenny Carlssons friska måleri som fick något i mig att ännu en gång lyckligt förundras över måleriets transcendentala superkrafter.

Precis den känslan återuppstår när hon nu visar ett antal nya verk i Norrtälje konsthall. I utställningen Bortom allt, nära allt hänger ett tiotal dukar i det större formatet, enligt texten på hemsidan utförda strax inpå krigsutbrottet i februari. Här anges inget specifikt samband med händelsen, men den förhöjda livskänslan, spänningen, förmedlas genom en elektrifierad penselföring, eller snarare färgbehandling med fingrar och muskler. Jord, grenar, förtorkade lövverk, fukt, atmosfär, vind tolkas fram och frammanas med virtuos och samtidigt anspråkslös behandling av oljefärgen. Jag funderar över om växandet är förlagt till dåtid, en ursprungsscen före människan, eller om det är en framtidsvision, ett ”efter oss”.

Ordet jag kommer att tänka på är ”identifikation”. En inställning till naturen där vägen till kontakt och samförstånd uppnås genom lyssnandets praktik och det kompromisslösa upphävandet av det binära, subjekt och objekt, det vilda och tuktade, det döda och det levande. Ett skogens tänkande, där tänkandets substans är allomfattande i stället för samlat i en stelnad hjärnbalks återvändsgränd.

Jenny Carlsson är född i Ronneby där hon bor och är verksam i dag. Utbildad vid Umeå konsthögskola där hon erhöll en masterexamen i fri konst 2013. Utställningen Bortom allt, nära allt pågår på Norrtälje konsthall till den 24 september 2022.