REPORTAGE – Det finns som inget här.
Marika Olofsson är 16 år och vill flytta härifrån så fort hon är klar med sin utbildning. Musikhuset Gropen går hon aldrig till. Och något annat ställe för ungdomar finns inte här.
– Det är ju Stacken i Gällivare.
Gällivare ligger tre kilometer söderut. Det är syskonstaden kan man säga. Det är inget alternativ för Marika. Men vart hon ska flytta vet hon inte.
– Nånstans söderut bara.

Även från Gällivare flyttar ungdomar. Men samtidigt sjuder det. Nyligen slog Gällivare Rör upp nya lokaler på Oljevägen, intill Muddus chokladfabrik som har hjortron som specialitet.
Gällivare kommun förbereder en alldeles ny stadsplanering med de nyinflyttade från Malmberget. Arkitekter från hela världen flögs nyligen in till en stor konferens kallad ”Citymove”. Man har gett ut en årsalmanacka med vackra bilder och glada tillrop som ”Vacker förvandling” och ”Adrenalin city”.
Annat var det förr. Då var Malmberget huvudorten. Allt fanns här.

I begynnelsen var Malmberget. Gruvdriften tog fart för drygt 100 år sedan, när järnvägen drogs. Då strömmade människor till och Malmberget bebyggdes – av kojor och ruckel till en början.

Fortfarande under andra världskriget var Malmberget det stora samhället. Gällivare inte mer än en liten bondby. Men med kommunreformen 1971 var det Gällivare som blev huvudort. Järnvägen drogs om. Samtidigt åt gruvan upp alltmer av Malmberget. År 1974 flyttades Allhelgonakyrkan. Under 1990-talet revs höghusen – Plantvägen, Blomvägen, Norra Kungsallén tömdes succesivt på hyresgäster. Malmberget har idag en av toppnoteringarna på bloggen ”Rostsverige”.

Mitt i samhället ligger Gropen. Den har klyvt Malmberget i två delar. Det var tråkigt för dem som hamnade på fel sida Konsum och pizzerian. Folk har flyttats och hus har rivits. Det har gått långsamt. Tills nu. Nu håller LKAB på med en jättesatsning. Den nya ådern som hittats, beräknas ha mer malm än vad som hittills tagits upp i gruvans historia.

– Malmberget var ju Sveriges vackraste samhälle.
Det säger Sally Lindgren, som är på väg till Konsum med sina gåstavar.
Själv bor hon på Masgatan och är inte orolig att behöva flytta. Så länge hon orkar uppför trapporna.

I Malmberget ligger snö mer än halva året. Det sandas sällan – det skulle förstöra sparkföret. Malmbergetborna promenerar obekymrat på den packade snön, inte som jag stackars stockholmare som måste trippa med små steg för att inte halka. Inte blir det bättre av att hela stan lutar. Den ligger ju längs bergväggen.

I Malmbergets Folkets hus, Nordan, är det ödsligt och tyst. Receptionen är stängd. Men på andra sidan huset finns en mer oansenlig ingång under en lysande skylt med texten ”IF Metall Malmfälten”. Den är bättre bemannad. Här håller Gruvfyran till.

Gruvfyran startades i samma veva som tidningen Norrskensflamman. Gruvisarna visste vad de behövde. En arbetarförening. Och ett arbetarblad. Gruvfacket i Malmberget startade 1895, Flamman några år senare.

Gruvfyran hade 1 013 medlemmar vid senaste räkningen. Vid LK i Malmberget jobbar ungefär 900 i kollektivet. Mycket av LK i Malmberget ligger inte i Malmberget, utan i Vitåfors i Koskullskulle, halvannan kilometer därifrån. Faktiskt så är i själva verket detta Gällivare: Gällivare, Malmberget, Kullen. Och så byarna förstås. Steve Ärlebrand, viceordföranden för Gruvfyran, är född i en by som heter Sammako, nära Hakkas. Där har han fortfarande en sommarstuga. Idag ska han ut dit och hämta en av skotrarna. Familjen har fem.

Solen gassar, våren är på väg och Steve är ledig för första gången på länge. Men han tar ändå emot och visar mig Gruvfyrans expedition.
Steve Ärlebrand flyttade ner till Haparanda i ungdomen, där han gick i riks-yrkesskola, sedan vidare till Göteborg. Efter några år vid Arendal och vid Götaverken flyttade han upp igen och började vid LKAB. Arbetet var skitigt, bullrigt och varmt.

– Det var långt, långt ifrån en acceptabel arbetsmiljö och mycket värre än idag.
På 1950-talet kunde man ha fem, sex dödsolyckor per år, och ännu in på 1960- och 70-talet var det inte ovanligt med dödsolyckor.
Idag har arbetsmiljön blivit bättre. Och alltfler kvinnor rekryteras till gruvan, i en medveten satsning från både LK och Gällivare kommun. Steve framhåller detta som något mycket positivt.

– Samhället kan inte leva med enbart män, säger han enkelt.

LKAB är grunden för samhället. Och det märks bland gruvisarna. Steve tar som exempel när det brann i ett ställverk i anrikningen för ett par år sedan.

– Folk ställde upp. De arbetade natt och dag för att få igång produktionen igen.

Steve och facket har sin inställning klar.

– Vi är inte rädda för att kritisera företaget men de problem vi har löser vi med företaget och inte med media.

Det är högt till tak, menar Steve. LK får allt höra när något inte står rätt till. Och även Steve kanske får sina fiskar varma ibland?

– Jovisst får jag det! säger han och skrattar. Men jag får höra mycket positivt också.

Gruvfyran är en mycket livfull fackavdelning. När IF Metalls ordförande Stefan Löfven var här förra året, fylldes Gällivare Folkets hus med 400 åhörare. En del fick stå längs väggen. Gruvisarna har alltid varit kända för att säga vad de tycker. Men samtidigt: Facket månar ju också om företaget.

– Vd vill att företaget ska gå med vinst men det är ju även vår åsikt.

Är det inte en svår balansgång? Att måna om medlemmarna men samtidigt företaget?

– Jo det är det. När vi sitter och förhandlar vill vi ju att företaget ska gå med vinst och att det ska leva vidare. Men även att våra medlemmar får del av vinsten. Och helt lika åsikter har vi ju inte alltid, inte bland medlemmarna heller.

– En del tycker inte att LK ställer upp för individen. Många tycker så. Jag kan nog tycka det jag också ibland.

Husflyttningarna är ett exempel.

– LK har inte ställt upp tillräckligt.

Kommer Malmberget att vara kvar? Steve blir plötsligt mycket allvarlig. Rösten blir lågmäld och har en ny, mjukare klang nu.

– Nej inte som idag. Vi är på en gruva. Vi byggde samhället på en gruva. För att folk ville ha sina bostäder nära arbetsplatsen. Men folk förstod kanske inte hur snabbt det skulle gå. Samhället och världen utvecklas. Det blir stora omvandlingar.

När Elevhemsområdet stängs av, har samhället delats ännu en gång. Steve kan förstå dem som är oroliga, speciellt de äldre. Särskilt påtagligt är förstås nattsprängningarna.

– Det är ju enorma vibrationer och buller. Det är mycket värre nu och då ligger brytningarna ändå djupare nu än förut.

– Jag har suttit här på expeditionen ibland när de sprängt och ibland är det så man hoppar högt.
De unga flyttar neråt landet eller så flyttar de till Gällivare. Steve saknar en helhetplanering för Malmberget.

– Som det är nu så löser man lite olika bitar här och där.

Fem miljarder om året kostar utvidgningen av gruvan. Rasrisken gäller nu större områden. Först flyttade LKAB hela hus. Men några gick sönder. Nu flyttas folk till nybyggda hus. Men inte alla. Och en del tycker ersättningen är för snål från samhällets storebror LKAB.

I sex år har frågorna stötts och blötts. Vilka måste flytta? Och vart? Vad får de för ersättning? Och när?

Alf Afferlund är starkt kritisk till hur LK har skött den utvidgning av gruvan som nu är på gång. Han bor på Vasagatan i Malmberget, i ett hus han byggde själv 1976.

– Jag använde lättbetong för det är bra isolationsmässigt och energisnålt. Jag använde särskilt tjock isolering.

– Nu är det sprickor överallt. Det är ingen idé att laga.

Han håller inte med om att de som bosatt sig ovanpå en gruva får ”skylla sig själva”.

– Det är inte LKAB som äger samhället. De har ingen förtur. Jag köpte marken av kommun. Det är lika mycket vår mark!

När jag träffar honom i villan hänger molnen stålgrå på himlen. Vi sitter vid köksbordet på övervåningen med fantastisk utsikt över fjällen. Alf pratar om expropieringslagen och minerallagen. Han har själv arbetat som ingenjör vid gruvan.

LKAB betalar inte det som är skäligt för mark och fastigheter, menar han. Han kallar det till och med ”regelrätt fördrivning”.

– Det finns de som flyr. De har kallställt husen. De orkar inte med.

Alf Afferlund menar att LKAB bidrar till miljöstörningar och att bolaget dessutom inte har något intresse av att hålla nere störningar.

– Det ger två vinster för LK, att maximera vinsterna och att skrämma bort folk.

Han drar paralleller till det feodala statarsamhället.

– Vi är nästan som livegna.

Om till exempel Ericsson ska bygga ut i Kista så måste ju företaget köpa upp sina granntomter enligt gängse regler, menar Alf.

Men LKAB har förstört så mycket att värdet sjunkit, anser han.
– Det är som att först slå sönder en bil och sedan komma och köpa den.

Klockan tolv varje natt mullrar det till i nere i berget. Det är LK:s nattsprängning. Det känns mer nu än förr om åren. Den som ligger och sover kanske rentav vaknar till och känner huset rista. Det klirrar från köksskåpen.

Nu har krisen slagit även mot LKAB. Mitt i utvidgningen planeras ett tillfälligt produktionsstopp i såväl gruva som pelletsverk. Det blir första gången på 30 år. I normala fall går driften dygnet runt, året runt.

– Långsiktigt har vi fortfarande samma syn, vi tror på LK och på vår produktion.
Det säger Lotta Fogde, informationsdirektör på LKAB.

– När konjunkturen vänder ska LK ha full kapacitet och då ska vi vara med och ta del av uppgången. Men för att LK överhuvud taget ska kunna producera i framtiden måste vi investera väldigt tungt i våra gruvor.

Både i Malmberget och Kiruna behövs nya huvudnivåer. Lotta Fogde förklarar:
– Vi har ju en viss nivå som utskeppningsnivå under jord när man tar ut malmen. De nivåerna kommer vi ha tagit ut om några år. Då måste vi gräva oss ner djupare och ta ut ny malm längre ner.

Det krävs jätteinvesteringar, som frestar på även för ett företag som gjort tio miljarder i vinst årligen den senaste tiden.

– Med investeringar på fem miljarder om året går vinsten åt ganska snabbt.

Malmen ligger under Malmberget. Invånarna i Koskullskulle behöver inte flytta. De bor inte på någon malmkropp men de som arbetar vid LK har nära till jobbet. En av dem är Staffan Hietala. Han har jobbat nattskift i 25 år. När han växte upp fick ingen annan tidning än Flamman finnas i huset. I Tjautjasjaure, där hade man Kuriren. Tjautjasborna kallade Kullen för Lilla Moskva.
Idag finns mer framtidstro här i kommunen än på många år, menar Staffan.

– Absolut. Ja, det har ju varit en guldrush nästan, allt som kom ut fick de sälja.

Att krisen skulle komma såhär fort, menar han, det hade ingen av experterna förutsett. Och LKAB:s ledning har varit slösaktig med pengar, tycker han.

– De har skickat oss på kurser som inte ger oss något alls. Jag fick tjata mig till att slippa gå en av kurserna. De slänger bort pengarna. Och det sa jag långt innan det var tal om någon kris.

– Man känner sig nästan som ett orakel.

Utanför Staffans fönster syns mest skog. I köket ligger middagsfisken framme.

– Jag har jagat och fiskat i hela mitt liv.

Fisket är gott. På sommaren är det bara dra upp middagen, säger han. Det är ute i skogen han hålls när han inte jobbar.

– De unga nu… vad ska de göra? Många har fått familj. Och en del kanske vill ha lite mera fart. Gå ut här är ju ingenting. Björnfällan, i timmar stod vi och köade! På Nordan var det dans, då kom folk upp från Gällivare för att gå dit.

Det mesta är bra med att jobba för LK.

– Många säger att LK är den bästa arbetsgivaren.
Nog finns lite att förbättra när det gäller arbetsmiljön.

– Det är dammigt och varmt. Vi har haft ställen där det varit 70 grader. Men de har fått till det. Många av de hemska jobben har försvunnit.

Han bodde i Stockholm ett tag. Men de ringde från LK, där han sommarjobbat lite grann. Han hade inte ens sökt jobb där. Nu behövdes han vid bandugnsverket, som var nytt 1974.

– Så jag tog första tåget hem.

– På den tiden var det hur mycket folk som helst på stan. Nu… nyligen såg jag en hare utanför Nordan. Nån hade också sett en räv för ett tag sedan.

Han berättar om när han första gången åkte och kollade på Gropen.

– Vi såg ett enormt, jättelikt hål! Det var kusligt. Vad stor den var, det var det jävligaste… Då hade de inte börjat tippa i den än.

LKAB som är ett statligt bolag borde ju kunna hjälpa till för samhället, tycker han.

– Men det har varit lite knussligt i­bland.

För 30 år sedan var det ett uppsving för samhället. Och en annan stor sak på gång – Stålverk 80 utanför Luleå.

– Men det var nån sorts stålkris just då så de vågade inte.

– Nog var det fan att vi inte byggde det.

Numera är Gruvfacket en del av IF Metall. Staffan är inte imponerad av dagens företrädare för facket. Men han gillar de fackliga ledarna vid gruvstrejken 1969-70. De hårda killarna, som han säger. Själv gick han i skolan då, men liksom många andra invånare besökte han ändå strejkmötena, som hölls i den stora idrottshallen i Malmberget. Han minns inte vad de sa.

– Men det var kul! De var så eniga. Folk ropade ”JA!” Inget svammel.

– Nog har vi mycket att tacka gruvstrejken för. I hela Sverige. Det handlade inte bara om löner utan om människovärde.

Längst upp i Malmberget, åt Kullen till, ligger Bolagsvägen. Där bor Gällivares kommunalråd Tommy Nyström (S).

– Jag bor själv i Malmberget och jag har insett som de flesta för länge sen, eftersom gruvnäringen är vår basnäring, att vi lever i symbios med gruvan, säger Tommy Nyström.

– Och då måste gruvan få möjlighet att utvidga. Mycket känslor finns med i bilden men de flesta har insett vad som är på väg att ske.

Det är svårt att sia om Malmbergets framtid, säger han, men på sikt ser det ut som om Malmberget kommer att försvinna.

– År 2012 vet vi att vi delar samhället i två delar och får ett västra och ett östra Malmberget.

– Det kan hända att det blir två öar kvar om 20, 30 år.

LKAB måste ha säker forskning för att veta om även de områdena är värda att bryta.

– Det här är svåra frågor, jag har aldrig varit med om nånting liknande! De gnager i skallen dag och natt, säger Tommy Nyström.

Han är mån om att Malmberget ska vara fint och välskött – inte förslummas under den tid som återstår.

Kiruna kommer också att tvingas flytta, men där har kommunen gjort det hela till en stor happening och använt det till kul PR. Varför har inte ni det?
– Den där historien… Vi är så luttrade här oppe. Vi har hållit på och flyttat hus i 40 år i Malmberget. Kiruna har inte flyttat en kåk än.

– De kommer inte kunna flytta allt på en gång i Kiruna heller.

Malmbergets invånare och verksamheter måste flytta till Gällivare. Äldreboenden, skolor. Tommy Nyström tycker att staten borde lägga in pengar.

– Regeringen säger att bolaget ska betala men bolaget är ju statligt.

Det är inga enkla saker, säger han.

– Det är byråkrati och bolagslagar och statliga regelverk.

Kommunen har bra kontakt med LKAB, säger han. Det här är ju ingenting som de heller sysslar med till vardags.

– LKAB har gjort enorma vinster och skulle kunna betala för samhällsförändringen flera gånger om, men det funkar inte så. Jag hade önskat att jag kunde få en helhetslösning, och lösa in hela Malmberget men dit kommer vi inte nu. Vi tar en bit åt gången.

– Många tycker det går trögt och tungt och det tycker jag med, men det är inga lätta grejer. Flytta en hel stad, det låter som en saga!

Ola Johnsson är vd för LKAB. Han bor i Luleå.

– Men jag har bott i Kiruna i 24 år.

I Kiruna jobbade han i gruvan. Började som tekniker, sedan logistikansvarig, förädlingsansvarig och annat.

Du är väl en lite ovanlig vd som har bakgrund i företaget ända nerifrån gruvan?
– Jag är nog lite ovanlig på många sätt, svarar Ola Johnsson och skrattar.

Vad säger du till dem om tycker LK har agerat för snålt i samband med flytt av boende?
– Varje gång vi köpt ett hus har vi försökt göra en så god affär som möjligt för båda parter. Vi kommer sakta till en lösning i alla fall.

Det är många olika intressen som måste bedömas, påpekar han.

– Vi måste värna människorna, helt klart, säger vd Ola Johnsson. Men samtidigt måste vi värna att hålla igång driften.

– LK har inte skött sig så bra alla gånger. Det vi gjorde sommaren 2008 det var ingen höjdare.

Han syftar på att LK lovat flytta hela hus men misslyckades.

– Det var dålig respekt för de boende, vi borde ha undersökt och tittat på det bättre. Absolut. Husen klarade inte flytten.

”Tragiskt” säger Ola Johnsson om de misslyckade husflyttningarna. Men han sover gott om natten, svarar han när jag frågar.

– Det måste jag göra, annars skulle jag sluta.

– Vi har lärt oss mycket på det här. Att man inte ska ge löften som fikaost.

Det blir dags för mig att ta farväl av Malmberget. Det känns vemodigt. Flammans födelsestad och en viktig plats för arbetarrörelsen. Många har slitit alltför ont i gruvan och fått alltför lite av rikedomarna. Men naturtillgångarna häruppe finns kvar, när folk söderöver ser sina industrier försvinna. Det är fortfarande gruvorna som håller liv i Malmfälten.