– Det handlar om ett systemskifte där humanism och grundläggande mänskliga värden har försvunnit och blivit kommersialiserade. Man har helt tappat ledfyren om vanlig hederlig mänsklighet.
Bo Edvardsson är frustrerad. Hans arbete i Malmö anhörigförening ger honom en daglig inblick i hur kommunens äldre får allt mindre hjälp från den välfärd de under sitt liv betalat för att bygga upp. Anhörigföreningen arbetar för att hjälpa äldre och deras anhöriga att ställa krav på välfärden. Men om Malmös ledande politiker får som de vill, skall frivilligorganisationerna och anhöriga själva göra allt mer av jobbet.
– Man skär ner och försöker utnyttja de äldres anhöriga, som oftast är kvinnor som redan är slut efter ett hårt liv. Oftare och oftare går det så långt att de anhöriga kollapsar, och själva blir vårdpaket.
Malmö har drabbats hårt av den marknadsliberala inflationspolitiken och dess arbetslöshet. Lägre skatteintäkter, ökade kostnader för socialbidrag, och budgetregler som förhindrar kommunal stimuleringspolitik, har tvingat Malmö att spara sig in i krisen.
Idag är staden Sveriges mest segregerade. Förvärvsfrekvensen i åldrarna 16–64 år är 64 procent, att jämföra med riksgenomsnittets 75. Andelen ungdomar utan gymnasiebehörighet är 21 procent – dubbelt så högt som i resten av Sverige. Välfärdsindikatorer som fattigdom, trångboddhet, andel låginkomsttagare, dagisbrist, och brottlighet, visar ett Malmö i illa läge. Också inom kommunen är segregationen stor, med Rosengård och Fosie som de mest utsatta stadsdelarna.
Trots detta har nedskärningarna accelererat under de senaste åren, med hundratals miljoner i besparingar. Och trots att budgeten ligger i år ligger i balans har SAP: s starke man Ilmar Reepalu beordrat ännu mer nedskärningar. Hur dessa kommer att se ut under nästa år vet man inte, eftersom budgeten nu behandlas ute i stadsdelarna. Men en fingervisning är de senaste årens nedskärningar
– Nedskärningarna har ökat sedan 2002 och man lägger ner det man inte är lagbunden att ha, som dagverksamhet för dementa, anhörigstöd och rehabilitering, konstaterar Bo Edvardsson på anhörigföreningen.
Mönstret går igen i stadens socialtjänst. På länsstyrelsen i Skåne, som kontrollerar hur kommunen sköter sig, ser Jonas Terje och hans kollegor hur den uppsökande verksamheten försvinner.
– Det har varit kraftiga sparkrav för socialtjänstens verksamhet under de senaste två budgetperioderna. De tjänster man skär bort är den öppna, uppsökande och förebyggande verksamheten som kommunerna inte har ett lagstadgat ansvar att utföra.
Bilden bekräftas av Akademikerförbundet SSR i Malmö, där den fackliga sekreteraren Kristina Aurell förra året såg hur tio tjänster försvann i Rosengård; i år ligger sparkraven i bland annat stadsdelen Fosie.
– Man drar ned på verksamheten i de stadsdelar som har det värst. Det är den förebyggande verksamheten man tar först.
Politiken innebär att kostnaderna för kommunen blir högre, trots att man tror att man sparar, menar Kristina Aurell.
– Vår professionella bedömning är att man gör neddragningar som ger ökade kostnader istället för minskade, eftersom man till exempel missar att fånga upp ungdomar som senare måste tas om hand i mycket dyra placeringar enligt LVU (Lagen om vård av unga).
Mönstret går igen överallt. Fritidsgårdar läggs ned, kommunala badhus stänger, rehabilitering av missbrukare minskar samtidigt som hemlösheten ökar, och barnomsorgens försämring har gjort att barnfamiljerna börjat flytta från staden. Frivilligorganisationer och anhöriga får fylla det tomrum som uppstår. I början av 2004 kom nästa steg i samma riktning, presenterat som en socialdemokratisk lösning på välfärdens problem. Då klubbades den av SAP: s initierade handlingsplanen Välfärd för alla igenom i kommunstyrelsen med hjälp av de borgerliga partierna.
För Malmös vänsterpartister blev handlingsplanen, och Ilmar Reepalus krav på att den skulle ingå i en gemensam budget, för mycket. Redan året innan hade man brutit budgetsamarbetet på grund av de stora besparingar SAP ville göra i barnomsorgen. Ställda inför Välfärd för alla, sade ett enat Vänsterparti återigen nej till Reepalu.
I handlingsplanen påstås att målet är att återupprätta välfärden för de mest utsatta i kommunen. Men för vänstern, invandrar- och frivilligorganisationerna, samt anställda inom kommunal verksamhet, är Välfärd för alla ett öppet bevis på rasism och förnedrande människosyn. Ett sätt att i själva verket permanent avveckla den kommunala välfärden.
Det som skapade mest uppmärksamhet på riksplanet var Ilmar Reepalus förslag i våras att stoppa invandringen till Malmö. Hela problemformuleringen i Välfärd för alla utgår i grunden från att invandrare och andra svaga grupper utgör kommunens stora problem. Detta menar Babak Rahimi från Iran-Svenska Solidaritetsföreningen i Malmö.
– Planen är rasistisk och liknar lagarna som fanns i USA under slaveriet, nämligen att alla skulle ha vissa rättigheter men lagens ”alla” innefattade inte alla. Det är ett rasistiskt dokument med ett synsätt där vissa inte omfattas av välfärden. Invandrarna blir objekt för åtgärder från dem som bestämmer.
Babak Rahimi menar att kommunens politiker själva varit delaktiga i att öka segregationen på arbetsmarknaden, och hindrat arbetstillfällen för invandrare att skapas. Bland annat genom att man konsekvent skickat bidragsberoende invandrare till så kallade praktikplatser, som egentligen är riktiga jobb.
– Malmö kommun har gjort invandrarna till en billig reservarbetskraft. Arbetsförmedlingen hjälper företag som hör av sig om så kallade ”praktikplatser”, som egentligen är riktiga jobb, men där kommunen hjälper arbetsgivarna att få tag på billig arbetskraft under etiketten ”praktikplatser”. Det finns ingen kontroll utan systemet utnyttjas för fullt.
Kommunen har också ansvar för boendesegregationen genom att man låtit privata bostadsbolag profitera på invandrare som inte var i position att ställa krav, menar Rahimi.
– Rosengård blev Rosengård på grund av de bostadsföretag som hyrde ut skitboende till människor som inte kunde ställa krav men ville flytta till Malmö. Kommunen betalade flytten men hade ingen ambition att kräva samma höga standard för invandrarna som för svenskarna.
Invandrarorganisationerna har inte varit tillfrågade om vad de tycker om Välfärd för alla. I stadsdelen Hyllie sitter Juha Jurvanen, vänsterpartist och ansvarig för arbetsmarknad och integration. Han ser Välfärd för alla som en del av den politiska diskrimineringen.
– Problemet är att de frågor som är viktiga för invandrarna aldrig kommer upp på den politiska dagordningen. Man pratar om att engagera invandrarna och göra dem delaktiga i politiken, men man pratar aldrig om deras liv och problem.
Därför blir det absurt när invandrarna blir problemet, och skall straffas för att de lever i en situation som politikerna skapat, menar kritikerna. Beskrivningarna i handlingsplanen avslöjar en skrämmande människosyn, menar Juha Jurvanen.
– Det är fruktansvärt. Att man i den politiska debatten kan säga ”det här handlar om att hjälpa invandrarna” och samtidigt utmåla dem som problemet i staden.
Bo Edvardsson på Malmö anhörigförening håller med.
– Det är klart att man utmålar invandrarna som ansvariga för tillståndet. Man menar att de har sig själva att skylla. När vi ju har en bevisad diskriminering på den svenska arbetsmarknaden.
Men den diskrimineringen nämns överhuvudtaget inte i Välfärd för alla. Detta trots att arbetsmarknadsmålen är sensationella. Fram till 2008, skall förvärvsfrekvensen höjas från 64 till 75 procent, vilket innebär 20 000 (!) nya arbetstillfällen.
Ökningen skall inte ske genom efterfrågestimulans, expansion av kommunal offentlig sektor, eller åtgärder mot diskrimineringen – den skall tvingas fram. ”Arbetslinjen ska bli tydligare”, som det heter. Bland annat med hjälp av mer villkorat socialbidrag, Juha Jurvanen menar att tvånget mot de arbetslösa är omänskligt och meningslöst.
– Jag har inget emot arbetslinjen, den tidigare, där den hörde ihop med en politik för full sysselsättning. Men idag finns det inga möjligheter att hitta jobb, för de existerar inte på grund av den ekonomiska politiken.
Den hårdare arbetslinjen kritiseras också av forskare som Malmö bjudit in för att granska projektet. En av dem är Sune Sunesson, professor i socialt arbete vid Lunds Universitetet.
– Man talar mycket om arbetslösheten, om en hårdare arbetslinje och att folk skall söka jobb mer, men inte hur människor i verkligheten skall få ett jobb. Man skriver inte om hur det skall gå till i praktiken. Var finns jobben?
Välfärd för alla har svaret också på den frågan. Finns det inga riktiga arbeten skall socialbidragstagarna tvingas in i ”samhällstjänst”, enligt förebild från danska skandalkommunen Farum. De som ”erhåller bidrag för sin försörjning skall under bidragstiden förväntas kunna utföra arbetsuppgifter inom den kommunala verksamheten”. Ilmar Reepalu har uttryckt det som att kommunen äger bidragstagarnas tid. Samhällstjänsten kan bestå av renhållning, jobb på dagis, arbete som ”trygghetsvärdar” i stadsdelen, eller i de egna barnens skolor. Juha Jurvanen känner igen idéerna.
– Det här är gammal borgerlig politik som SAP gör till sin egen. Det är ett gammalt moderatkrav att invandrarpappor, eftersom de ändå inte har något jobb, skall vara i skolan och ta ”ansvar” för sina barn.
För Babak Rahimi är det tydligt att tvångsåtgärderna spär på segregationen.
– Det här skapar bara en arbetsmarknad där en del arbetar billigare. Det befäster givetvis segregationen. Istället borde man satsa expansivt och anställa fler i offentlig sektor, med riktiga jobb.
Förutom samhällstjänst, skall Malmö kommun aktivt bidra till att skapa en sektor med ”hushållsnära tjänster” (det vill säga pigarbete), som enligt Välfärd för alla skall erbjuda ”genomgångsarbeten för vissa personer, men även permanenta arbeten för de som inte satsar på längre utbildningar”.
Det avslutande avsnittet i Välfärd för alla handlar om Malmö-bornas ”trygghet”. Även här siktar man högt – ”den långsiktiga ambitionen är att antalet brott ska vara noll”. Detta skall nås genom åtgärder som inte innebär socialt arbete, utan ökad repressivitet, fler poliser och hårdare straff. Inledningsvis vill man ha ”ökad kamerabevakning av centrala Malmö”, och ”kamerabevakning av våra skolor för att motverka vandalism”.
Man vill också ha fler poliser, som skall koncentrera sig på ”snabb och konsekvent reaktion med åtgärder och påföljder”, mot unga brottslingar. I Rosengård, där man förra året lade ner tio uppsökande socialtjänster, vill Malmöpolitikerna förlägga en ny polishögskola.
Familjer som inte har ork, mod eller medel att själva lösa problem med barnen, skall straffas: ”Mot de föräldrar som medvetet undandrar sig ansvar för sina barn och ungdomar /…/ ska starkare åtgärder kunna användas.” Sist men inte minst vill Malmös socialdemokrater driva på en utveckling mot medborgargarden. I de mest fattiga och segregerade områdena skall ”grupper av boende genom frivilliginsatser medverka i övervakningen av områdena” Man vill också utnyttja ”arbetslösa personer som kan engageras som trygghetsvärdar och utföra uppgifter lokalt i samarbete med polis, vaktbolag etc”.
Babak Rahimi ser samma konsekvenser som de anställda inom socialtjänsten. Att bygga ut polis- och övervakningsinsatserna och spara in på socialt arbete ökar bara kostnaderna.
– Det man tror att man sparar in när man skär ner i den offentliga sektorn betalar man genom mångfalt ökade sociala kostnader. Vi anställer inte människor men när brottsligheten ökar sätter vi upp kameror.
Ideologin i Välfärd för alla blir tydlig. Den reguljära välfärden dras tillbaka. Mer och mer ansvar skjuts över på frivilligorganisationer, anhöriga och enskilda. Arbetslösa och invandrare försätts i permanentad segregation, där chanserna att komma in i det ”svenska” samhället minimeras. De tvingas göra samhällstjänst i egna segregerade skolor och dagis, eller i ”hushållsnära tjänster” i rikare delar av staden. All förebyggande verksamhet dras tillbaka till förmån för fler poliser, medborgargrupper, och arbetslösa ”trygghetsvärdar”.
– Om man har segregerade dagis, bor segregerat, och de arbetslösa är tvungna att jobba av socialbidraget på sina egna barns segregerade dagis eller liknande, så innebär det en medvetet utformad ghettotillvaro, sammanfattar Juha Jurvanen.
Babak Rahimi tvekar inte när han beskriver situationen.
– I dagens Malmö håller politikerna på att skapa ett svenskt Harlem. Konsekvenserna i Välfärd för alla är en stor förnedring av människorna i staden.
Förvaringsdagis förnedrande för arbetslösa och barnlediga
– Jag satt och läste tidningen och såg en artikel om förvaringsdagis för barn till arbetslösa och barnlediga. Jag kände direkt att det här måste vi stoppa.
Kristoffer Jansson sitter vid bordet tillsamman flickvännen Katarina Löv och vännerna Tina Öller, och Sophie Ljungblom. Nätverket Lika dagis åt alla drogs igång i Malmö i början av sommaren, som ett svar på politikernas senaste försöka att försämra förstadens barnfamiljer.
Det socialdemokratiska förslaget om segregerade förskolor kom i början av 2004. För att frigöra platser, utan att behöva bygga ut barnomsorgen, ville man öppna förvaringsdagis i outnyttjade skollokaler. Dagisen skulle tillhandahålla ett minimum av kommunal service.
– Det skulle vara en grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen, minns Sophie. Det skulle inte finnas utrustning, leksaker eller mat, och man ville dessutom utnyttja arbetslösa grundskollärare till att vakta barnen.
Nätverket samlade på rekordtid ihop hundratals medlemmar. Förvaringsdagis skulle ha cementerat segregationen i en redan delad stad. För barnens sociala och psykiska hälsa skulle flyttandet betyda instabilitet i en känslig ålder. Katarina och Kristoffer var precis på väg att få sitt andra barn, och förslaget skulle direkt ha drabbat dem och deras son Alfons.
– Alfons började i förskolan i januari, säger Katarina. När vi fick barn skulle han ha flyttat till ett förvaringsdagis. När vårt nya barn sedan skulle börja i förskolan, skulle Alfons ha flyttat tillbaka till ett ”vanligt” dagis. Det skulle ha inneburit tre dagis under ett och ett halvt år.
Socialdemokraterna fick tillfälligt backa. Men förslaget planeras komma tillbaka. Och ingen runt bordet i Malmö känner trygghet. Förvaringsdagis är bara en del av en medveten kampanj mot Malmös barnfamiljer. Det började under 2003 då kommunens socialdemokrater, efter kritik från Skolverket för långa förskoleköer, bestämde sig för att skapa över 500 nya dagisplatser i ett enda slag. Inte genom att möta behov med utbyggnad. Utan genom minska arbetslösas och barnledigas rätt till plats, och gå rakt ner till skollagens minimum på 15 timmar i veckan. Plötsligt skulle arbetslösa inte kunna ha sina barn mer än tre timmar per dag på daghem, trots att kommunen tvingar dem till aktivt jobbsökande sex timmar om dagen.
SAP: s förslag gjorde att Malmös vänsterparti ansåg smärtgränsen för samarbete nådd. Man avbröt direkt årets budgetarbete. För Anneli Philipsson (v) oppositionsborgarråd, var beslutet självklart.
– Vi kunde inte gå med på försämringarna. Det gick för långt.
Förslaget gick igenom ändå, med socialdemokraterna och de borgerliga.
– Då var det som att dra ur proppen, enligt Anneli Philipsson. Tjänstemännen började nästan tävla med varandra i att hitta förnedrande lösningar för att pressa barnfamiljerna i jakten på fler platser.
Ett medel i jakten på besparingar är detaljerande tidrapporter som föräldrar utan fast anställning hela tiden måste lämna in till barnomsorgen för att få behålla sin dagisplats.
– Vi är tvungna att lämna redovisa för minsta andetag vi gör, säger Sophie. Jag måste lämna in papper på allt vi gör och när vi gör det. Hur mycket jag tjänar, vilken färdväg jag har till dagis och så vidare. Det känns oerhört kränkande.
Övervakning, press och stress mot barn och föräldrar har blivit ett av de kommunens viktigaste medel i jakten på ”frigjorda timmar”. Exemplen är många.
– Det var en mamma på vårt dagis som fick en tillsägelse för att hon gått och handlat innan hon hämtade på dagis, berättar Kristoffer. Det får man absolut inte göra.
I strategin ingår att krympa föräldrarnas möjlighet till egen fritid så långt lagen tillåter.
Jobbar man natt förväntas man ta hand om barnen på dagarna.
– Jag känner en familj där mannen arbetar på sjön tre månader i taget och är hemma tre månader, berättar Tina. Nu menar tjänstemännen i barnomsorgen att han när han är hemma inte har rätt till dagis. Det betyder att barnen skall ryckas upp från sin tillvaro var tredje månad.
Kontrollen är stenhård. Tjänstemännen gör allt för att rationalisera och ”frigöra timmar”. Tycker man att något verkar misstänkt ringer man upp arbetsgivarna för att kontrollera. Även fast anställda måste lämna in sina scheman till daghemmet för att få behålla platsen.
– Jag måste lämna in mitt schema, säger Kristoffer som är brevbärare.
Däremot tvekar kommunen inte att ta ut full dagisavgift av alla.
– Vi betalar för en heltidsplats även om vi bara får femton timmar i veckan, konstaterar Kristoffer.
– Vi hade en pappa som öppet ifrågasattes av dagisföreståndaren, som påstod att han inte alls hade rätt till mer tid på dagis, berättar Tina.
Strategin är att ställa grupp mot grupp istället för att skapa nya platser. När Lika dagis åt alla protesterade gick skolborgarrådet Agneta Eriksson (s) ut och anklagade de arbetslösa för att inte unna ”vanligt” folk dagisplatser.
– Hon försökte hävda att vi tog platser från dem som står utanför, minns Sophie.
Men skulden och övervakningen fäster. Det intygar alla runt bordet. Alla känner hur självförtroendet sjunker i mötet med barnomsorgen.
– Man känner sig påpassad och dålig, menar Sophie.
I Malmö hotar politikernas hetsjakt bli direkt destruktiv för den kommunala ekonomin. Barnfamiljerna börjar nämligen flytta. Därmed försvinner ett mycket viktigt skatteunderlag från Malmö. Tina vet hur det känns.
– Vi flyttade från Lund när vårt första barn kom, och det ångrar vi dagligen.
Malmöpolitikernas val – prestigebyggen för miljarder
Trots att nedskärningarna i Malmös offentliga välfärd under årens lopp gjorts med argumentet att man varit tvungen, tyder mycket på att politikerna själva gjort ett medvetet val.
För samtidigt finns en tydlig tendens att Malmöpolitikerna år efter år plöjt ned pengar i olika prestigeprojekt, för att höja stadens ”attraktionskraft” gentemot det övriga Sverige, och ”utländska investerare”. Ofta gör man upp med det lokala näringslivet om satsningar på nöjesfält, upplevelsecentra, hockeyarenor, turistprojekteringar, citytunnlar, småhusområden, bomässor och så vidare. Det handlar om betydande summor, kanske mångdubbelt mer än det som under åren tagits från välfärden.
– Man skall ha klart för sig att Malmö har ett Stockholmskomplex. Politikerna har ett stort behov av att ha prestigeobjekt här i Malmö. Man måste hela tiden göra något för att trycka bort stockholmaren. Vi skall vara högst och bäst i Malmö, kommenterar Bo Edvardsson på Malmö anhörigförening.
Exemplen är många. Enbart den misslyckade bostadsmässan Bo01 kostade kommunen över 400 miljoner under år 2001 och 2002, enligt en rapport från Malmö stads revisorer. Summan överstiger med råge nedskärningarna i den kommunala välfärden under samma år.
Citytunneln, som ger två tunnelbanestationer vid stadens shoppingcentra, beräknas kosta över en och en halv miljard av kommunala pengar. De pengarna togs från kommunens försäljning av aktierna i Sydkraft, och valet var tydligt. Inte en krona till social välfärd. Bara ytterligare nedskärningar.
Nu byggs en ny stadsdel vid Hyllievång. Tidigare hade en normal planprocess genomförts, med remissrunda och allt. Men när affärsmannen Percy Nilsson presenterade sina egna planer för Hyllie, med shoppingcentrum, hockeyarena och nöjescentrum, ändrade politikerna de fastslagna planerna.
– Det är helt klart så att man prioriterar skrytprojekten, och i budgetarna är det de ”mjuka” verksamheterna som skärs bort när det fattas pengar. Och bakom besluten finns det alltid medelålders vita män som viftar med pengarna, säger (v):s oppositionsråd Anneli Philipson.
Kommunen gav Percy Nilsson stora markrabatter. Idag skall Hyllie bli ett attraktivt medelklassområde, som kommunen kommer att lägga stora summor pengar på, samtidigt som de mest segregerade stadsdelarna Rosengård och Fosie drabbas av ännu mer nedskärningar.
Andra prestigesatsningar inkluderar Entré Malmö, ett upplevelsecentrum som utreddes och planerades under 2002, men sedan lades ner. Percy Nilssons hockeylag Malmö Redhawks fick under 2003 en efterskänkning av en kommunal hyresskuld på 2,5 miljoner. Och det finns fler exempel. Men de är svåra att redovisa, eftersom kommunens kostnadskontroll är så dålig att inte ens de egna revisorerna vet hur saker och ting ligger till. Stadens revision har tillsatt en specialutredning som skall granska vilka pengar som kommer in och går ut.
– Det handlar om EU- bidrag, regionbidrag och andra kommunala inkomster som man har dålig koll på. Samtidigt vet ingen vilka projekt som sätts igång och vad de kostar, säger Gun Jägerhök som skall utreda frågan under det närmaste året.
Babak Rahimi, Iran-Svenska Solidaritetsföreningen i Malmö, dömer ut den kommunala skrytkulturen.
– Det finns en människosyn som säger att det är plånbokens tjocklek som skall bestämma i Malmö. Kommunledningen tror att det gäller att locka fler rika till Malmö, vars pengar kommer att skapa Välfärd för alla. Det är så idiotiskt så att det inte är sant. Den berömda nyliberala nedsippringseffekten existerar ju inte. Hade de läst några böcker hade de fattat att det inte funkar så.
