Okategoriserade 11 november, 2004

Malmö – den nyliberala mardrömmen

Invandrarna som samhällets stora problem. Tvångskommenderad ”samhällstjänst” för arbetslösa. Legaliserade pigtjänster, frivilliga medborgargarden, och segregerade dagis. Så skall Malmös nya reårsplan uppnå målen om 20 000 nya jobb, och en utraderad brottslighet. Välkommen till Malmö, Välfärd för alla, och den nyliberala mardrömmen i socialdemokratisk regi.

– Det handlar om ett systemskifte där humanism och grundläggande mänskliga värden har försvunnit och blivit kommersialiserade. Man har helt tappat ledfyren om vanlig hederlig mänsklighet.
Bo Edvardsson är frustrerad. Hans arbete i Malmö anhörigförening ger honom en daglig inblick i hur kommunens äldre får allt mindre hjälp från den välfärd de under sitt liv betalat för att bygga upp. Anhörigföreningen arbetar för att hjälpa äldre och deras anhöriga att ställa krav på välfärden. Men om Malmös ledande politiker får som de vill, skall frivilligorganisationerna och anhöriga själva göra allt mer av jobbet.
– Man skär ner och försöker utnyttja de äldres anhöriga, som oftast är kvinnor som redan är slut efter ett hårt liv. Oftare och oftare går det så långt att de anhöriga kollapsar, och själva blir vårdpaket.
Malmö har drabbats hårt av den marknadsliberala inflationspolitiken och dess arbetslöshet. Lägre skatteintäkter, ökade kostnader för socialbidrag, och budgetregler som förhindrar kommunal stimuleringspolitik, har tvingat Malmö att spara sig in i krisen.
Idag är staden Sveriges mest segregerade. Förvärvsfrekvensen i åldrarna 16–64 år är 64 procent, att jämföra med riksgenomsnittets 75. Andelen ungdomar utan gymnasiebehörighet är 21 procent – dubbelt så högt som i resten av Sverige. Välfärdsindikatorer som fattigdom, trångboddhet, andel låginkomsttagare, dagisbrist, och brottlighet, visar ett Malmö i illa läge. Också inom kommunen är segregationen stor, med Rosengård och Fosie som de mest utsatta stadsdelarna.
Trots detta har nedskärningarna accelererat under de senaste åren, med hundratals miljoner i besparingar. Och trots att budgeten ligger i år ligger i balans har SAP: s starke man Ilmar Reepalu beordrat ännu mer nedskärningar. Hur dessa kommer att se ut under nästa år vet man inte, eftersom budgeten nu behandlas ute i stadsdelarna. Men en fingervisning är de senaste årens nedskärningar
– Nedskärningarna har ökat sedan 2002 och man lägger ner det man inte är lagbunden att ha, som dagverksamhet för dementa, anhörigstöd och rehabilitering, konstaterar Bo Edvardsson på anhörigföreningen.
Mönstret går igen i stadens socialtjänst. På länsstyrelsen i Skåne, som kontrollerar hur kommunen sköter sig, ser Jonas Terje och hans kollegor hur den uppsökande verksamheten försvinner.
– Det har varit kraftiga sparkrav för socialtjänstens verksamhet under de senaste två budgetperioderna. De tjänster man skär bort är den öppna, uppsökande och förebyggande verksamheten som kommunerna inte har ett lagstadgat ansvar att utföra.
Bilden bekräftas av Akademikerförbundet SSR i Malmö, där den fackliga sekreteraren Kristina Aurell förra året såg hur tio tjänster försvann i Rosengård; i år ligger sparkraven i bland annat stadsdelen Fosie.
– Man drar ned på verksamheten i de stadsdelar som har det värst. Det är den förebyggande verksamheten man tar först.
Politiken innebär att kostnaderna för kommunen blir högre, trots att man tror att man sparar, menar Kristina Aurell.
– Vår professionella bedömning är att man gör neddragningar som ger ökade kostnader istället för minskade, eftersom man till exempel missar att fånga upp ungdomar som senare måste tas om hand i mycket dyra placeringar enligt LVU (Lagen om vård av unga).
Mönstret går igen överallt. Fritidsgårdar läggs ned, kommunala badhus stänger, rehabilitering av missbrukare minskar samtidigt som hemlösheten ökar, och barnomsorgens försämring har gjort att barnfamiljerna börjat flytta från staden. Frivilligorganisationer och anhöriga får fylla det tomrum som uppstår. I början av 2004 kom nästa steg i samma riktning, presenterat som en socialdemokratisk lösning på välfärdens problem. Då klubbades den av SAP: s initierade handlingsplanen Välfärd för alla igenom i kommunstyrelsen med hjälp av de borgerliga partierna.
För Malmös vänsterpartister blev handlingsplanen, och Ilmar Reepalus krav på att den skulle ingå i en gemensam budget, för mycket. Redan året innan hade man brutit budgetsamarbetet på grund av de stora besparingar SAP ville göra i barnomsorgen. Ställda inför Välfärd för alla, sade ett enat Vänsterparti återigen nej till Reepalu.
I handlingsplanen påstås att målet är att återupprätta välfärden för de mest utsatta i kommunen. Men för vänstern, invandrar- och frivilligorganisationerna, samt anställda inom kommunal verksamhet, är Välfärd för alla ett öppet bevis på rasism och förnedrande människosyn. Ett sätt att i själva verket permanent avveckla den kommunala välfärden.
Det som skapade mest uppmärksamhet på riksplanet var Ilmar Reepalus förslag i våras att stoppa invandringen till Malmö. Hela problemformuleringen i Välfärd för alla utgår i grunden från att invandrare och andra svaga grupper utgör kommunens stora problem. Detta menar Babak Rahimi från Iran-Svenska Solidaritetsföreningen i Malmö.
– Planen är rasistisk och liknar lagarna som fanns i USA under slaveriet, nämligen att alla skulle ha vissa rättigheter men lagens ”alla” innefattade inte alla. Det är ett rasistiskt dokument med ett synsätt där vissa inte omfattas av välfärden. Invandrarna blir objekt för åtgärder från dem som bestämmer.

Babak Rahimi menar att kommunens politiker själva varit delaktiga i att öka segregationen på arbetsmarknaden, och hindrat arbetstillfällen för invandrare att skapas. Bland annat genom att man konsekvent skickat bidragsberoende invandrare till så kallade praktikplatser, som egentligen är riktiga jobb.
– Malmö kommun har gjort invandrarna till en billig reservarbetskraft. Arbetsförmedlingen hjälper företag som hör av sig om så kallade ”praktikplatser”, som egentligen är riktiga jobb, men där kommunen hjälper arbetsgivarna att få tag på billig arbetskraft under etiketten ”praktikplatser”. Det finns ingen kontroll utan systemet utnyttjas för fullt.
Kommunen har också ansvar för boendesegregationen genom att man låtit privata bostadsbolag profitera på invandrare som inte var i position att ställa krav, menar Rahimi.
– Rosengård blev Rosengård på grund av de bostadsföretag som hyrde ut skitboende till människor som inte kunde ställa krav men ville flytta till Malmö. Kommunen betalade flytten men hade ingen ambition att kräva samma höga standard för invandrarna som för svenskarna.

Invandrarorganisationerna har inte varit tillfrågade om vad de tycker om Välfärd för alla. I stadsdelen Hyllie sitter Juha Jurvanen, vänsterpartist och ansvarig för arbetsmarknad och integration. Han ser Välfärd för alla som en del av den politiska diskrimineringen.
– Problemet är att de frågor som är viktiga för invandrarna aldrig kommer upp på den politiska dagordningen. Man pratar om att engagera invandrarna och göra dem delaktiga i politiken, men man pratar aldrig om deras liv och problem.
Därför blir det absurt när invandrarna blir problemet, och skall straffas för att de lever i en situation som politikerna skapat, menar kritikerna. Beskrivningarna i handlingsplanen avslöjar en skrämmande människosyn, menar Juha Jurvanen.
– Det är fruktansvärt. Att man i den politiska debatten kan säga ”det här handlar om att hjälpa invandrarna” och samtidigt utmåla dem som problemet i staden.
Bo Edvardsson på Malmö anhörigförening håller med.
– Det är klart att man utmålar invandrarna som ansvariga för tillståndet. Man menar att de har sig själva att skylla. När vi ju har en bevisad diskriminering på den svenska arbetsmarknaden.
Men den diskrimineringen nämns överhuvudtaget inte i Välfärd för alla. Detta trots att arbetsmarknadsmålen är sensationella. Fram till 2008, skall förvärvsfrekvensen höjas från 64 till 75 procent, vilket innebär 20 000 (!) nya arbetstillfällen.
Ökningen skall inte ske genom efterfrågestimulans, expansion av kommunal offentlig sektor, eller åtgärder mot diskrimineringen – den skall tvingas fram. ”Arbetslinjen ska bli tydligare”, som det heter. Bland annat med hjälp av mer villkorat socialbidrag, Juha Jurvanen menar att tvånget mot de arbetslösa är omänskligt och meningslöst.
– Jag har inget emot arbetslinjen, den tidigare, där den hörde ihop med en politik för full sysselsättning. Men idag finns det inga möjligheter att hitta jobb, för de existerar inte på grund av den ekonomiska politiken.
Den hårdare arbetslinjen kritiseras också av forskare som Malmö bjudit in för att granska projektet. En av dem är Sune Sunesson, professor i socialt arbete vid Lunds Universitetet.
– Man talar mycket om arbetslösheten, om en hårdare arbetslinje och att folk skall söka jobb mer, men inte hur människor i verkligheten skall få ett jobb. Man skriver inte om hur det skall gå till i praktiken. Var finns jobben?

Välfärd för alla har svaret också på den frågan. Finns det inga riktiga arbeten skall socialbidragstagarna tvingas in i ”samhällstjänst”, enligt förebild från danska skandalkommunen Farum. De som ”erhåller bidrag för sin försörjning skall under bidragstiden förväntas kunna utföra arbetsuppgifter inom den kommunala verksamheten”. Ilmar Reepalu har uttryckt det som att kommunen äger bidragstagarnas tid. Samhällstjänsten kan bestå av renhållning, jobb på dagis, arbete som ”trygghetsvärdar” i stadsdelen, eller i de egna barnens skolor. Juha Jurvanen känner igen idéerna.
– Det här är gammal borgerlig politik som SAP gör till sin egen. Det är ett gammalt moderatkrav att invandrarpappor, eftersom de ändå inte har något jobb, skall vara i skolan och ta ”ansvar” för sina barn.
För Babak Rahimi är det tydligt att tvångsåtgärderna spär på segregationen.
– Det här skapar bara en arbetsmarknad där en del arbetar billigare. Det befäster givetvis segregationen. Istället borde man satsa expansivt och anställa fler i offentlig sektor, med riktiga jobb.
Förutom samhällstjänst, skall Malmö kommun aktivt bidra till att skapa en sektor med ”hushållsnära tjänster” (det vill säga pigarbete), som enligt Välfärd för alla skall erbjuda ”genomgångsarbeten för vissa personer, men även permanenta arbeten för de som inte satsar på längre utbildningar”.

Det avslutande avsnittet i Välfärd för alla handlar om Malmö-bornas ”trygghet”. Även här siktar man högt – ”den långsiktiga ambitionen är att antalet brott ska vara noll”. Detta skall nås genom åtgärder som inte innebär socialt arbete, utan ökad repressivitet, fler poliser och hårdare straff. Inledningsvis vill man ha ”ökad kamerabevakning av centrala Malmö”, och ”kamerabevakning av våra skolor för att motverka vandalism”.
Man vill också ha fler poliser, som skall koncentrera sig på ”snabb och konsekvent reaktion med åtgärder och påföljder”, mot unga brottslingar. I Rosengård, där man förra året lade ner tio uppsökande socialtjänster, vill Malmöpolitikerna förlägga en ny polishögskola.
Familjer som inte har ork, mod eller medel att själva lösa problem med barnen, skall straffas: ”Mot de föräldrar som medvetet undandrar sig ansvar för sina barn och ungdomar /…/ ska starkare åtgärder kunna användas.” Sist men inte minst vill Malmös socialdemokrater driva på en utveckling mot medborgargarden. I de mest fattiga och segregerade områdena skall ”grupper av boende genom frivilliginsatser medverka i övervakningen av områdena” Man vill också utnyttja ”arbetslösa personer som kan engageras som trygghetsvärdar och utföra uppgifter lokalt i samarbete med polis, vaktbolag etc”.
Babak Rahimi ser samma konsekvenser som de anställda inom socialtjänsten. Att bygga ut polis- och övervakningsinsatserna och spara in på socialt arbete ökar bara kostnaderna.
– Det man tror att man sparar in när man skär ner i den offentliga sektorn betalar man genom mångfalt ökade sociala kostnader. Vi anställer inte människor men när brottsligheten ökar sätter vi upp kameror.

Ideologin i Välfärd för alla blir tydlig. Den reguljära välfärden dras tillbaka. Mer och mer ansvar skjuts över på frivilligorganisationer, anhöriga och enskilda. Arbetslösa och invandrare försätts i permanentad segregation, där chanserna att komma in i det ”svenska” samhället minimeras. De tvingas göra samhällstjänst i egna segregerade skolor och dagis, eller i ”hushållsnära tjänster” i rikare delar av staden. All förebyggande verksamhet dras tillbaka till förmån för fler poliser, medborgargrupper, och arbetslösa ”trygghetsvärdar”.
– Om man har segregerade dagis, bor segregerat, och de arbetslösa är tvungna att jobba av socialbidraget på sina egna barns segregerade dagis eller liknande, så innebär det en medvetet utformad ghettotillvaro, sammanfattar Juha Jurvanen.

Babak Rahimi tvekar inte när han beskriver situationen.
– I dagens Malmö håller politikerna på att skapa ett svenskt Harlem. Konsekvenserna i Välfärd för alla är en stor förnedring av människorna i staden.

Förvaringsdagis förnedrande för arbetslösa och barnlediga

– Jag satt och läste tidningen och såg en artikel om förvaringsdagis för barn till arbetslösa och barnlediga. Jag kände direkt att det här måste vi stoppa.
Kristoffer Jansson sitter vid bordet tillsamman flickvännen Katarina Löv och vännerna Tina Öller, och Sophie Ljungblom. Nätverket Lika dagis åt alla drogs igång i Malmö i början av sommaren, som ett svar på politikernas senaste försöka att försämra förstadens barnfamiljer.

Det socialdemokratiska förslaget om segregerade förskolor kom i början av 2004. För att frigöra platser, utan att behöva bygga ut barnomsorgen, ville man öppna förvaringsdagis i outnyttjade skollokaler. Dagisen skulle tillhandahålla ett minimum av kommunal service.
– Det skulle vara en grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen, minns Sophie. Det skulle inte finnas utrustning, leksaker eller mat, och man ville dessutom utnyttja arbetslösa grundskollärare till att vakta barnen.
Nätverket samlade på rekordtid ihop hundratals medlemmar. Förvaringsdagis skulle ha cementerat segregationen i en redan delad stad. För barnens sociala och psykiska hälsa skulle flyttandet betyda instabilitet i en känslig ålder. Katarina och Kristoffer var precis på väg att få sitt andra barn, och förslaget skulle direkt ha drabbat dem och deras son Alfons.
– Alfons började i förskolan i januari, säger Katarina. När vi fick barn skulle han ha flyttat till ett förvaringsdagis. När vårt nya barn sedan skulle börja i förskolan, skulle Alfons ha flyttat tillbaka till ett ”vanligt” dagis. Det skulle ha inneburit tre dagis under ett och ett halvt år.
Socialdemokraterna fick tillfälligt backa. Men förslaget planeras komma tillbaka. Och ingen runt bordet i Malmö känner trygghet. Förvaringsdagis är bara en del av en medveten kampanj mot Malmös barnfamiljer. Det började under 2003 då kommunens socialdemokrater, efter kritik från Skolverket för långa förskoleköer, bestämde sig för att skapa över 500 nya dagisplatser i ett enda slag. Inte genom att möta behov med utbyggnad. Utan genom minska arbetslösas och barnledigas rätt till plats, och gå rakt ner till skollagens minimum på 15 timmar i veckan. Plötsligt skulle arbetslösa inte kunna ha sina barn mer än tre timmar per dag på daghem, trots att kommunen tvingar dem till aktivt jobbsökande sex timmar om dagen.

SAP: s förslag gjorde att Malmös vänsterparti ansåg smärtgränsen för samarbete nådd. Man avbröt direkt årets budgetarbete. För Anneli Philipsson (v) oppositionsborgarråd, var beslutet självklart.
– Vi kunde inte gå med på försämringarna. Det gick för långt.
Förslaget gick igenom ändå, med socialdemokraterna och de borgerliga.
– Då var det som att dra ur proppen, enligt Anneli Philipsson. Tjänstemännen började nästan tävla med varandra i att hitta förnedrande lösningar för att pressa barnfamiljerna i jakten på fler platser.
Ett medel i jakten på besparingar är detaljerande tidrapporter som föräldrar utan fast anställning hela tiden måste lämna in till barnomsorgen för att få behålla sin dagisplats.
– Vi är tvungna att lämna redovisa för minsta andetag vi gör, säger Sophie. Jag måste lämna in papper på allt vi gör och när vi gör det. Hur mycket jag tjänar, vilken färdväg jag har till dagis och så vidare. Det känns oerhört kränkande.
Övervakning, press och stress mot barn och föräldrar har blivit ett av de kommunens viktigaste medel i jakten på ”frigjorda timmar”. Exemplen är många.
– Det var en mamma på vårt dagis som fick en tillsägelse för att hon gått och handlat innan hon hämtade på dagis, berättar Kristoffer. Det får man absolut inte göra.
I strategin ingår att krympa föräldrarnas möjlighet till egen fritid så långt lagen tillåter.
Jobbar man natt förväntas man ta hand om barnen på dagarna.
– Jag känner en familj där mannen arbetar på sjön tre månader i taget och är hemma tre månader, berättar Tina. Nu menar tjänstemännen i barnomsorgen att han när han är hemma inte har rätt till dagis. Det betyder att barnen skall ryckas upp från sin tillvaro var tredje månad.
Kontrollen är stenhård. Tjänstemännen gör allt för att rationalisera och ”frigöra timmar”. Tycker man att något verkar misstänkt ringer man upp arbetsgivarna för att kontrollera. Även fast anställda måste lämna in sina scheman till daghemmet för att få behålla platsen.
– Jag måste lämna in mitt schema, säger Kristoffer som är brevbärare.
Däremot tvekar kommunen inte att ta ut full dagisavgift av alla.
– Vi betalar för en heltidsplats även om vi bara får femton timmar i veckan, konstaterar Kristoffer.
– Vi hade en pappa som öppet ifrågasattes av dagisföreståndaren, som påstod att han inte alls hade rätt till mer tid på dagis, berättar Tina.
Strategin är att ställa grupp mot grupp istället för att skapa nya platser. När Lika dagis åt alla protesterade gick skolborgarrådet Agneta Eriksson (s) ut och anklagade de arbetslösa för att inte unna ”vanligt” folk dagisplatser.
– Hon försökte hävda att vi tog platser från dem som står utanför, minns Sophie.
Men skulden och övervakningen fäster. Det intygar alla runt bordet. Alla känner hur självförtroendet sjunker i mötet med barnomsorgen.
– Man känner sig påpassad och dålig, menar Sophie.
I Malmö hotar politikernas hetsjakt bli direkt destruktiv för den kommunala ekonomin. Barnfamiljerna börjar nämligen flytta. Därmed försvinner ett mycket viktigt skatteunderlag från Malmö. Tina vet hur det känns.
– Vi flyttade från Lund när vårt första barn kom, och det ångrar vi dagligen.

Malmöpolitikernas val – prestigebyggen för miljarder

Trots att nedskärningarna i Malmös offentliga välfärd under årens lopp gjorts med argumentet att man varit tvungen, tyder mycket på att politikerna själva gjort ett medvetet val.

För samtidigt finns en tydlig tendens att Malmöpolitikerna år efter år plöjt ned pengar i olika prestigeprojekt, för att höja stadens ”attraktionskraft” gentemot det övriga Sverige, och ”utländska investerare”. Ofta gör man upp med det lokala näringslivet om satsningar på nöjesfält, upplevelsecentra, hockeyarenor, turistprojekteringar, citytunnlar, småhusområden, bomässor och så vidare. Det handlar om betydande summor, kanske mångdubbelt mer än det som under åren tagits från välfärden.
– Man skall ha klart för sig att Malmö har ett Stockholmskomplex. Politikerna har ett stort behov av att ha prestigeobjekt här i Malmö. Man måste hela tiden göra något för att trycka bort stockholmaren. Vi skall vara högst och bäst i Malmö, kommenterar Bo Edvardsson på Malmö anhörigförening.

Exemplen är många. Enbart den misslyckade bostadsmässan Bo01 kostade kommunen över 400 miljoner under år 2001 och 2002, enligt en rapport från Malmö stads revisorer. Summan överstiger med råge nedskärningarna i den kommunala välfärden under samma år.
Citytunneln, som ger två tunnelbanestationer vid stadens shoppingcentra, beräknas kosta över en och en halv miljard av kommunala pengar. De pengarna togs från kommunens försäljning av aktierna i Sydkraft, och valet var tydligt. Inte en krona till social välfärd. Bara ytterligare nedskärningar.
Nu byggs en ny stadsdel vid Hyllievång. Tidigare hade en normal planprocess genomförts, med remissrunda och allt. Men när affärsmannen Percy Nilsson presenterade sina egna planer för Hyllie, med shoppingcentrum, hockeyarena och nöjescentrum, ändrade politikerna de fastslagna planerna.
– Det är helt klart så att man prioriterar skrytprojekten, och i budgetarna är det de ”mjuka” verksamheterna som skärs bort när det fattas pengar. Och bakom besluten finns det alltid medelålders vita män som viftar med pengarna, säger (v):s oppositionsråd Anneli Philipson.
Kommunen gav Percy Nilsson stora markrabatter. Idag skall Hyllie bli ett attraktivt medelklassområde, som kommunen kommer att lägga stora summor pengar på, samtidigt som de mest segregerade stadsdelarna Rosengård och Fosie drabbas av ännu mer nedskärningar.

Andra prestigesatsningar inkluderar Entré Malmö, ett upplevelsecentrum som utreddes och planerades under 2002, men sedan lades ner. Percy Nilssons hockeylag Malmö Redhawks fick under 2003 en efterskänkning av en kommunal hyresskuld på 2,5 miljoner. Och det finns fler exempel. Men de är svåra att redovisa, eftersom kommunens kostnadskontroll är så dålig att inte ens de egna revisorerna vet hur saker och ting ligger till. Stadens revision har tillsatt en specialutredning som skall granska vilka pengar som kommer in och går ut.
– Det handlar om EU- bidrag, regionbidrag och andra kommunala inkomster som man har dålig koll på. Samtidigt vet ingen vilka projekt som sätts igång och vad de kostar, säger Gun Jägerhök som skall utreda frågan under det närmaste året.
Babak Rahimi, Iran-Svenska Solidaritetsföreningen i Malmö, dömer ut den kommunala skrytkulturen.
– Det finns en människosyn som säger att det är plånbokens tjocklek som skall bestämma i Malmö. Kommunledningen tror att det gäller att locka fler rika till Malmö, vars pengar kommer att skapa Välfärd för alla. Det är så idiotiskt så att det inte är sant. Den berömda nyliberala nedsippringseffekten existerar ju inte. Hade de läst några böcker hade de fattat att det inte funkar så.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)