Du och pappa har saker ihop, säger min dementa mamma. Jag känner hur raseriet skjuter som glödgat järn genom kroppen på mig. Vad i helvete pratar du om? svarar jag. Jag vet nog, blir slutkommentaren från mamma, jag vet nog.
Och så är det ju, det vet de flesta av oss med udda barndom, mammorna vet oftast. De har så att säga gett mannen, pappan, sitt tysta godkännande att utnyttja det gemensamma barnet.

Jag växte upp i ett arbetarhem i Stockholm, pappa var portvakt där, och jag minns honom som ständigt full till helgerna, lönedagen och ibland även däremellan.
Att han slog mig och mamma var bara en fortsättning på när vi sa emot honom, de gånger vi vågade alltså. Att han tog oss på brösten, liksom kommentarerna i tonåren det kommer jag också ihåg, samt att jag alltid skylt mig för honom, och män överhuvudtaget.

Att gifta sig var väl naturligt, att skilja sig också upptäckte jag. Men efter mitt tredje förhållande började jag fundera över varför jag kände sådan agressivitet mot män så fort jag tyckte att de försökte sätta sig på mig.
Och varför var det här med närhet och sex så svårt, hur konstig var jag egentligen? Så i nästa förhållande stod jag ut i sex år istället för tre, men det gick inte bättre det utan jag bröt ilsket upp även här. Förbaskade karlar varför skall de alltid försöka kommendera mig, jag klarar inte det! En av dem misshandlade mig också och jag slog tillbaka!
Det dröjde bara en månad så bröt jag upp, jäklar att ingen man skall slå mig också.

Sent i livet träffar jag en tidigare äkta man och då hade vi bägge mognat så pass att vi kan mötas i ett kamratligt förhållande med mycket känslor och förståelse för den andras problem. Så dör farsgubben efter några hjärtinfarkter och jag får, för första gången i mitt liv, känna på hur det är att förlora en nära anhörig. Jag är 44 år gammal och det hinner gå tre dygn innan jag bryter ihop.

Både mamma och jag var med när pappa drog sin sista suck. Jag har alltid funderat över varför han avvisade sin hustru i livets svåraste stund. Skulle inte kvinnan han levt med i över sextio år vara den som var vid hans sida?
Men nej, han ropar efter mig, dottern. Det var efter hans död som mamma fällde de där orden. Jag ringer en psykolog när jag en kväll landat på golvet i duschen.
Och jag har inte en susning varför jag mår som jag gör.

Efter att ha suttit och berättat, gråtit och ventilerat pappa på tio träffar så är jag ”färdigbehandlad”, det där ordet som sjukvården tar till när de egentligen inte vill ha en kvar och de, definitivt, inte har en aning om vad det är för fel på folk. Färdigbehandlad? Jo tjena, det var nu det började.

Jag försökte berätta att det känns som en mur så fort det bränner till i snacket om pappa, hur det verkar finnas något mer och jag frågar psykologen vad jag skall göra åt det. Ja, svarar hon lätt, du kanske skall förlåta.
Jag går hem och funderar över vad det är jag skall förlåta egentligen. Att han slagit mig? Hela min barndom var kantad av att känna in hur han mådde, hur han tänkte bete sig och att jag, till och med, kände på lukten redan i porten hur det stod till inne i lägenheten. Att jag, innan jag öppnade dörren, visste om han var full eller nykter. Är det något att förlåta?
Ja, för sjutton jag är inte särskilt elak av mig, klart jag kan förstå att även hans bakgrund kunde plåga honom, tagen från sin mor vid åtta års ålder med en känsla av svek i hela sitt liv. Men måste han då svika mig också därför att han själv blivit sviken, och måste han slå så förbaskat?

Så ringer en bekant kvinna och erbjuder mig att gå i kroppsterapi.
Det verkar som du utsatts för sexuella övergrepp, säger terapeuten, och jag skrattar till svar. Jag? Nä det tror jag inte.
Faktum är att jag blivit mer och mer spänd ju äldre jag blivit, jag har orkat mindre och mindre, fobier och rädsla för folksamlingar har blivit vardag, panikångest likaså.

År 2002 avlider min man och nu börjar det hända saker, fullkomligt hudlös behövde jag bli för att vi skulle komma fram till mitt barndom helvete: Min fars sexuella övergrepp!
Och det här är inte någon enstaka gång på fyllan, som man kanske kunde tro, nej det här pågick från ungefär tre års ålder tills jag flyttade hemifrån i artonårsåldern.

Vecka för vecka lossnar det mer och mer och jag får chockerande inblickar i vad jag utsatts för.
Tänk vad det mänskliga psyket är otroligt egentligen, så intensivt döljer det minnen för att få människan att överleva. Och så hårt håller vi om övergreppen, trots att det är skönt att få upp dem till ytan och ur ens kropp och muskler.
I femtiofem år hade jag ingen aning, knappt man tror det är sant, fast det är det.
Troligen är jag inte helt klar, och kommer att må dåligt i fortsättningen också, men en tröst är att nu vet jag vad det handlar om.

Varför jag fått så underliga tillbakablickar, som snabbt sjunkit undan och försvunnit, varför jag hela livet haft problem med närhet till män. Avskytt att krama folk, vilket jag kan idag eftersom det är ett socialt beteende, inte sexuellt.
Vad har nu gubbfan gjort med mig då? Jo, våldfört sig på mig, första gången var jag bara i tio-tolv års åldern, hållt fast mig, gjort mig illa, tvingat sig på mig jämt, jämt. Tittat på mig, tagit i mig, aldrig lämnat mig ifred, så när jag nådde tonåren var jag så ”vältrimmad” att jag till och med tyckte om det i­bland och vi hade regelrätta samlag. Och jag blir så in i Norden förbannad när jag förstår att mamma visste om det men att pappa, med övertalning (”Hon vill själv!”) eller hot fick henne tyst. Fast hon agerade nog på sitt sätt så mycket hon vågade, har jag förstått, fast det hjälpte ju inte det heller.

Varför skriver jag nu ner det här? Jo, mycket för att det känns bra att få ur sig det hela, sätta det på pränt så jag vet att det har hänt.
Samtidigt kan det vara bra att andra, föräldrar, politiker, sjukvård med flera inser att vi är rätt många i samhället som bär på hemligheter och smärta. All sjukdom kommer inte av utbrändhet och stress – det kan ligga djupare än så.

Tänk er själva att statistiskt lär två barn i varje klass ha mina erfarenheter. Förvånas sedan inte över att det finns mobbare, mobboffer, unga pedofiler eller självmordskandidater.
Att vi sargar oss själva på olika sätt hör bara till bilden att vi själv kan bli förövare likaså. Se sanningen, den gör ont, är äcklig och förnedrande men den finns. Vi finns.

Jag har hela mitt liv skrikit efter uppskattning från mina föräldrar, att de kanske skulle se mig, säga att de tyckte om mig. Tänk om jag någon gång kunde fått uppskattning för det barn jag var och inte bara som sexpartner åt min far…
Och visst är det väl märkigt att alla utsatta barn älskar sin pappa i alla fall, för han var ju pappa. Också. Men jag förlåter honom aldrig att han stal min barndom, att jag inte fick utforska min sexualitet själv och att jag kraschat alla mina förhållanden. Inget barn vill någonsin ha sex med en vuxen, det finns inte i våran föreställningsvärld.
Och barn ägs inte av sina föräldrar, de är till låns av livet själv.