Den isländska filmen And breathe normally som nu går på bio handlar om Lára som efter ett kämpigt liv som ensamstående förälder äntligen får ett jobb, som gränskontrollant på flygplatsen. Under ett arbetspass stoppar hon Adja från Guinea-Bissau, som sätts i förvar och separeras från sin dotter. Där hade deras gemensamma historia kunnat sluta om inte Adja senare hittat Láras borttappade son. Så växer en oväntad vänskap och kanske något mer fram.

And breathe normally är en välbehövlig kritik av Europas grymma migrationspolitik. Det är också tydligt att den vill vara en antirasistisk film om systerskap. Men som så ofta i välmenta skildringar av vänskap mellan vita och svarta kvinnor är det något som skaver.

Och detta något är inte nytt. I porträttet av den nobla Adja och hennes lojalitet med den kvinna som är orsak till att hon sitter i ett förvar långt ifrån sitt eget barn, ekar andra kulturella framställningar av självuppoffrande svarta kvinnor, vilka länge har kritiserats av svarta feminister. Många är de filmer och böcker där svarta kvinnor i ännu högre grad än vita framställs som instinktivt moderliga, med en vilja att vårda som omfattar inte bara vita barn utan också deras mödrar. Detta trots att dessa aktivt eller passivt deltar i och upprätthåller deras förtryck. Stereotypen har sitt ursprung i slaveriet, vilket ofta berövade svarta kvinnor rätten till sina egna barn och tvingade dem att tjäna vita familjer, något de i många fall var tvungna att fortsätta med även som fria i egenskap av barnflickor och hemhjälp. En av de grövsta nidbilderna av detta förhållande är givetvis Mammy-karaktären i det genomrasistiska verket Borta med vinden. Mammy är slaven som kärleksfullt och tålmodigt knyter sina vita ägares korsetter. Men dylika framställningar dyker alltså fortfarande upp, som till exempel i Kathryn Stocketts roman Niceville från 2009, som också filmatiserats.

Även där fungerar den svarta hemhjälpen som en lojal klippa för de vita kvinnor hon jobbar åt och deras barn. Sitt eget barn har hon, liksom Adja, förlorat. Att bilden av den vårdande, självuppoffrande svarta kvinnan fortsätter att omhuldas även i verk som Niceville och And breathe normally, som på ytan tar ställning mot rasism, kan säkert förklaras med att den låter vita som grupp slippa konfronteras med det våld som begåtts och fortsätter att begås mot svarta, och inte minst mot svarta kvinnor. Även av vita kvinnor.