Anna Remmets återvänder till Simone de Beauvoirs skarpsynta idéroman från året före 1968, om kvinnoförnedring och känslomässigt arbete i den borgerliga heterorelationen.
Den brutna kvinnan
Simone de Beauvoir.
Övers. Kristoffer Leandoer.
Ellerströms förlag.
Den franska filosofen Simone de Beauvoir blev odödlig genom det feministiska portalverket Det Andra könet, men hon skrev också självbiografiska böcker och romaner som Den brutna kvinnan (1967) som nu ges ut på Ellerströms. Titeln har en något melodramatisk klang och intrigen är till sin yttre struktur enkel på gränsen till banal. Monique är en kvinna i fyrtioårsåldern som lever ett bekvämt liv som hemmafru i övre medelklassen. Hon konsumerar kultur och ägnar sig en del åt filantropi i form av hjälp åt en utsatt tonårsflicka.
Men så en dag berättar maken, läkaren Maurice, att han har en affär. Det totala sammanbrottet kommer dock inte på en gång som en kanske kunde vänta sig. Tvärtom följer Monique råden från väninnor som varit i samma situation, en situation som inte tycks särskilt ovanlig i deras kretsar, och försöker att inte göra en alltför stor sak av det hela. Män behöver ha affärer, får hon höra. Det bästa är att ha tålamod, hålla sig ”fräsch” och intressant och på så vis vänta ut den andra. Men förnedringarna blir fler och svårare. Maken tillbringar allt mer tid med älskarinnan och börjar åka på semester med denna. Monique går gradvis djupare ner i depression.
Den chica hemmafrun som lever i en livslögn, läkarmaken som hittar en älskarinna, den perfekta fasaden som krackelerar bit för bit. Klichéerna är onekligen många. Men så är Den brutna kvinnan också till stor del en idéroman. Enligt förlagets text på omslaget sade Beauvoir om boken att hon ville redovisa ”sanningen om vad som händer kvinnor i vårt samhälle”. Att alla kvinnor inte som Monique har en hemhjälp som lägger fram rena nattlinnen och hjälper dem att få i sig mat när de är deprimerade var nog socialisten Simone de Beauvoir medveten om. Och även om läsare i dag kanske har svårt att känna igen den grad av normalisering av utomäktenskapliga affärer (från mannens sida) som tycks ha varit förhärskande i Moniques samhällsklass, eller för den del identifiera sig med hemmafrun (även om många kvinnor fortfarande jobbar deltid, har sämre lön och får usel pension), är det mycket i Beauvoirs skildring av det heterosexuella äktenskapet som fortfarande är giltigt. Inte minst den enorma mängden känslomässigt arbete som utförs av kvinnor i heterorelationer eftersom vi fortfarande lär oss att det är dessa relationer vi ska placera i centrum av våra liv oavsett vad den emotionella och även ekonomiska kostnaden blir.
Och romanen är dessutom, trots klichéerna, bra skriven. Skildringen av det gradvisa sönderfallet och det ökande självbedrägeriet är skickligt genomfört och stundtals plågsamt att läsa. Det ligger nära till hands att föreställa sig att den vänsterintellektuella författaren hade kunnat skapa en nidbild av den bortskämda och aningslösa kvinna som är hennes huvudperson. Och visst är Monique på många sätt inskränkt, men porträttet av henne är ändå nyanserat och väcker empati utan att vara förskönande. Även om Simone de Beauvoir alltid kommer vara mest känd som filosof kunde hon helt klart skriva skönlitteratur.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.