År 1974 föll diktaturen i Grekland. Den då elvaårige Jannis Konstantis minns fortfarande när den grekiska polisen dödade ett tjugotal civila och lämnade hundratals svårt skadade, i vad som skulle bli känt som massakern vid Tekniska högskolan i Aten.
Nu är Jannis 45 år och jobbar som tunnelbaneförare i Stockholms underjord. Även om hans arbete oftast är stressigt har han mycket tid att tänka på det som varit och det som kan bli.
Han är politiskt aktiv sedan tonåren och nu för tiden ordförande i sin fackklubb och drivande i Septemberalliansen.
I och med den grekiska statskuppen 1967 inleddes förföljelsen på personer som ansågs ha vänsteråsikter. De nya makthavarna var en överstejunta med mörkblå konservativa åsikter som kastade en skugga över hela samhället.
– Mitt politiska engagemang bottnar nog i det jag upplevde i Grekland som ung, säger Jannis. Både under diktaturen men speciellt efteråt.
Under det Washingtonstödda styret tilläts inte åsikts- eller tryckfrihet längre. Militärdomstolar som skulle ta itu med ”radikala element” upprättades, och mer än 6 000 människor spärrades in. Tusentals fler torterades. Åtskilliga politiska partier och organisationer förbjöds och fick gå under jord.
Ett par år efter diktaturens fall gick den femtonårige Jannis med i Kommunistisk ungdom (KNE) och var samtidigt aktiv i elevrådet på skolan.
– De flesta demonstrationerna handlade då om anti-imperialism och om Greklands medlemskap i Nato, berättar Jannis. Det vi gjorde var att skriva och dela ut flygblad för att försöka radikalisera folk.
Vi har satt oss utanför Sekos klubb 119 i Liljeholmen. Bakom oss ska torget i den gamla industriförorten göras om till ännu en Stockholmsgalleria med ett hundratal nya butiker.
Jannis är sedan tio år tillbaka ordförande i fackklubben, samtidigt som han är drivande i många andra politiska projekt. Den politiska grund som lades i Grekland tog han med sig när han blev förälskad i sin fru och flyttade till Sverige i början på 1990-talet.
En högervåg svepte då igenom Sverige och Lasermannen satte skräck bland invandrarna. År 1992 sköts kioskinnehavaren Hasan Zatara i Hägersten av Lasermannen. Jannis bodde vid denna tid i närheten och startade tillsammans med många andra upp gruppen Hasans vänner, som en reaktion mot den växande rasismen i samhället.
– Vi ville agera som en lokal antifascistisk grupp och hjälpte bland annat flyktingar som kommit till Sverige, höll föredrag och hade flygbladsutdelningar i området. Fram till 1999 drev vi också den antirasistiska ”Gränslösa festivalen” som, när den var som störst, samlade 20.000 personer.
Den nyrakade Jannis sitter upprätt iklädd Veoliabeprydd fleecetröja och kedjeröker medan han berättar om en av sina första politiska aktioner.
– När jag gick i högstadiet i Grekland bestämde vi oss för att hålla en elevstrejk mot de dåliga förhållandena i skolan, fortsätter Jannis. Byggnaden var nästan i ruiner, utan toaletter och med väldigt få lärare och vi tyckte att det bara var skit. Under strejken stormar polisen in och börjar slå med sina batonger på 14-15 åringar. Jag skulle tro att mitt politska engagemang blev som en reaktion och att det stärkte mina åsikter mer än att tysta mig.
Polisen ses fortfarande med stort förakt hos allmänheten i Grekland, då den under diktaturen var överstarnas hantlangare. Med jämna mellanrum är det massiva protester och upplopp mot regeringens korruption och svågerpolitik.
I demokratins födelseland är det i dagsläget inte ovanligt att se en demonstration på 10.000 strejkande byggnadsarbetare bryta upp gatsten om polisen provocerar.
– De mest radikala i Sverige är ungdomarna, säger Jannis. Här har arbetarklassen vunnit mycket under 1900-talet vilket har skapat ett slags övertro på staten och myndigheter. Detta har i sin tur lett till att förslappa människorna som stannar hemma i soffan och svär i stället för att gå ut på gatorna och protestera. Folk litar på ”systemet” på ett helt annat sätt här, till skillnad från många andra länder med en mindre stabil historia. Men repressionen från staten finns lika mycket här som i Grekland. Skillnaden är att den här sker mer i det dolda, i form av registrering och täckta hot, medan den till exempel i Grekland visar sig mer öppet i form av fysiskt våld.
De senaste tre åren har den borgerliga alliansen suttit vid regeringsmakten i Sverige. Jannis Konstantis är sedan 2006 aktiv i en helt annan allians, Septemberalliansen. Nätverket består bland annat av lokala fack, invandrargrupper och flera socialistiska organisationer. Jannis vill genom detta se ett återskapande av den breda folkrörelse likt den antirasistiska som fanns på 1990-talet. Den 15 september öppnade riksdagen igen efter sommaruppehållet och då demonstrerade Septemberalliansen mot högerpolitiken.
På Sergels torg samlades runt 2.200 människor denna septembereftermiddag. Medan talen ekade från fackliga representanter, vårdbiträden, busschaufförer och pensionärer skrek banderollerna bland annat ut sitt stöd fackliga rättigheter och att ”Krisen är deras fel, nu sänker vi högern”. Kritiken riktades inte bara mot de borgerliga utan även mot LO:s Wanja Lundby-Wedin och Socialdemokraterna som lyste med sin frånvaro. Linn Bursell från Ingen människa är Illegal gick till attack mot hur hänsynslöst regeringen skickar tillbaka flyktingar till tortyr och hårda straff i sina hemländer. Patrik Olofsson, representant för Lagena-arbetarna, talade om hotet från bemanningsföretagen och förutspådde att det kommer bli en av de stora frågorna i den kommande avtalsrörelsen.
När demonstrationståget börjar snirkla sig igenom Stockholms innerstad går Jannis Konstantis tillsammans med Sekoklubben i det fackliga blocket. Vid Stureplan stannar många förbipasserande upp och lyssnar på de ekande slagorden: ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!” Det var en bred samling av socialistiska organisationer, fackliga klubbar och invandrarföreningar som mötte riksdagens öppnande.
Dagen efter var det knäpptyst i massmedia om demonstrationen och Jannis Konstantis ser det som helt naturligt. Enligt honom är det en del av deras taktik att antingen attackera, genom att kalla det för ett gäng maskerade bråkstakar som är ute efter kravaller, eller bara låtsas som om ingen protest har skett överhuvudtaget.
– Årets demonstration blev större än förra årets men jag hade hoppats på fler ändå, säger Jannis. Han har lämnat arbetskläderna hemma idag och det känns som en vårdag, när han möter upp mig i sin jeansjacka inne i stan två dagar efter demonstrationen.
– Att sossarna inte dök upp gör mig inte förvånad men det hade varit kul om flera fackklubbar och till exempel organisationer som Ung vänster synts till, fortsätter han. Det är genom seminarier, demonstrationer, aktiva lokala fack som vi ska få människor att komma ur den här passiviteten som råder i det svenska samhället. Vi måste göra människor medvetna om vad det är för politik som makthavarna för och på vilket sätt det påverkar oss. Majoriteten går och röstar vart fjärde år och lämnar sen politiken åt sidan. Det räcker aldrig om man vill få till en verklig förändring.
– Man måste organisera sig och vara aktiv året om. För mig spelar det ingen roll om det är i ett parti eller en liten organisation, bara man gör något. Vi är alltid starkare tillsammans och det är så vi kan vinna.