Leninister, stalinister, maoister. Kinesiska marknadskommunister, nordkoreanska monarkikommunister, kubanska säpofidelister, svenska javadå? Med flera. Hur många sorter finns det egentligen?
Kommunistiska kinesiska partifunktionärer kom några år efter revolutionen 1949 till otillgängliga djungelbyar i Yunnans höga berg vid gränsen mot Burma. Där mötte de ett uråldrigt folkslag på cirka 80 000 själar som kallas jingpo (alternativt chingpo eller jingpaw).
Jingpos var ett trevligt släkte som hade gott om tid till sång och dans. De festade gärna på en slaktad buffel och skålade i hembränt ur mönstrade krukor. Deras små åkerlappar var inte precis välskötta, skördarna inget att skryta med. De kinesiska kamraterna såg på jingpos med rynkade ögonbryn men hade till en början inte lov att ingripa.
I jingpos tidräkning hade veckan sex dagar. Sjätte dagen var marknadsdag och en sorts söndag. Ingen bland dem tyckte att den sjudagarsvecka som kommunisterna förespråkade var ett framsteg.
När ett ungt par gifte sig och behövde en bostad hjälptes folk i byn åt att bygga ett. Det kom i allmänhet dubbelt så många som krävdes för ett rationellt byggnadsarbete, men jingpos hyllade inte rationellt arbete. De trivdes med att vara många för att prata och sjunga och umgås. Och arbeta en smula.
Det gifta par som flyttade in blev inte skyldiga någon något. Jingpos tänkte inte alls i sådana banor. Huset behövdes ju, det var självklart att det skulle byggas. I Yunnans varma klimat med gott om bambu är det för övrigt enkelt att bygga hus. Jingpos ungdomar var särdeles lata. De arbetade bara lite då och då. Ingen vuxen såg något fel i att de unga sov halva dagarna. De hade ju själva varit unga och roat sig på nätterna i de kommunala ungdomshusen, pratat, sjungit, retats, dansat och älskat.
Kinesiska partifunktionärer blev chockerade av sexualmoralen bland unga jingpos och en och annan förmodligen avundsjuk. Samtidigt var det förbryllande att jingpos i allmänhet var trogna när de gift sig.
Incest var mycket ovanligt. Vid incest mellan bror och syster dödades bägge, men mellan kusiner endast mannen, kvinnan gick fri. Mellan föräldrar och barn var det sannolikt så tabubelagt att det knappast förekom.
En av dem som skrivit om jingpos heter Alan Winnington. På 1950-talet var han kommunistisk korrespondent i Kina för brittiska Daily Worker. Han skrev också om ett slavsamhälle och andra udda folkslag i sin bok: The Slaves of the Cool Mountains, utgiven 1962 i dåvarande DDR av Seven Seas Book.
De strävsamma partifunktionärerna ansträngde sig att förändra jingpos sorglösa attityd till arbetet. Det gällde att få dem att tänka mera på sig själva och inte uppfatta allt kollektivt som självklart bäst. En sorts enkla produktionskooperativ startades där var och en skulle betalas i förhållande till sin arbetsinsats.
Det gick inte så bra. Arbetet var inte heligt för jingpos. Annat var viktigare, till exempel att fira bemärkelsedag, sin egen eller en annans. Bröllop var storslagna och tidsödande tillställningar och likadant med begravningar. Ofta kände man helt enkelt för att fira istället för att gå till arbetet.
En gammal man förklarade, att när man är ung arbetar man ju inte så mycket. Som vuxen blir det lite mera gjort och när man blir gammal orkar man inte. Livet är sådant. Alla arbetar ungefär lika mycket under sin levnad. Det jämnar ut sig.

För att få lite ordning hittade funktionärerna på enkla sätt att föra räkenskaper. Var och en fick en bambusticka och på den gjordes en skåra med kniv för varje dagsverke. Det var inte så enkelt det heller eftersom jingpos kom och gick lite hur som helst under arbetet. En annan metod var att göra knutar på ett snöre.
Jingpos intresserade sig inte för räkenskaperna. De hade inget räknesystem och kunde inte inse vad räknandet skulle vara bra för. Deras småbarn lekte med bokföringen och ibland såg partifunktionärerna till sin förfäran att jingpos eldade upp bambustickor med dagsverksskåror.
Sparsamhet var ingen dygd bland jingpos. De levde gott då skörden bärgats. När maten tog slut åt man hos grannarna tills allt var uppätet och det var aldrig fråga om lån. Sedan halvsvalt man på föda från djungeln.
Jingpos genuint kommunistiska livsform var givetvis dömd att gå under. Utvecklingen krossar levnadssätt som inte är i takt med tiden. Om det är ett framsteg i andra bemärkelser än ekonomiska låter jag vara osagt.