Ulrika Westerlund, vice ordförande i RFSL. I förra veckan var det 30 år sedan sjukdomstämpeln på homosexualitet avskaffades. Ungefär samtidigt beslutade Svenska kyrkan att viga samkönade par.
Vad betydde det att sjukdomstämpeln försvann?
– Jag är 37 år och har aldrig riktigt upplevt det själv, men det brukar räknas som startskottet för kampen för hbt-personers rättigheter. Självklart blir det lättare att driva frågor om man inte räknas som psykiskt sjuk samtidigt. Det har betytt allt kan man säga.
Jag har hört talas om att det förekom en del annorlunda protester?
– Om det stämmer att människor ringde och sjukskrev sig på grund av att de kände sig homosxuella vet jag faktiskt inte. Det har sagts både det ena och det andra om det. Däremot vet jag att man ockuperade trappan till Socialstyrelsen.
För 30 år sedan försvann sjukdomstämpeln, nyligen fick samkönade par rätt att viga sig i Svenska kyrkan. Vad tror du RFSL kommer att titta tillbaka på om ytterligare 30 år som en seger?
– Nyligen beslutade Regeringsrätten att en juridisk man har rätt att heta Madeleine. För transpersoner betyder det otroligt mycket.
Och vilka frågor återstår?
– Många transfrågor. RFSL vill att alla transpersoner som vill ska få vård. Idag är det dessutom tvång på att den som vill byta kön måste sterilisera sig och vara ogift. Människor som kanske har varit gifta länge måste skilja sig om den ena parten vill genomgå ett könsbyte.
– Sedan är det asylfrågan. Det finns ingen HBT-kompetens hos Migrationsverket. Tidigare i år kom en rapport om att det pågår en utrensning av homosexuella i Irak. Trots det fortsätter man att skicka tillbaka människor dit.
