Under årtiondet som kommer måste vi genomgå den snabbaste ekonomiska omdaningen i världshistorien. Om så inte sker kommer vår värld att stå inför allvarliga problem. Jorden riskerar att passera flera oåterkalleliga klimatmässiga och ekologiska gränser – den har troligen redan överskridit några. Det är det dramatiska budskapet i boken En jord för alla (förra året utgiven på engelska med titeln Earth for All), skriven av den svenske klimatforskarstjärnan Johan Rockström tillsammans med fem internationella kollegor. Teamet bakom boken har gått slående kvantitativt tillväga: de har matat in data för olika globala politiska scenarier i kraftfulla datorer och sedan låtit datorerna räkna fram vad följderna av dessa olika framtidsupplägg skulle bli för planeten och människorna. Två av scenarierna presenteras närmare i boken: Scenariot ”För lite för sent” utgår från antagandet att världens samhällen fattar beslut och reagerar på framtida utmaningar på samma sätt som tidigare. Scenariot ”Jättesprånget”, å andra sidan, bygger på väldiga omläggningar inom fem globala områden: fattigdomsbekämpning, jämlikhetsarbete, kvinnors delaktighet, förändrad livsmedelsframställning samt energisystem.
Författarna finner att Jättesprånget skulle ha förutsättningarna att säkra människornas och ekosystemens välbefinnande någorlunda i en värld som ändå oundvikligen kommer att fortsätta utsättas för klimatförändringar. För lite för sent-scenariot, däremot, skulle driva oss farligt nära avgrunden.
Slutsatserna är ingen trevlig läsning för den pessimistiskt lagde – och på en annan nivå inte heller för den som till äventyrs fortfarande vill försvara den nyliberala erans idéer. Författarna säger mer eller mindre rakt ut att de stora marknadslösningarnas politik måste få ett slut om vi ska klara att bevara planeten – och presenterar ett upplägg som på punkt efter punkt bygger på mindre klyftor, ökad jämlikhet och mer ansvarsfull kollektiv planering, nationellt såväl som globalt.
En jord för alla framstår sammantaget som en kraftfull plädering för den sociala ingenjörskonstens globala revansch – med rätt planeringsåtgärder kan världen räddas. Det intrycket blir inte mindre av bokens kvantitativa utgångspunkt: jorden och dess invånare får här finna sig i att bli behandlade lite som en bakterieodling som kan manipuleras och kontrolleras av hållbarhetsforskarna.
Det anknyter till vad som framstår som bokens största svaghet: Vår världs politiska och sociala dynamik hamnar liksom i skymundan av modellerna. ”Tvärs över regionala gränser måste vi ha en engagerad majoritet med på tåget: vänstern och högern, den politiska mitten och de gröna, nationalister och globalister, företagsledare och arbetare, näringsliv och stat, väljare och politiker, lärare och elever, rebeller och traditionalister, den äldre generationen och tonåringarna”, skriver författarna, och ger nästan intryck av att kunna stå ovanför politiken.
Så är ju inte fallet – varje förslag i progressiv riktning kommer, vilket visat sig gång på gång, att motarbetas av de ekonomiskt mäktiga som kortsiktigt tjänar på att ingenting förändras.
Det är ett grundläggande problem som kommande böcker i ämnet nog kommer att behöva närma sig.
