Scenen är mörk, utom i mitten där en man ligger på en säng i form av lastpallar. Det går en slang till munnen, det visar sig att mannen ligger i respirator. Bredvid mannen sitter en kvinna, relativt ung, och vakar över den sovande, som är hennes pojkvän. En okänd pojke kommer på besök, lokalen är ett sjukhus, och pojken tycks känna den sovande.
– Det borde vara nån här, säger pojken.
– Jag är här, säger kvinnan. Allt medan musiken stegras.
Scenbyte. Två pojkar är på flykt, från vad…kanske ett krig. De gömmer sig i en lägenhet, eller ett ställe där de tror att ingen kan hitta dem. De pratar, men mest förbi varann. Avbryter meningar mitt i… och den ena pojken tittar upp och säger liksom drömmande:
– Byn kan nog byggas upp igen…byn…du vet…skolor hus och sånt.
Scenbyte. En man och en kvinna är på semester i ett land där…, ja något typ av konflikt råder. ”Han är ju bara ett barn”, säger kvinnan, när mannnens mun sprutar av ilska och nån sorts fascination över att hållas i en fångliknande situation av ett barn med kalashnikovgevär.
Scenbyte. Mannen som legat i respirator i nio månader, och kvinnan bredvid, och pojken som verkar känna den sovande. Fragmentarisk dialog, de talar förbi varandra, då pojken plötsligt frågar:
– Vill du att han ska vakna upp?.
Kvinnan, med ett barn i magen:
– Klart jag vill… varför ska jag…inte de.
Anna Widéen gestaltar trovärdigt den ambivalens kvinnans rids av och hur läpparnas ord inte självklart står i samklang med hennes inre vilja.
Scenbyte. Pojkarna på flykt…
Scenbyte. De turistande paret…
Scenbyte.
– Allt måste ha en mening, säger kvinnan och pillar på respiratorn
De ständigade scenbytena sliter sönder pjäsens röda tråd, som enligt manusförfattaren David Vikgren är att skildra ”människor i utsatta situationer och sökandet efter trygghet”. Det är synd, för pjäsen ställer viktiga frågor. I Hem finns ett dolt hot kring det som sker. Och på scen står en uppbruten vägg som väl ackompanjerar de mer eller mindre uppbrutna människorna.
Hems styrka är som stämningsskildrare, vilket inte minst sättet att använda musiken bidrar till. Musiken sägs ju nå våra innersta strängar och här fungerar den som hand i handske.
Om det inte vore för de maniska scenbytena skulle Hem som sagt fungera bättre. Det är en pjäs som vill beröra, men inte lyckas. Tyvärr.
Och jag blir inte förvånad när jag får höra att speltiden förkortats med 14 dagar.