Oåtkomligheten hos Thåström. Det ständigt undanglidande. Svår blick på svartvita fotografier, stort hår och varglikt leende. Mer ett väsen än en man. Rockmyten personifierad, ytterst medvetet eller med en uppriktig längtan efter anonymitet? Förmodligen både och, eller som det heter i ”Ungefär så här…” från Mannen som blev en gris (2002): ”Du vet jag håller bara färgen/ ingenting av mej är sant/ jag har gjort det till en konstform/ jag har gjort det till mitt allt.”

Vi serveras Thåström kronologiskt, från Ebbatiden via Imperiet, Peace love and pitbulls och singelkarriären. Boken saknar förord, men något annat hade väl också varit märkligt. Fotografier är det desto fler av, miljöbilder från städer och replokaler. Här och där också någon text nedklottrad på papper, en affisch om någon spelning.
Det är modigt att ta med alla texter, av skiftande kvalitet som de är. Thåström har aldrig varit bäst på tydligt politiska texter, då blir det mest banalt. Han är dock alltid genrekung i beskrivningen av främlingskap, rastlöshet och allmän skepsism. Volymen blottlägger denna röda tråd av frustration och en längtan efter ett mindre instängt liv. Avstampet till denna hållning togs redan under Ebbatiden ”Mitt liv e en skyddad verkstad för meningslöshet/ mitt liv e en välfärdsvals/ jag har allt men jag har ingenting alls” (”Uppgång och fall”).

Men Thåström är också en slags modern flanör. Städerna är andningshål och nödvändigheter, också i fler sånger än de med uppenbar urban koppling som ”Städer när jag blöder”: ”Det är städer jag behöver/ städer när jag blöder/ städer jag behöver/ städer som den här”. Förorten är inte längre hemmavardag som under Ebbatiden, men fungerar som nostalgitripp. Tunnelbanan som både skiljer förorten från staden, och länkar samman de båda, blir för Thåström en tidsmaskin ”Hur många timmar har man väntat /där nere på stationen/ på nån eller nåt som aldrig, aldrig kommer” (ur ”Brev till 10e våningen”).

Det är inte alla texter som står för sig själva, utan musiken. Men många gör det, de gåtfullt poetiska och de klart bedövande vackra som ”…Ingen neråtsång”, ”Karenina” eller ”Ingenting gör mig” till exempel. Thåström TXTR är väl mest en volym för redan inbitna, men för alla i den kategorin måste boken betraktas som bibel.