Människan i världen är en internationell dokumentärfilmfestival som vill främja tolerans och antirasism. Den 20-22 april i år hölls festivalen för femte gången. Festivalens organisationskommitté har granskat 200 inkomna bidrag från hela världen och slutligen valt tjugo filmer som alla belyser ämnet från Förintelsens horisont.
Festivalen arrangeras av Interkulturforum och har hållits i Stockholm vartannat år sedan 1999. I årets jury satt bland annat Leo Kantor, ordförande i organisationskommittén och för Immigranternas centralförbund, Gabryela Bromberg, ordförande i Föreningen Holocaust Barn i Sverige och Nuri Kino, assyrisk-svensk journalist som bland annat varit nominerad till Stora Journalistpriset och Rädda Barnens Jornalistpris 2002.
– Avståndet till dessa händelser ökar varefter vi förflyttar oss framåt i det nya millenniet. Behovet av dessa pärlor bland dokumentärer och berättelser ökar därför med tiden. Vi behöver dessa röster för att Historien skall förbli levande, sade Leo Kantor i sitt invigningstal av festivalen.
Festivalens stora dragplåster var Porträttfotografen, en polsk dokumentär om före detta Auschwitzfången Wilhelm Brasse. Brasse var innan fångenskapen en framgångsrik porträttfotograf, ett yrkeskunnande som räddade hans liv i Auschwitz. Av nazisterna fick han i uppdrag att dokumentera samtliga fångar – ofta bara timmar innan de sändes till gaskammaren. Filmens regissör, Irek Dobrowolski, fanns på plats på festivalen och berättade att det tog fem år för Brasse att orka öppna sig och berätta sin historia. I dokumentären berättar Brasse hur han vid ett tillfälle kände tre män som stod i kö till fotograferingen. Han vände sig till en av SS-männen och bad att han skulle ge dem en skonsam död: ”jag visste ju att de skulle dödas hur som helst” förklarar Brasse. Allt för många gånger hade han sett medmänniskor torteras till döds av SS. När befrielsen av Auschwitz närmade sig fick Brasse och hans kollega order att bränna allt bildmaterial. Istället gömde de undan negativ och fotografier, vilket ledde till att 50 000 bildbevis på nazisternas övergrepp bevarades till eftervärlden. Brasse själv kunde aldrig förmå sig att återuppta sitt yrke efter befrielsen, i alla människor han fotograferade såg han Auschwitzfångarna och deras skräck.
Men Människan i världen handlar alltså inte uteslutande om Förintelsen, utan om mänsklig värdighet och tolerans sett från den horisonten. Ett av festivalens starkaste bidrag är den polsk-ryska dokumentären Barnen från stationen Leningradsky. Den handlar om några av de 30 000 hemlösa barn som lever i Moskva. Regissören Hanna Polak har dokumenterat ett par av de barn som lever i och kring tågstationen Leningradsky och försörjer sig genom tiggeri och prostitution. Det är en smärtsam berättelse om konstanta övergrepp och ständig rädsla. Barnen är utsatta för vuxenvärldens fullständiga godtycke och vittnar om hur de misshandlats av sina föräldrar, av barnhemspersonal och av polis. Vid ett tillfälle får en polis syn på en ung pojke som sniffar lim och häller limmet över pojkens huvud. Långsamt, centimeter för centimeter, drar pojken sedan bort det torkade limmet från ansiktet samtidigt som han gråter.
Tårarna är, av naturliga skäl, gemensamma för samtliga av festivalens filmer. Kollektiv sorg som visas genom personliga tragedier och gör att gråten sprider sig också i biosalongen. I den brittiska ”Frontlinje: Laos” besöker den kvinnliga dokumentärfilmaren Ruhi Hamid de laoistiska Hmongrebellerna. Efter en dramatisk vandring genom Laos närmast ogenomträngliga djungel når hon och hennes sällskap fram till en av Hmongrebellernas tillfälliga byar där hon möts av 200 storgråtande människor. Efter Vietnamkrigets slut tvingades Hmongrebellerna, som stred på amerikanarnas sida, att fly upp i bergen undan den laoistiska kommunistiska regeringen. I nästan tre decennier har de levt i djungeln utan någon tillgång till medicinsk vård och med bark och löv som huvudsaklig föda. Det är lätt att förstå deras förtvivlan.
Spännvidden mellan de olika dokumentärerna är imponerande och gör att Människan i världen verkligen lyckas med sin målsättning att bredda frågan om mänsklig värdighet och tolerans med utgångspunkt i Förintelsen. Men om tårarna är det sammanhållande kittet är också uppgivenheten det. Såväl på duken som i salongen. Att göra en film om orättvisor är en bra början, men sedan?
