Först i år blev Jelineks bok från 1975, Die Liebhaberinnen, översatt till svenska, fyra år efter hennes Nobelpris.
Det var på tiden.
Denna bok är en riktigt ursprunglig och otäck Jelinekare, från första till sista sidan, och dessutom hennes publikgenombrott.

Huvudpersonerna
Brigitte och Paula är två femtonåringar, den ena stadsbo, den andra bybo. Båda arbetar vid löpande bandet på två olika textilfabriker. Deras enda strävan är att skaffa en man, några barn, ett hus och helst också en bil. Hur detta går till skildras i rasande fart i en text utan stora bokstäver och med diverse förkortningar, kvinnl. mänskl. och liknande. Man känner nästan hur författarinnan får andnöd under skrivandet i sin iver att komma till slutet och under tiden hitta de mest vämjeliga uttryck hon kan för att beskriva den österrikiska borgerligheten.
Allt är äckligt, samlag, småbarn, ungdomen, ålderdomen. Kärlek finns inte, det är bara en chimär, något som man måste uppfinna för att orka med att gå in i ett förhållande. Alla är förtryckta, kvinnor, barn, arbetare, pensionärer.
Förtrycket i sin tur gör alla till monster, män slår sina kvinnor som slår sina barn.
Om männen inte blir alkoholister så intresserar de sig bara för motorer eller är helt enkelt totalt tomma i bollen. Kvinnorna är bara intresserade av att bli gifta så att de får ägna sig åt matlagning, virkning och barnalstring. Män tar vad de vill ha av kvinnorna som i sin tur bara känner äckel inför sex.

Hur står man ut med att läsa om dessa totalt tröstlösa och skoningslösa öden? Här ges ingen nåd, ingen ljusning finns.
Mitt svar blir: Språket. Det liknar ingenting annat än sig självt. Där finns den hurtiga, självbelåtna tonen som verkar hämtad från reklamfilmer och ytlig kiosklitteratur. Ibland kan den påminna om förälskade tonårsflickors dagböcker eller en svada från predikstolen om hur den verkligt goda människan ska förhålla sig. Rätt vad det är så osar det svavel av bara hat, hat. Brigitte som ständigt ger sin Heinz kärleksförklaringar för att han ska ta henne till brud, känner egentligen bara hat inför honom.
Alla känner hat. Det är dråpligt, man skrattar ofta av ren förtvivlan men lika ofta fastnar skrattet i halsen. Det är ohyggligt och ändå mästerligt! ”kanske är det här Paulas chans att bygga ett eget bo. Paula vill göra som svalorna: bygga sig ett bo. så lyder också texten i en älskad operettschlager.” är bara ett exempel på hennes dråpliga kommentarer.
Men ändå, vad vill Jelinek åstadkomma?

Hennes enda önskan kan rimligen inte vara att smitta ner omgivningen med svartsyn. Om hennes litterära stil ger uttryck för hennes egen syn på tillvaron, skulle jag i hennes kläder ha hoppat i Vierwaldstättersjön för länge sedan. Utan tvekan är just denna bok i alla fall den skarpaste och elakaste kritik av österrikisk kultur som man kan föreställa sig. Det är som om hon hela tiden bara har förebådat Josef Fritzl-affären.
Kan man finna något försonande, något som lutar lite åt ett hopp, en möjlighet till förändring? Svar nej! Ändå vågar jag rekommendera boken till såväl optimister som pessimister. Den är helt enkelt en enastående resa.