En nyutkommen gruppbiografi om den så kallade Frankfurtskolan är välkommen som korrektiv till kulturdebattens och populärkulturens många romantiseringar och konspirationsteorier.
Grand Hotel Abyss
Stuart Jeffries.
Verso Books.
Begreppet ”kritisk teori” syns ofta på kultursidor och i humaniora-institutioners kursplaner. I dag tycks det innefatta det mesta från postkolonialism till queerteori. Men för ungefär 80 år sedan när det lanserades av en grupp tyska marxistiska akademiker hade det en specifik innebörd som kan vara värd att påminna om. Den brittiske journalisten Stuart Jeffries nyutkomna gruppbiografi Grand Hotel Abyss är både en biografi över Frankfurtskolans medlemmar och en historiskt välförankrad introduktion till deras filosofi.
När Institutet för socialforskning grundades i Frankfurt 1923 var det med det uttryckliga uppdraget att söka förstå varför den tyska revolutionen 1919 hade misslyckats. Men det stod tidigt klart att forskarna som värvades till institutet inte hade mycket gemensamt med den dogmatiska marxism som då spreds från Moskva. Kända namn som Theodor Adorno, Max Horkheimer, Erich Fromm och Herbert Marcuse kom med tiden att utveckla den marxistiska filosofin i en allt mer originell riktning, influerade av såväl psykoanalys som modern antirasism. Men skolans filosofiska grundval, det vill säga att den moderna kapitalismens förtryck genomsyrar samhället på alla nivåer, från oskyldig konsumtionskultur till den påstått rationella vetenskap som liberala filosofer som Karl Popper företrädde, bestod. Denna pessimistiska syn kom att fjärma flera av tänkarna från praktisk handling och den revolution som de i grunden trodde på, vilket föranledde den ungerske marxisten György Lukács syrliga kommentar att de hade checkat in på ”Hotel Abyss”.
I och med andra världskriget och institutets exil i USA kom fokus allt mer att förläggas på att analysera nazismens natur och orsaker. Men Frankfurtskolan vidhöll hela tiden att det fria samhälle som rådde i USA var lika förtryckande som fascismen i Europa, om än på ett mer subtilt sätt. Under efterkrigstidens ekonomiska uppsving och eskalerande konsumtionshets började dock spänningar uppstå i gruppen. I valet mellan det kommunistiska Östtyskland och det kapitalistiska Västtyskland framstod det senare trots allt som mer attraktivt eftersom Frankfurtskolans medlemmar enligt Horkheimer helt enkelt skulle ha skjutits i Östtyskland. Men frågan om hur och ifrån vilken position en kritik av den nya samhällsordningen skulle formuleras delade medlemmarna. Det ekonomiska välstånd som började komma arbetarna till del fick Adorno och Horkheimer att resignerat konstatera att ett radikalt brott med kapitalismen framstod som allt mer avlägset. De drog slutsatsen att den rådande ordningen därför bara kunde förkastas i teorin. Samtidigt sökte Marcuse i USA efter ett nytt revolutionärt subjekt som kunde ersätta proletariatet. I reaktionerna på 60-talets studentuppror blev denna konflikt tydlig. Medan Marcuse hyllades som motkulturens hjälte i Kalifornien och höll konferenser med afroamerikanska studentradikaler som Angela Davis vräkte Adorno ockuperande studenter i Frankfurt med hjälp av polis och blev hånad av nakna hippies under sina föreläsningar. När Jürgen Habermas sedan tog över institutet på 70-talet hade skolan till slut allierat sig med den liberala demokrati som de tidigare generationerna hade kritiserat som förtryckande.
Jeffries bok placerar på ett upplysande sätt dessa tänkare i ett historiskt sammanhang. Till exempel framstår Adornos påstått världsfrånvända ”kulturelitism” som mer nyanserad än vad den ofta beskrivs som i dag. En viss anekdotisk slagsida och fascination för Walter Benjamins livsöde kan förlåtas. Boken är trots det välkommen som korrektiv till många av de bilder och vrångbilder av Frankfurtskolan som existerar i dag i både populärkultur och kulturdebatt. Exempel på verk som hänvisar till Frankfurtskolan är Jonathan Franzens roman Tillrättalägganden och bröderna Coens komedi Hail Caesar! från förra året. I den senare försöker en grupp europeiska kommunister, däribland Marcuse, smyga in subversiva marxistiska element i manus till storfilmer i 50-talets Hollywood. Det är en rolig illustration av den paranoia som genomsyrade det McCarthyistiska USA under denna tid och ger en, förvisso fiktiv, fingervisning om hur föreställningen om ”kulturmarxism” uppstod. Denna och andra mer eller mindre antisemitiska konspirationsteorier grundade på förvirrade idéer om Frankfurtskolan är fortfarande i sving, inte bara i högerextrema kretsar. Att Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida så sent som förra året till synes ofrivilligt gjorde sig till språkrör för den av dem, enligt vilken dagens kultur av ”politisk korrekthet” och ”multikulturell tolerans” är ett direkt resultat av Adornos och Marcuses analyser av nazistisk psykologi, vittnar om att såväl Frankfurtskolan som de myter den gett upphov till är högst levande.