Förra helgen hyrde jag några amerikanska omtalade filmer. Jag trodde att det var filmer som jag ville se och glad i hågen bänkade jag mig framför teven.
Efter några timmar var jag trött. Vad är det jag tittar på?
Män som super, rånar, spränger byggnader och människor i bitar, våldtar, slåss och hatar.
Om man skulle diagnostisera männen i majoriteten av de filmer som ligger i topp, så skulle de uppvisa ett brett spektra av diverse sinnesjukdomar samt andra psykiska eller sociala defekter.
Hur kan en hel bransch tjäna miljarder på konceptet att mannen är en våldsam och opålitlig svinpäls?
Det är inte bara polis- och actionfilmer som skildrar män mer eller mindre galna, utan även relationsdramer; män slår sina barn – eller överger dem. De lämnar sina kvinnor, eller slår dem.
Det konstigaste av allt är att vi tittar på det, om och om igen, och därtill frivilligt. Varför?
Den gamla filosofen Aristoteles menade att när vi upplever tragedins fasor överför vi vår egna problem på hjältarna, vi går från fakta till fiktion.
Genom konsten bearbetar vi våra liv och våra relationer, samhället och ödet. Aristoteles menade att tragedin renar oss. Det kan vara svaret på varför ”det grymma ödet och det ohyggliga slutet för publiken kan bli en stor, positiv, till och med angenäm upplevelse”, skriver Gunnar Fredriksson i boken 20 filosofer.
Men, då måste den tragiske hjälten, enligt Aristoteles, ha resning och inte vara vilken klåpare som helst. Det är nog detta som stöter mig mest. Den bristande stolthet som filmvärldens män ofta uppvisar.
Jag talar inte om verklighetens män, utan om filmens som ger en bild av manligheten som jag finner vulgär; Männen står bredvid varandra, lite biffiga, med benen brett isär, med en eller två händer i fickan. De klämmer cigaretten mellan tummen och pekfingret, kisar när de tar ett bloss eftersom röken sticker i ögonen.
Var de än samlas mäter de sina krafter med varandra och ju mer korthugget svar desto tuffare karl. På de skummaste dras mungiporna neråt när de talar.
När männen kommer i konflikt handlar det sällan om elegant konfliktlösning utan om att banka varandra sönder och samman.
När de visar uppskattning dunkar de varandra i ryggen, eller slår med knytnäven på den andres överarm. Eller för knytnäven långsamt till näsan om gesten ska uttrycka ömhet inför en son, eller yngre grabb. Den verkligt tuffe är så muskulös att han ständigt ”bär hinkar” trots att det i verkliga livet är kvinnor som bär hinkarna. Mafiosoidealet. Hur kan det vara tilltalande?
