Rasmus Landström njuter av äkta amerikansk särlingslitteratur bland furor och väderbitna karlar. I “Tågdrömmar” får sorg och ensamhet ta plats som ett sätt att förstå vad lycka är.
Denis Johnson var son till en CIA-informatör och växte upp på Filippinerna under 1950-talet. I sin ungdom missbrukade han heroin och billig sprit, men lyckades ta sig ur beroendet. Han levde ett kringflackande liv: arbetade som croupier, engelsklärare på ett fängelse och studerade skrivande för Raymond Carver i Iowa. Sitt stora genombrott fick han med Änglar 1983, en roman om ett småkriminellt par som super och knarkar sig igenom USA, tills mannen Bill begår ett mord. Den hårdkokta stilen var ett lån från Carver och berättelsen var inspirerad av Johnsons arbete med dödsdömda på fängelset.
Efter det skrev Johnson flera romaner och novellsamlingar som i dag betraktas som smärre klassiker. Mest känd är hans novellsamling Jesus’ son från 1993, ett mästerverk om missbrukare och skymningsexistenser, där Johnson excellerar i opålitligt berättande. Även hans kortroman Tågdrömmar från 2002 sticker ut. Boken blev nyligen filmatiserad för Netflix och har också precis kommit ut på svenska (Faethon, 2026). Här är det daglönaren Robert Graniers eremitliv ute i en stuga i Idaho som skildras.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kanske speglar romanens skildring av ensamhet Johnsons eget liv: trots att hans texter kryllar av figurer ter sig huvudpersonerna alltid som enstöringar utkastade i civilisationen. Johnson formulerade för övrigt en devis om att alltid skriva utifrån en känsla av exil.
Tågdrömmar är 100 sidor ren njutning. Enrique de Gregorios översättning är följsam som en stilla rinnande flod, med några omkastade ordföljder och korrfel som skönhetsfläckar. Romanen följer Granier från 1917, då hans brobyggarlag försöker ta livet av en kinesisk gästarbetare, fram till 1960-talet då han dör. Den avslutas med Johnsons berömda ord om att Granier aldrig var berusad, talade i telefon eller ägde ett skjutvapen. Stilen är korthuggen som en runsten, men också impregnerad av livsvisdom. Inom loppet av några sidor kan Johnson berätta om hur Granier möter sin hustru Kate, hur hon rycks bort i en skogsbrand och hur änklingen senare går och letar efter murklor i askan. Detta är för övrigt ett tema i romanen (och författarskapet i stort): en dag kan allt plötsligt ryckas bort ifrån dig, likt ett tidvatten som suddar ut målningar i sanden.
Tågdrömmar kan läsas som en variation på Jobs bok. Johnson beskrev sig själv som en ”kristen konvertit” i essän ”Bikers for Jesus”. Men boken går också utmärkt att läsa på en mer profan nivå. Johnson tycks med Granier vilja visa att vi inte behöver förstå vårt liv för att njuta av det. Tågdrömmar är fylld av välsignade stunder. En grupp rallare tvättar njutningsfullt av sig smutsen i en kanjon, smakar på sina whiskeypluntor medan kläderna torkar på klipporna i skymningsljuset. Garnier går genom urskogen, tittar upp mot ett lärkträd och känner att skogen skyddar honom: ”Om så många träd vakar över honom skulle ingen fara nå honom”. Man kan känna denna trygghet i hela kroppen. I nästa scen faller en enorm gren och gör en skogsarbetarfru till änka.
Det jag uppskattar mest med romanen är hur en sällsam mystik sträcker sig ända ned i språket. Johnson fyller boken med allsköns namn på växter och träd. Hundar däremot – som spelar en viktig roll i romanen – benämner han bara med färg och storlek. Det förefaller ytterst osannolikt att Granier inte skulle kunna namnet på en siberian husky – ändå väljer författaren att måla hunden som streckgubbe i ett prunkande herbarium. Varför? Det vet jag inte, men jag kan inte sluta tänka på det.
På samma sätt blir man inte riktigt klok på Robert Granier. Det beror delvis på att Johnson använder Hemingways deklarativa meningar (”Han stod i mörkret och lyssnade till floden och kände hur åren genomfor honom som vinden genom träden”), vilket sluter huvudpersonen som en mussla. Men det framstår också som ett mysterium vad Johnson vill berätta genom honom. Är han ett förkroppsligat miniepos om USA:s omvandling till ett modernt land? Kanske. Samtidigt läser jag boken med en känsla av att Johnson inte vill oss något särskilt – han vill definitivt inte säga något om ”vår tid”. Att Granier ändå är en figur som kommer att stanna kvar i mig länge – som en avsiktslös närvaro, en vacker krumelur – är en storartad sak.
När jag slår igen Tågdrömmar kommer jag att tänka på en dikt av den sena Harry Martinson, om vikten av att sorgen inte förlorar sitt ärende. ”Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.” I slutändan tror jag att det är det som Tågdrömmar vill visa.